Arkeologin står inför sin tredje revolution
Då jordbruk och husdjur blev viktiga, fick åker, äng och bete allt större värde. Den marken bodde de flesta på och livnärde sig av. Där ville ”alla” bygga och bo. Så var det förr och så är det i dag.
Först i slutet av 1900-talet börjar man förstå att den som vill veta något om det moderna samhällets rötter måste gräva ut åkermarken. Där ligger det dolda kulturlandskapet, tiotusentals överplöjda hus och gårdar, hägnader och brunnar, offerplatser och gravar med mera. Och det dolda kulturlandskapet är stort.
Då man grävde för Mälarbanan omkring 1990, kunde man visa att cirka 12 procent av banans sträckning genom åkermark var fornlämning. Bara i Uppsala län motsvarar 12 procent av åkermarken 29 000 fotbollsplaner. Vill man förstå samhällets rötter, så måste man med andra ord gräva snabbt och billigt, men också noggrant.
Först tog arkeologerna grävmaskinister till hjälp för att snabbt avtäcka vad som dolde sig under plöjlagret. Sedan kom den digitala dokumentationen och även den ökade grävningens tempo. I dag står arkeologin redan inför sin tredje revolution: fotogrammetrisk 3D-dokumentationen. Den metoden är både snabb och överväldigande noggrann jämfört med dagens. Namnet är så nytt att det fortfarande är krångligt. Men om några år är det en del av det som alla menar med 3D-arkeologi.
Arkeologiska utgrävningsmetoder förnyas inte genom uppdragsarkeologin, som är den helt dominerande formen. Ingen länsstyrelse ger en utgrävningsfirma i uppdrag att förnya arkeologins metoder. Inom uppdragsarkeologins stora projekt använder man klokt nog existerande, redan beprövade metoder.
Det är därför Kristin Ilves artikel på sidan 10 handlar om en forskningsgrävning på Åland och inte om en uppdragsgrävning tvärs genom Gamla Uppsala. När hon skriver om sin utgrävning ”det man trodde vara en satellit till Mellansverige har visat sig vara en plats i sin egen rätt”, så har hon dubbelt rätt. Det som gäller landskapet, gäller också arkeologisk metodutveckling.