Järnhanteringen under romersk järnålder har varit fokus för Per Wranning på Kulturmiljö Halland.
1960– OCH 70-TAL Mammas brödpensel
Som barn lekte jag arkeolog: jag byggde egna skeppssättningar i sandlådan och penslade fram nergrävda plastskelett med mammas brödpensel. Det fanns nog två inspirationskällor. Vi var mycket på Öland när jag var liten och fikade blandskeppssättningarna. Och som alla halländska barn på den tiden besökte jag Lugnarohögen vid Hallandsåsens fot. En skeppssättning från bronsåldern hade upptäckts inne i högen på 1920-talet och för att bevara den göts en kupol över som gör att man kan gå in i högen.
1980-TAL Det sa klick
Liksom min pappa var jag väldigt historieintresserad och hade också en bra historielärare. Men efter gymnasiet var jag trött på att plugga. När jag efter några år tyckte att det var dags, blev jag tipsad av en syokonsulent om kulturvetarlinjen och hamnade i Umeå. Först då förstod jag att man kunde läsa arkeologi. Det klickade direkt.
1990 Tvååkersgränsen
När det blev dags för mig att skriva uppsats tyckte min bästa lärare på universitetet, Thomas B. Larsson, att jag som hallänning borde skriva om Hallands bronsålder. Så jag skrev om gravrösena i norr och gravhögarna i söder. Tvååkersgränsen, som etnologerna talar om, delar Halland i mycket: dialekter, gravskick, natur. Tack vare uppsatsen fick jag göra min praktik på Halmstad museum och hänga med på grävningar. Året därpå fick jag börja gräva på riktigt. Efter det har jag inte kommit därifrån.
1993 Hjärnan kickar i gång
Nu börjar det hända grejer i hjärnan. Vi grävde inför bygget av dubbelspåret för järnvägen i södra Halland, och jag fick visa vad jag gick för på en liten yta i Daggarp. Där fanns ugnar för järnframställning från förromersk järnålder, det vill säga 500 f.kr. till Kristi födelse. Det blev ingången till mitt intresse för den äldsta järnhanteringen i Halland med omnejd som jag sedan dess har hållit på med.
Fördelen med att vara knuten till ett länsmuseum är annars att man får gräva alla perioder, från mesolitikum till 1600-tal, även om jag mest har uppehållit mig vid förhistorien. Det ger en bra överblick.
Fram till nu hade Halland i stort sett inte haft några vikingatida boplatser, så när som på en uppe i Kungsbacka. Under dubbelspårsgrävningen hittade vi fyra platser med välbevarade danska så kallade trelleborgshus, ett slags långhus, från 900-talet. De låg utmed Lagan, i närheten av byn Köpinge. Många orter som heter Köpinge har varit vikingatida handelsplatser och många var föregångare till städerna, det vet vi från Skåne. I dag vet vi att det utan tvekan har funnits en handelsplats även i ”vårt” Köpinge, där vi funnit högreståndsföremål: lite lyxigare smycken, klippsilver som tyder på handel, sönderklippta arabiska silvermynt. Även rovfågelben indikerar stormän.
Intresset för Köpinge har fortsatt som ett hobbyprojekt, inte bara för mig. Vid en liten undersökning i Köpinge gick vi rakt på ett grophus, från 700talet, det vill säga vendeltid. När vi blir äldre ska vi ta tag i platsen.
1996 Tidiga ugnar
När det var dags att anlägga dubbelspår lite längre norrut, vid Falkenberg, var jag en av
projektledarna. Det var ett samarbetsprojekt med Riksantikvarieämbetets kontor i Mölndal.
Där hittade vi fler långhus och en separat järn framställningsplats som jag ansvarade för. Det har blivit så att när det handlar om ugnar, har jag kallats in. Halland är ett av de områden där man tidigt börjar med järnhantering. Här finns ett 30-tal platser från förromersk järnålder. Det är inga stora platser, två tre ugnar, men ugnar som man har kunnat återanvända. Oftast ligger de inte vid boplatserna utan på lerjord, kanske för att man behövde den för att bygga ugnen. Annars odlade människorna de lättarbetade, sandiga jordarna.
1999 Lugnarohögen igen
Nu behövde barndomens Lugnarohög renoveras och få en ny utställning. Egentligen skulle jag skriva om bronsåldern, men jag fastnade i arkeologihistorien, och de personer som hittade högen på 1920-talet. Jag tycker att den historien är lika viktig. Numera har det ju hittats flera skeppssättningar under hög och då är den här platsen inte längre unik, utom på det viset att man kan gå in i den och se skeppssättningen. Lugnarohögen invigdes igen vid sommarsolståndet 2000.
2001 Vem höll i järnet?
Halmstad kommun hade sålt en industritomt i Fyllinge och glömt att en arkeologisk utredning behövde göras (!) Eftersom vi fann en stor boplats blev det bråttom. I vanliga fall slutar vi gräva i november, men här var det bara att fortsätta hela vintern. Andra dagen började det snöa och vi fick täcka med elektriska värmefiltar. Det var en av de största boplatser vi hade grävt i Halland: en enda storgård med järnframställning. Det var första gången vi träffade på gården också, inte bara ugnarna.
Tack och lov var detta en välorganiserad förromersk boplats. Det var ett tydligt område för avfall och enstaka stolphål, som hörde till ett långhus, där man satt ner krukor för lycka och välgång. Vi kunde resa ett tält över sophögen, där vi mest hittade finkeramik, småkoppar, polerade kärl. Allt det överdådi- ga, som ädelmetaller, saknades.
Gården låg nära kusten, på dålig mark. Hade de flyttat dit för järnets skull, nära till lera och järnhaltig mark? Huset är ett av Hallands största långhus, över 40 meter långt, och skilde sig från andra förromerska hus som normalt sett är ganska små. Järnframställningen upphörde på 100-talet, och platsen övergavs.
Gården i Fyllinge fick mig att vilja gå vidare med mitt järn: vem hade haft tillgång till det? Vad innebar det att känna till järnframställningens hemlighet? Helt klart var det en fördel att ha den kunskapen, som bara vissa hade. Men jag fick lägga järnet åt sidan tills vidare.
2006 Försummad järnålder
Nästa stora projekt var en sträcka av väg 117 som skulle läggas om. I byn Tjärby stötte vi på förromerska gravar. Vid slutundersökningen hittade vi ett gravfält med 75 individer. Vi fick gräva upp allt, för risken var annars stor att det skulle ha förstörts. Den samtida boplatsen låg 200 meter därifrån. Detta blev mitt avhandlingsämne.
Framför allt var det gravfältet som lockade. Det blev ett bra samarbete med många inblandade. Underförundersökningen av tre brandgravar låg krukorna huller om buller. Vad hade hänt? Det var viktigt att ha koll på hur varenda keramikbit låg. Det visade sig att inte fanns något mönster alls! Alla bitar av kärlen var där, men nedslängda. Erfarna kolleger hade aldrig sett maken. Hade en gravplundrare varit i farten? Många kärl var brandskadade och analyser visade att kärlen utan tvekan varit sönder redan när de brändes. Var det en lokal tradition? Och i så fall varför? Jag gick tillbaka till andra undersökta halländska platser, och det visade sig att man ibland hade bortsett från detta. Det var inte en unik plats. Man hade gjort på samma vis i södra Halland, men inte i norra.
Jag hittade paralleller till det här gravskicket på Fyn, östra Jylland, Bornholm och möjligen i Polen. Men inte i Skåne. Man kan alltså tänka sig en marin kontakt med de här områdena och i perioder nära på landkontakt. Jag tittade också på förromerska långhus i dessa sydskandinaviska områden. I södra Halland finns avvikelser som annars bara finns i Centraleuropa. Det tyder också på långväga kontakter.
Jag tycker att det förromerska har försummats. Det har blivit en jargong när man hittar härdar, att de inte behöver dateras för att de ”bara” är förromerska. Tiden efter bronsåldern, som ses som en guldålder i Europa, har beskrivits som mystisk och fyndtom, utan kontakter. Nu är vi flera som har kunnat visa att kontakterna fortsatte, men på ett annat sätt och utan bronsålderns lyxiga föremål.
2008 Kitteln i skiktröntgen
Ett roligt fynd gjordes under arkeologidagen i en bortodlad gravhög i Skrea backe. Ett barn hittade en kittel, 50 centimeter i diameter. Jag fick ett samtal hem: Vad ska vi göra? Det gick ju inte att lämna den. Jag ringde Sahlgrenska sjukhuset för att förhöra mig om en skiktröntgen var möjlig. Och vi fick komma med kitteln efter sista patienten för dagen. Kitteln var fylld med jord; därunder låg knivar, ben och knotor.
Kitteln visade sig vara från förromersk tid, importerad från Centraleuropa, alltså strax norr om Alperna. Handtag och övre halva är av järn, underdelen av brons – ett drivet keltiskt metallhantverk av en mästersmed. Ornamenteringen på knivarnas handtag är välbevarad. Tre personer var begravda i kitteln: ett barn, en kvinna och en man. Dateringen av de brända benen visade att kvinnans ålder stämmer med järnföremålens. Hon ville kanske ha med sina anförvanter i graven. Kitteln påträffades nära järn åldersboplatser som vi hade grävt ut, men inget hade då tytt på rikedom. Det var roligt att få gräva en högstatusgrav, som motpol till allt det lågmälda och anonyma.
2016 Nära band
Jag disputerade på en avhandling om i huvudsak Tjärbys lokala sedvänjor och långväga kontakter. Förutom importerade föremål, tyder samma traditioner och gravskick på så nära band att man bör ha gift sig över gränserna, åtminstone i flera hundra år. Jag är inte färdig med Tjärby. Man skulle kunna analysera keramiken ytterligare för att se om den är lokalt producerad.
2017 Nya handelsrutter
Nu renoveras Lugnarohögen igen. Laholms kommun har köpt högen, eftersom de tyckte att den stod och förföll. Vi hoppas att kunna använda nya analysmetoder på några små föremål: en pincett, en kniv, en syl. Att bronsen var importerad vet vi ju. Men varifrån? Bronsålderns världskarta och handelsrutter har börjat ritas om. Vi vill också strontium analysera benen och möjligen även textilierna. På så sätt kan man ta reda på om de döda är födda och uppväxta på platsen eller om de flyttade hit i vuxen ålder. Det samma gäller textilierna. Är de importerade?
Sedan ska jag ta tag i järnet igen. Jag vill äntligen sy ihop järnhanteringen med boplatserna, gravmaterialet och husen under förromersk järnålder.