”Primitiv syn på jägare-samlare”
Artiklarna om Homo sapiens och Östersjöns sjunkna stenålder väckte läsarreaktioner.
I Kaukasus finns ännu äldre fynd av Homo sapiens än de som nu har gjorts i Marocko, se Populär arkeologi 3/17. Man har där grävt i årtionden i ett grottkomplex. Anmärkningsvärt är att ett antal skallar av osteologer bedömts tillhöra individer med släktskap, men det skiljer tusentals år mellan dem. Enligt chefsarkeologens dateringar är nämnda skallar upp emot 300 000 år gamla. Dessutom finns lämningar efter andra typer av människa i grottan, vilka som äldst är upp mot 800 000 år gamla. Det finns några säregna muskelfästen, som anses vara nedärvda.
Eftersom västvärldens vetenskapsmän inte godtar grävningarnas resultat innan ytterligare fynd av samma karaktär kan redovisas, gräver i dag chefsarkeologens son i ett nytt relativt närliggande grottkomplex. Grävningarna bör nu ha pågått i 5–10 år, men först om ytterligare 15–25 år bör man nå de lager där tidiga Homo sapiens kan tänkas hittas, om de finns i den grottan. Och sedan ytterligare 5–10 års bearbetning av fynd. Notera att samma krav inte verkar ställas på de marockanska grävningarna, vilket är märkligt.
Jag förvånas ständigt över västvärldens primitiva syn på så kallade jägare-samlare. Exempel på det är artiklarna De visste hur man jagar bäst och Östersjöns sjunkna stenålder i 3/17.
I Australien slutfördes för cirka 25 år sedan ett tvärvetenskapligt projekt avsett att beskriva det samhälle de äldsta människorna bör ha levt i, åtminstone från Homo erectus. Man jämförde med hur ett flertal grupplevande primater lever, alltså andra flockdjur. Man sände studenter till kända kvarvarande jägare-samlarfolk för att antropologiskt studera hur de lever, deras teknik, deras religion och så vidare. Mycket hämtades från papuaner och aboriginer. Genetiska faktorer studerades, till exempel inavelsrisker.
Några slutsatser drogs.
Människan måste alltid ha varit bofast. Alla överlevande jägare-samlare är att betrakta som bofasta. Kvinnor samlade in cirka 60 procent av livsmedlen.
Människan måste för att motverka inavel alltid leva i en familjegrupp på 15–30 par samt deras barn. Vid 10 par eller färre dör familjegruppen ut. Vid 30 par eller fler splittras gruppen. Genomsnittet 15 par kan kalkyleras med hänsyn till inavelsrisk, behovet av att kunna vårda skadade och sjuka och samtidigt kunna säkerställa livsmedelstillgången.
Människan kan inte ha räknat med att träffa andra familjegrupper av sitt slag annat än cirka var tionde generation. Familjegrupperna måste av överlevnadsskäl leva på flera veckors marsch- och roddavstånd från varandra. ”De andra” hörde de flesta i en generation bara talas om i sagor – de fanns någonstans, men ingen nu levande hade sett dem. Expeditioner med några män och eventuellt kvinnor utgick till platser där livsmedel kunde skaffas årstids- eller säsongvis, som jakt- eller fiskeexpeditioner. Sannolikt har de kunnat bygga flytetyg för att kunna passera de större floderna. Boplatserna har legat i kustmiljö, längs större floder, vid större sjöar och endast i undantag i rent inland.
spridning ligger i att många barn överlevde till vuxen ålder i familjegruppen vid god tillgång på mat och kunde bilda fler än 30 par på en generation. Då uppstod konflikter varvid 10–15 par med sina barn lämnade familjegruppen och sökte ett nytt revir. Troligen vid den tid på året då livsmedelstillgången var som bäst. De familjegrupper som inte förmådde att skaffa tillräckligt med mat för att barn ska överleva till vuxen ålder och antalet par därvid blir 10 eller färre, kom på sikt att gå under av skade- och sjukdomseffekter, inavel och svält. Människans utveckling av teknik, språk, kulter med mera antas ha varit beroende av de fåtal gånger två familjegrupper stött på varandra.
”Samma krav verkar inte ställas på de marockanska grävningarna”