Kensingtonstenen

Kensingtonstenen är ett annat klassiskt historiskt falsarium, som fortfarande har en del anhängare. Runstenen hittades i Minnesota 1898 av svenskamerikanen Olof Ohman som emigrerat från Hälsingland. Enligt stenen själv höggs texten in 1362 av en svensknorsk expedition: ”Åtta göter och tjugotvå norrmän på upptäcktsfärd [ opdagelsefärd] från Vinland västerut.” Detta hade förvisso varit en sensation, om det varit sant. Men det är det inte.

Sensationen skulle inte bara ha utgjorts av den okända resan djupt in i Minnesota, mycket långt från havet (avståndet mellan New York och Kensington motsvarar avståndet Stockholm–london). Om stenen varit äkta hade även fornnordiskans och runornas historia fått skrivas om. För språket som används skiljer sig på många och betydande punkter från det som är belagt i alla andra källor från perioden; den har kallats ”ett sammelsurium av svenska, danska och engelska”. Bland runorna finns såväl sådana som togs ur bruk långt före 1300-talet som så kallade dalrunor som användes i Dalarna från 1500-talet fram till 1900-talets början. Den ”felande länken” upptäcktes 2004: en svensk (samtida med fyndet och med släkt i Minnesota) hade roat sig med att utöka en befintlig runrad med nya konstruktioner för att få ”ett fullständigt alfabet”. Runorna från Kensington är påfallande lika hans runor.

Men det har alltid funnits, och finns fortfarande, en liten men hängiven skara troende som hävdar att stenen är äkta. De utgörs främst av amerikaner i Minnesota med skandinaviska rötter och mer intresseför än kunskap om runor, språk och historia. De har konstruerat en konspirationsteori o mattexperterna håller varandra om ryggen för att inte avslöja den revolutionerande sanningen. De har byggt ett museum i Alexandria, Minnesota, där runstenen samsas med en mängd viking-relaterade prylar, inklusive en obeskrivlig staty av ”Big Ole the Viking”, nio meter hög – trots att runstenen enligt sig själv är tillverkad flera hundra år efter vikingatiden.