996 Millenium Edition
Är den limiterade 996 Carrera 4 Millennium Edition århundradets raritet, eller är den bara en kuriositet? Vi tar plats bakom ratten för att undersöka saken.
Sjutton år sedan. Det känns så nyss – då man trodde att världen skulle braka samman efter millennieskiftet samtidigt som programmerare tjänade storkovan på millenniebuggens vara eller icke vara. Aldrig tidigare har väl ett datum varit så potentiellt omvälvande – eller i efterhand – en sådan antiklimax. Alla festade som om det vore 1999, för det var det ju till slut. Porsche firade med en speciell utgåva av 911: 996 Millennium. Passande nog försågs den med färgen Violet chromaflair som enligt broschyren skulle ”skifta från svart till mörkgrönt till en elegant nyans av violett.” Om man ser på den i solljus i dag skiftar färgen mellan mörkbrunt till svart med en gnutta grönt i beorende på hur den träffas av ljuset.
Porsche är verkligen inte främmande för specialutgåvor, men jag måste erkänna att 996 Carrera 4 Millennium Edition hade undgått mig innan redaktören gjorde mig uppmärksam på den. Det är jag inte ensam om. Den lanserades i december 1999 med en begränsad utgåva på 911 exemplar – vad annars? – och baserades på Carrera 4. När jag går igenom dåtidens bilmagasin nämns den inte någonstans – varken i testartiklar eller nyhetsnotiser. Det kanske inte speglar Millenniums status, utan snarare det faktum att GT3 precis hade lanserats. Det var en hardcoremodell som 996-suktande bilskribenter verkligen älskade. Lägg till en uppdämd efterfrågan på nya Turbo, rykten om GT2 och – visserligen utanför ämnet här, men relevant – lanseringen av Cayenne, och det är inte särskilt förvånande att Millennium Edition blev förbisedd. Trots ”Turbo Twist”-fälgar som standard (8x18 tum fram och 10x18 tum bak, försedda med 225/40/Zr18respektive 285/35/Zr18-däck) och sin kromlack med tidigare nämnda färgtrick, verkar Millennium ha undgått alla utom de mest hängivna Porschefansen.
Det finns inga uppgifter om hur många som levererades till Storbritannien, men det ryktas om endast tre exemplar, vilket understryker att Millennium är en exceptionellt sällsynt bil. Det kanske inte kommer som någon överraskning när man betänker vad den kostade – omkring 50 000 kronor mer än en standard Carrera 4. Porsche öste på med specifikationer för att kunna motivera det höga priset och försåg den med alla möjliga tillval. 996:an kom med elektriskt justerbara sportsäten med minnesfunktion och värme, tonad vindruta, torkarblad på bakrutan, aluminiumsmyckade mätare, PCM med navigation, cd-växlare för sex skivor (kommer du ihåg dem?) med uppgraderat ljud, justerbara Litronic-strålkastare med rengöringskit, soltak, C30 sportfjädrar, massor av läder och trä och dessutom fälgarna och specialfärgen. På insidan sitter en obligatorisk plakett med bilens tillverkningsnummer medan motorhuven helt enkelt är prydd med ett 911-emblem. Avgasrören som har en större diameter är tillverkade av förkromat rostfritt stål.
Detta C16-kodade exemplar, enligt plaketten nummer 493 av de 911 tillverkade, är försett med en sexväxlad manuell låda, vilket är en smula förvånande med tanke på de i övrigt exklusiva specifikationerna. Liksom fälgarna har interiören debatterats, men den är inte lika lätt att byta ut. Vissa älskar blandningen av naturligt brunt läder och det mörka lönnträet, men jag måste medge att jag inte är en av dem. Det är ingen tvekan om att hantverket bakom interiören är väl utfört, trots att färg och materialval ibland känns splittrat. Träet känns fint men står också för en visuell motstridighet: materialet är en förvånansvärt bakåtsträvande blinkning till tradition med tanke på att det här är en bil som firar en ny gryning, eller åtminstone en uppseendeväckande kalenderhändelse. Den känns mer som en sportbil än en lyxbil. Kolfiber skulle ha varit mer passande och borde ha funkat bra med det bruna lädret, vilket ser lite mer ”solbränt” ut i verkigheten. De svarta plastdetaljerna kontrasterar fint mot lädret, men som med allt annat handlar det om tycke och smak.
Att sätta sig i bilen är som att färdas tillbaka i tiden – gps:en ser uråldrig ut, och det är alltid lika förvånande hur liten en 996 känns invändigt jämfört med en nutida 911. Det som mest uppenbart avslöjar att det har gått 17 år sedan bilen rullade ut ur Porsches showroom och vidare till Jersey, Kanalöarna, är telefonen som sitter på mittkonsolen. Vi är osäkra på om den ens är tillåten i dag. Och försök att låta bli att trycka den mot örat och ropa det obligatoriska ”köp, köp, sälj, köp, sälj”. Det är fullkomligt omöjligt. Eller så är det kanske jag som borde växa upp? Skämt åsido, när jag sätter nyckeln i tändningen och vrider om den, avslöjar även mätarställningen att det inte handlar om en purfärsk 996:a. Nålen pekar på över 35 000 kilometer, vilket är förvånande – av skicket att döma skulle man aldrig gissa att den har gått så långt.
