Experterna förklarar.
FRÅGA I artikeln om Ulrika Eleonora i Populär Historia 4/2019 avbildas ett antal kungligheter. Jag slås av att nästan alla är stornästa. Såg de ut så, eller var det ett avbildningsideal?
SVAR Iakttagelsen stämmer, och kan göras i många porträtt av svenska kungligheter från 1700-talet. Det handlar om Ulrika Eleonora förstås, men också i äldre bilder av hennes bror Karl XII och redan tidigare hans far Karl XI.
Ett familjeporträtt (se nedan) från 1690 visar nästan parodiskt tydligt hur det kunde se ut. Den karolinska tidens viktigaste porträttör, David Klöcker Ehrenstrahl, avbildar här Karl XI omgiven av sin familj – alla med något överdimensionerade näsor. Till detta kommer, oavsett kön och ålder, mycket höga hårfästen och det som konsthistoriker ibland kallar en »pfalzisk underläpp« – ett drag som i så fall skulle ha kommit till familjen via Karl XI:S far, pfalzgreven Karl X Gustav.
Handlar då näsornas storlek om släktdrag eller ett dåtida utseendeideal?
Det skulle mycket väl kunna handla om genetik, och i så fall ett arv från den Holstein-gottorpska släkten. Redan vid 1500-talets slut dyker den tyska furstefamiljen upp i det svenska kungahuset, när hertig Karl 1592 gifte sig med Kristina Holstein-gottorp – sedemera drottning av Sverige och mor till Gustav II Adolf. De många porträtt som målades av hans dotter och efterföljare, drottning Kristina, visar alla henne med en klart markerad näsa. Hennes kusin och efterträdare Karl X Gustav, var alltså själv pfalzare, men gift med en Holstein-gottorpare, drottning Hedvig Eleonora – Karl XI:S mor och Karl XII:S farmor. Också Adolf Fredrik, som 1743 utsågs till svensk tronföljare, var av ätten Holstein-gottorp – och därmed även
hans bägge söner Gustav III och Karl XIII.
Om vi för ett ögonblick bortser från att spekulera om dna, och istället betraktar porträtten i sitt historiska sammanhang, blir diskussionen mer givande. Målningarna tillkom under en period i svensk historia när landet var enormt mäktigt och när dess kungliga företrädare var djupt engagerade i att förmedla en bild av sig själva som fullfjädrade härskare av guds nåde.
Det är alltså svårt att tänka sig porträtten som ärliga ögonblicksbilder med realistiska anspråk, i stil med nutida porträttfotografers arbetsmetoder. Konsten och konstnärerna betraktades i allra högsta grad som fotsoldater i det statsmaskineri som skulle förmedla intrycket av en orubblig stormakt.
Konstnärsyrket var ännu inte »fritt«. En målare som exempelvis David Klöcker Ehrenstrahl arbetade inte på en öppen marknad fylld av gallerister, konstmässor och konstkritiker. Sådant, liksom konstnärer som utgår från egna känslor, idéer och upplevelser, hör den moderna tiden till.
Innan dess – som under 1600 och 1700talen – fungerade konstnärer fortfarande mer eller mindre som hantverkare. De var skapare av ting som bemedlade människor betalade för, på beställning.
Nog för att de konstnärer som verkade i Sverige under stormaktstiden och det följande seklet ändå var mer etablerade, kända och individuellt framgångsrika än medeltidens ofta anonymt kämpande hjältar – men ändå.
David Klöcker Ehrenstrahl var uppburen och omtyckt; han förde sig i salongerna och hade ett internationellt renommé. Ändå kunde han inte säga nej till drottning Hedvig Eleonoras många porträttbeställningar som gällde både de kungliga sällskapshundarna och hovets hästar – helst i naturlig storlek (!).
Måhända motiverades han av både lojalitet och vänskap, men även av ekonomiska dimensioner.
så, om Det rådande idealet sa, att stora näsor var inne, är sannolikheten stor att just det efterfrågades av dem som betalade för att bli porträtterade. En sådan tes bekräftas när vi jämför med den samtida porträttkonsten på kontinenten, där åtskilliga regenter syns med markerade näsor. Detta var alltså inte enbart en svensk trend.
Varifrån kom den? Vi vet inte. Men i en tid när modet föreskrev tunga peruker med mycket volym, kunde säkert vem som helst uppleva att ansiktsdragen behövde en boost för att inte försvinna alldeles bland lockarna.
Stor näsa, stora ögon och köttiga läppar – et voilà! – du är herre över dina domäner, både bildligt och bokstavligt talat. ph linda Fagerström
Docent i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö