”Stoppa plundringen av arkeologiska platser i krigets Syrien och Irak”, skriver Richard Holmgren.

Hur ska vi få stopp på plundringen av arkeologiska platser i krigets Syrien och Irak? Arkeolog Richard Holmgren, som har grävt mycket i Mellanöstern, ser efterfrågan på antikviteter som något som vi kan påverka.

G

enom satellitbilder har vi kunnat följa IS destruktiva framfart i flera antika ruinstäder. Ett ökänt exempel är staden Palmyra som ingår i ett av Fn-organet Unescos världskulturarv. Med sina många raserade ikoniska monument har platsen blivit både sinnebilden för plundring och verktyg för terroristpropaganda. Vi har också sett omfattande förstörelse i det forna Nineve, som vi i dag känner som staden Mosul. Med sina majestätiska stadsportar var detta en gång Assyriens huvudstad. Dessa är nu fullständigt utplånade. Den romerska handelsstaden Dura-europos är sedan några år i princip helt utplundrad.

Listan över förödelsen är lång. Bildstorm, så kallad ikonoklasm, är förvisso inget nytt fenomen. Genom hela historien har religiösa symboler eller monument förstörts av religiösa eller politiska skäl. Men konsekvenserna blir i dag än mer omfattande. Det har lett till

att man har ifrågasatt medierapporteringen av vandaliseringen. F ö rattundvika att blide lav terrorns propagandaapparat närmedierna rapporterar, kan ett första steg vara att skifta fokus från själva ödeläggelsen till de människor och organisationer som engagerar sig mot destruktiva krafter. Det skapar en känsla av samlad kraft, engagemang och möjlighet att påverka. Men det handlar om balans; bristfällig rapportering kan få följden att förstörelsen fortgår utan vittnen. Ett exempel är Julfa i Azerbajdzjan. Fram till för tio år sedan fanns här världens största medeltida samling av 1 500 skulpterade armeniska stenkors, så kallade khachkar. Skadegörelsen varet t brott mot Unescos världsarvskonvention från 1972. Trots E u-parlamentets medling återstår idag bara grus.

S

amtidigt som monumentala kulturarv förstörs i Syrien och Irak, smugglas antikviteter på regelmässig basis ut till köpare i framför allt Europa, USA och delar av Asien. Flera internationella organisationer som arbetar med arkeologi och kulturhistoria i Mellanöstern förmedlar en allt tydligare bild av handeln med antikviteter. Några av dessa är American schools of oriental research och antikvitetsdepartement verksamma i eller nära konfliktområdena. Genom dem vet vi att den väpnade salafistiska terrormilisen ofta rekryterar utsatta invånare just för att stjäla antika föremål. Dessa används sedan som mutor till korrupta tjänstemän och i byteshandeln för att skaffa vapen inom och utanför landet. Rariteter används även för att kunna ta sig över gränsområdena, men den kanske mest omfattande handeln berör alltså den internationella och svarta antikvitetsmarknaden.

Det är ingen enkel sak att ta fram ett marknadsvärde på antika föremål, och därför krävs nätverk av utomstående experter som kan värdera föremålen före försäljning. Detta görs i regel av mellanhänder i länder som ligger i direkt anslutning till konfliktzonen. Därifrån kan föremålen exporteras vidare under relativt kontrollerade former. Dessa expertnätverk är inte några nyetablerade institutioner. De har funnits där i decennier och skott sig på den plundring som även pågår i fredstid. I samband med striderna i Syrien och Irak har detta dock blivit en allt lukrativare affärsmodell, många gånger för att finansiera krigföringen. I långvariga konflikter är fattigdo-

men också så utspridd att plundringen av framför allt gravföremål blir en given överlevnadsstrategi i vanliga människors vardag.

En nyckel till att få stopp på plundringen, och därmed de krafter som den finansierar, är att få bukt med det mänskliga kynnet. Precis som i dag, behövde och åtrådde antikens människor föremål som var funktionella, religiösa, intressanta eller helt enkelt vackra. Detta var också en anledning till att arkeologin blev en disciplin: studiet av människans materiella kultur. I dag får vi lära oss att man inte blir lycklig av att äga en massa saker och speciellt inte de av arkeologiskt intresse som grävs fram ur jorden.

D

et finns flera anledningar till det. Rovgrävda föremål kan förlora sitt sammanhang om de inte tas fram av expertis, det vill säga arkeologer. Inte minst har olika kulturer levande traditioner till sitt förflutna genom identitetsskapande kulturföremål. Följaktligen efterlämnade kejsar Titus ett Jerusalem i trauma när han år 70 tog med sig den sjuarmade ljusstaken hem till Rom. Hos dem som ondgör sig över plundring bör man således inte hitta fornfynd som prydnadssaker i hemmet, och museer borde fokusera mindre på lösryckta och vackra föremål. Så är tyvärr sällan fallet.

Rovgrävningar efter fornfynd föranleds alltid av efterfrågan, och i detta fal lärde t ägare av privata samlingar och kuriositets jägares om står för den. Samlandet är ett allmänmänskligt drag, men frågan är hur vi kan fortsätta ”samla” antikviteter utan att behöva äga. Går det? Svaret måste sannolikt bli ja, och kanske är vi på rätt väg. Lusten att skapa ordning i kaos, så kallad taxonomi, är mänsklig och universell. Men det är inte ägandet. Faktum är att vi inte längre behöver uppsöka en avkrok i djupaste Amazonas för att förstå att så är fallet. Se bara på moderna digitala lösningar, där boksamlingar kan sorteras och delas i mappar. Att äga böckerna blir allt mindre angeläget.

Många vill dock fortfarande äga en antik kruka. Museerna måste bli bättre på att inte lyfta fram kontextlös konfektyr bakom museiglas – pjäser som eggar till investering och ägande. Belys i stället det forna livet och förklara för tv:s antikexperter att deras värdering av arkeologiska föremål egentligen inte skiljer sig från det som sker i mörka vrår vid konfliktzonernas gränser.

Med vemod minns jag utgrävningarna som jag deltog i i norra Syrien. Mellan arbetspassen längs med floden Eufrat, svalkade vi oss under de vattenkaskaders om pumpades utöver de frodiga jordbruksmarkerna. En åldrad man, som låg på sin dödsbädd, kallade på oss en kväll för att stolt berätta att han en gång hade arbetat med utgrävningar under självaste Lawrence av Arabien. En otrolig tidslänk. Mannen lever inte längre, och föga visste han att detta även skulle bli ödet för hans by och allt som vi hade grävt fram. I dag råder kaos.

T

idigare härrörde stora delar av Syriens och intilliggande länders inkomst från nyfikna turister som även finansierade underhåll av arkeologiska platser. Hotet från terrorism skrämmer i dag inte bara bort resenärer utan påverkar ett helt humanistiskt ekosystem, även arkeologin. Människor som lever av turistnäringen tvingas in i en ekonomiskt ohållbar tillvaro, och vetenskapliga institutioner omorganiseras till följd av uteblivna projekt. De arkeologer som fortfarande arbetar i fält gör det ibland med livet som insats, och akuta arkeologiska undersökningar blir ibland hastverk eftersom dessa måste klaras av under en enda säsong. Att pausa arbetet med halvt exponerade lämningar är otänkbart där rovgrävningar är en del av vardagen. I detta sammanhang bör tilläggas att plundring inte bara är resultatet av väpnade konflikter, utan bottnar i fattigdom el lerbrist på konsekvenstänkande i många länder. Risk e nattfokusera på rovgrävning och kulturarvs förstörelse i tidera v konflikter, g örat tvi står handfallna inför ett pågående problem som vi faktiskt kan påverka.

”Rovgrävda föremål kan förlora sitt sammanhang om de inte tas fram av arkeologer”