Det här är i grund och botten en 16 år gammal bil i nyskick, den är engagerande och har stor potential. Jag kommer ihåg när jag körde 996:or när modellen var ny – de var fantastiska. Jämfört med samtida bilar såg modellen modern och fräsch ut, något som sällan är fallet när det gäller
dess luftkylda föregångare. Trots det har den alla egenskaper som kännetecknar en 911:a, och den är omedelbart igenkännlig. Medan fotografen Steve Hall riktar kameran mot 996:an beundrar jag bilens linjer. Den ser smäcker och smidig ut, formen är enkel och påminner delvis om de första 911:orna, vilket är ett plus. Min beundran sker med förbehållet att jag ignorerar fälgarna – jag skulle personligen ersätta dem med några mindre klumpiga. Lacken visar sällan sin violetta nyans. Den skiftar snarare mellan svart och mörkgrönt, även om bilder av bilen tagna under ljusare himmel antyder lila toner.
Att höra motorn tända för att genast lugna ner sig är välbekant; 996:ans vattenkylda platta sexa låter jämn och raffinerad jämfört med den luftkylda motorn som föregick den. Den varvar med en entusiasm som är njutbar och återkallar minnet av att köra en helt ny 996:a – då blev jag helt bortkollrad av dess prestanda. Min entusiasm har tonats ner lite med tiden, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Bilen levererar 300 hk vid 6 800 varv per minut och går från 0–100 km/h på 5,2 sekunder om man pressar den. Fyrhjulsdriften utnyttjar den tillgängliga dragkraften på bästa sätt oavsett väg- och väderförhållanden. Om 993:an representerade ett litet skutt i utvecklingen av Porsches fyrhjulsdrift är 996:an snarare att likna vid ett jättekliv. Den är så effektivt integrerad att man måste vara uppmärksam för att märka skillnaden mellan den och dess bakhjulsdrivna släkting C2. Visst, C4 lägger över så mycket som 40 procent av framåtdriften på framaxeln, men den dominerar aldrig – man skulle aldrig gissa att framhjulen i själva verket har drivaxlar fästade vid naven.
På samma vis får man verkligen leta efter skillnaderna mellan Millennium och en Carrera 4 av standardmodell. Bilen är 10 mm lägre tack vare sportchassit, men det är inget unikt för Millennium utan finns som tillval även för C4, så skillnaden i körning är obefintlig. Det skulle kunna uppfattas som negativt, men C4 är en fröjd att köra. Dämpningen är utmärkt, körkontrollen likaså, och dess kompakta mått gör att man får mer väg att placera bilen på. Du kan göra det med precision, för även styrningen är härligt avvägd och en tydlig påminnelse om att styrkänslan är något som en gång var givet – inte något att söka efter. Det är fullt tillräckligt för att man ska ignorera ratten som är klädd i läder och trä. Körupplevelsen är så uppslukande och rolig att man plötsligt upptäcker att man sitter och växlar med den sexväxlade manuella lådan bara för att man kan, och pedalerna är perfekt positionerade. Och den är snabb. Snabbare än
nödvändigt för vägbruk. Motorn är inte i behov av det höga varvtalet som med maximalt vridmoment landar på 4 600 varv per minut. Men det går att hitta skäl till att använda dem – inte bara för att det är frestande, utan för ljudet de åstadkommer.
De stora, vinklade rören är inte särskilt högljudda, vilket gäller för alla 996:or, men eftersom de här bilarna är mer än bara vardagsfordon går det inte att förneka att Millennium i viss mån saknar ett medryckande soundtrack. Precis som med fälgarna, skulle jag även vilja byta avgasrören. Men det skulle förmodligen förta Millenniums status som specialmodell, eftersom omodifierade bilar är de mest eftersökta bland samlare. Huruvida den här bilen tillhör den kategorin är dock verkligen diskutabelt: jag är inte säker på att det finns så många 911-samlare som är angelägna att leta upp en 996 Millennium för att lägga till samlingen. Det kan förklara varför ett exemplar nyligen förblev osålt på Silverstone Auction (antingen det eller ett för högt reservationspris). En annan finns till salu för drygt 440 000 kronor, vilket är mycket för en 996 C4, även för ett fint exemplar som det här. Som specialmodell är den onekligen annorlunda och det begränsade antalet är tilltalande, men specifikationerna är så splittrade att det är en mycket liten publik som kan tänka sig att betala sådana pengar för den. Att så få ens har hört talas om den gör inte saken bättre.
Det finns gott om billigare 996:or som motsvarar den här bilen, kanske med undantag för ”nybilskänslan” och att den inte har gått så långt. Kanske tiden kommer för den här modellen, kanske den inte gör det. De specialister jag har talat med är ense om att efterfrågan är marginell. Bilens obefintliga status har dock lett till en sak: den har bevarats i ett fantastiskt skick. Och skicket är mer avgörande än den begränsade upplagan – det tycker i alla fall jag. •