Myllrande bild av folkliga festvanor
Fröjdelekar – glädje, lust och nöjen under svensk stormaktstid
Den svenska stormaktstiden är inte vad den än gång var: ett dystert, arbetsfyllt och offerkrävande 1600-tal innan 1700-talets ljusare toner av vetenskap och demokratiska barnasteg tog vid. Plötsligt fylls seklet av ljudet av ystra danslekar, hyss, gapskratt och olovliga famntag i halmen.
Den som lyckas med denna förvandling är historikern Annika Sandén som i Fröjdelekar avslutar sin social- och kulturhistoriska trilogi om 1600-talet som också innehåller Missdådare (2014) och Bödlar (2017).
Fröjdelekar bjuder in oss till de ljusa stunderna i allmogens vardagsliv. Det verkar alltid ha funnits något att fira och respekten för makten var inte större än att många vågade driva med och utmana den.
Sandén argumenterar för att vår syn på den tidigmoderna perioden som mörk och slitsam beror på att det historiska källmaterialet, när det gäller vanliga människors öden, härrör från brottsmål.
Vad dessa handlingar i huvudsak visar är handlingar som har gått över styr. Det är något som Annika Sandén också får slita med i Fröjdelekar, hon har inte någon magisk tillgång till ett annat material.
Boken tar OSS från barnets lekar till ungdomens fester och de högtider som markerade årstiderna. Det mesta med implikationen att de egentligen inte hade så stor påverkan på hur vanligt folk levde sina liv.
att det förflutna med sina färger och lukter så intensivt träder fram i Sandéns medryckande prosa är på ett sätt paradoxalt. Hon skildrar en kultur vars historiska natur, eller geografiska variation, läsaren inte egentligen blir varse. Den har vare sig början eller egentligt slut.
På så sätt liknar boken mer etnografin eller folklivsforskningens grundmodus – att se på det förgångna med ett slags omedelbarhet. Det är i grunden fascinerande, men samtidigt svårt att inte också ställa sig frågan om hur allmogens vardag också påverkades av de historiska händelserna (stormaktstidens krig är nästan helt frånvarande i boken).
Ibland är det nästan som om Sandén lyckas alltför väl med att lotsa oss tillbaka till den sorgfria vardagen så som den en gång var. Bilden blir rik, men kontexten tunn. ph axel andersson
Historiker och författare