997 Sport Classic
Bara 250 exemplar tillverkades, men är det mer än den begränsade upplagan som gör Porsche Exclusives sista kompletta bil till någonting extra?
997 SPORT CLASSIC
Jag är den förste att erkänna att mitt första intryck av Sport Classic inte var översvallande. Den lanserades 2010 när vurmen för gamla 911:or var i full sving, och när jag såg Porsches pressrelease för Sport Classic kändes det mest som om de togtillfället i akt att släppa en ny modell. Med ett pris på drygt 1,5 miljoner kronor låg den långt över en välutrustad 997:a, baserat på vad som mest såg ut att vara visuellt tingeltangel. Jag tror att andra tänkte samma sak. Vi hade fel.
Det börjar jag inse först när jag ser en Sport Classic i verkliga livet – då går det upp för mig att alla cyniska dissningar av svarta fälgar och ducktail var ett misstag. Alla 250 Sport Classic har den underskattade nyansen ”Sport Classic grey”. Det är något väldigt retroartat över färgen som designteamet tydligen såg på en Porsche 356 och förälskade sig i. När man öppnar dörren på förarsidan möts man av ”Espresso”-läder och hundtandsmönstrade säten. När jag kliver in kan jag inte låta bli att titta bak på de breda hjulhusen och ducktailvingen. De borde inte funka på en modern 911, men ändå ser det så rätt ut.
Jag stänger aluminiumdörren, och det elektriskt justerbara sätet kommer väl till pass. Lite tryckande på knapparna och en justering av styrstången så sitter jag strax i min favoritposition när det gäller Porsche, bekvämt placerad i ett Recaro-säte med utsökta detaljer och mer lyxigt, brunt naturläder. Jag har en tändningsnyckel som ska in i låscylindern och starta bilen, och en mekanisk, läderklädd handbroms som ska släppas upp. Den fint sydda sportratten är tjockare än på en standard-997:a; den större diametern bidrar till en betydligt mer taktil upplevelse när jag försiktigt rullar ner från trottoaren i en 45-gradersvinkel för att undvika att fastna med den låga fronten. När jag kör i Chesters stadstrafik känns växelspaken lite stel de första kilometrarna eller så. Denna Sport Classic har inte använts på ett tag, så den är lite ringrostig.
Med stadstrafiken bakom oss kommer vi snart ut på betydligt bättre vägar. Bredvid mig sitter Howard, bilens ägare, som ger väganvisningar till platsen vi ska fotografera på. Med många klassiska Porsche-tävlingar i ryggen kan han inte låta bli att komma med tips i takt med att farten ökar. ”Svag vänstersväng efter krönet … nittio grader höger, sedan korsning med stopplikt.” Den korta växelspaken, nu uppvärmd, återkopplar perfekt när jag växlar. Det är den sortens växling som bidrar till en körrytm som man inte ens behöver fundera på. Det här är Howards sträcka till och från jobbet. ”Lång vänstersväng. Fortsätt förbi kurvorna här, raka spåret nu. Brunnslock på insidan.”
Det finns en precision i styrningen på Sport Classic som helt enkelt är superb, och den 20 mm lägre höjden och 44 mm större bredden jämfört med Carrera-systern ger en körning som är på rätt sida av gränsen till att bli stel, och utan den stela sportigheten hos GT3 RS. Taktil. Där kom det där ordet igen. Den uppgraderade 3,8-liters-, prestandakitförsedda motorn på 403 hk leverar mjukt och sömlöst. I kombination med den behagliga växlingen skapar den en inbjudande körning som många 911-förare kanske har saknat i en standard-997:a. Jag är lika medveten om de höga trottoarkanterna som att bilens stolte ägare sitter bredvid mig, så jag använder inte ens 70 procent
av bilens förmåga eller 50 procent av bromskraften. Men jag njuter mer av körturen än jag hade väntat mig.
I slutet av en kort raksträcka tittar jag i backspegeln. Där finns inget av Rs-modellernas stora bakvinge, bara överdelen av en knappt synlig ducktail. Men jag ser också att fotografen Chris och Howards affärspartner Chas, som sitter i hans 991 50th Anniversary, hamnat på efterkälken och försvinner ur blickfånget. Motvilligt påminns jag om att vi ska lägga tid på att ta bilder av den här otroliga bilen, så jag saktar in. Jag skulle, bokstavligt talat, kunna köra den här 911:an hela dagen. Vi anländer till fotoplatsen, jag svänger snävt för att ställa mig i position, och en liten darrning över axeln tjänar som påminnelse om den mekaniska differentialbromsen. Medan Chris riggar ljuset för stillbilderna tar vi oss en närmare titt på 997 Sport Classic. Det första man lägger märke till är färgen. Grått används ofta både av Porsche och kreatören som skapar unika 911:or. En mörkare nyans bidrar till en Steve Mcqueen-känsla, men den här ljusare grå färgen är mer subtil – det är en nyans som är svår att fånga på bild men som är en viktig del av bilens utstrålning. Fotografen Chris kämpar med att hitta ett sätt att via kameran förmedla vad vi ser med våra ögon. Det är ett vacker, krämig och underskattad färg med ett djup som måste upplevas för att man ska uppskatta den fullt ut.
De två något mörkare grå ränder som löper längs mittlinjen på det dubbla Carrera-gt-inspirerade dubbeltaket är diskreta även de. Fuchs-fälgarna med sina svarta nav fyller hjulhusen utan att se ut som om de kommer från en biltillbehörsmarknad, fronten sluttar precis lagom och passar perfekt till bilens låga höjd, och de gula bromsoken ger precis tillräckligt med färgkontrast. Sedd från sidan ger kombinationen av bilens hållning och ducktailvingen en profil som är väldigt mycket Porsche 911. De som anser att 964 var den sista äkta 911-modellen borde studera en Sport Classic i detalj. Porsche Exclusive har gjort ett fantastiskt jobb med designen.
Under åren med Porsche Exclusive har det varit fritt fram för kunderna att välja vissa ganska bisarra ”förbättringar” som i efterhand framstår som mer eller mindre obegripliga. Från växelspakar i solitt guld till instrumentbrädor i trä, och lila, läderklädda Motorola-telefoner som i dag är lika daterade som gigantiska axelvaddar. Trots att Porsche Exclusive förbinder sig att skapa vad ägaren önskar står det klart att kunden inte alltid vet bäst. Men med denna sista modell, helt och fullt skapad av Porsche Exclusive som en geniun specialmodell, fråntogs kunden dessa val och avdelningen använde sina decennier av skicklighet, smakfullt omdöme och känsla för vad som är passande när det gäller att skapa en 911:a som ska stå emot tidens tand. Det är som om de tittade på 1980-talets förvirrade smakideal och skapade en slutligt mästerverk som tillkännagav: ”Vi är experterna på 911:ans dna.” Det finns inget mellanläge när det gäller Sport Classic: antingen förstår du den eller så gör du det inte. Howard och Chas, ägarna till det här exemplaret, älskar bilen. ”Om man låter den vara ett tag och sedan återkommer till den, finns det alltid en liten
designtouch eller vinkel som fångar ljuset på ett sätt som man inte märkte innan”, säger de entusiastiskt.
De har helt rätt. Nu när jag sitter bakom ratten ser jag hur det bruna lädret sträcker ut sig över områden som jag inte lade märke till först. Till och med handtagen på dörrarnas insida är läderklädda, och de fina sömmarna är som ett konstverk. De delar av sätet som såg ut att vara klädda med tyg är i själva verket av vävt läder, med ”Sport Classic” i relief på huvudstöden. Bilens tillverkningsnummer står på det kromade tröskelskyddet och på insidan av handskfacket. Howard och Chas:
”Porsche erbjöd oss en bok som i detalj visar tillverkningen av vår bil.” Det är en vacker och tungviktig publikation som är en del av bilens historia. ”Den var inte billig, men efter att ha lagt 1,5 miljoner kronor på bilen så var det svårt att säga nej …”
Sport Classic var den sista modellen som kom från Exclusive-avdelningen. I dessa dagar av automatiserade produktionslinjer och utsläppsskandaler verkar det som om Porsche och deras kunder inte längre har den frihet de en gång hade. Symptomatiskt för detta är det faktum att Sport Classic aldrig såldes i Nordamerika på grund av den begränsade serien och att amerikanerna ansåg att förändringar var otillräckliga för att bilen skulle utgöra en ny självständig modell. Det finns inget enskilt element på Sport Classic som definierar den som en vinnare. Det är det samlade resultatet av Porsche Exclusives genomtänkta förändringar som gör bilen så speciell. Men Sport Classic är inte bara visuellt annorlunda. Körningen mellan fotoplatserna vittnade om att växelspaken, kolfiberbromsarna, sportratten och fjädringen är analogt kopplade till bilen: det här är den moderna tidens 911 med alla de klassiska inslag som cyniker påstår har avlägsnats från moderna 991:or.
Och Sport Classic är en passande hyllning till Porsche Exclusive. Den är betydligt mer än sin coola, grå lack och inslag av tävlingsbil – det är en bil som erbjuder fantastisk körning. Faktum är att det här kan vara den bästa 911-tur jag någonsin har varit med om. •