”WHO IS THIS FRENCH GUY?”
När Arsène Wenger anlände till Arsenal och Highbury den 26 oktober 1996 var det knappast något som orsakade hyllningskörer.
Tvärtom undrade många i den engelska fotbollen var i hela världen The Gunners hade hittat denne lätt tanige professorstyp. För att göra situationen än mer dubiös för företrädare av den traditionella, engelska stilen kom Wenger närmast från japanska Nagoya Grampus Eight.
J-League var knappast en källa för talang lämpad för Premier League, ansågs det. Det var lite mer lugnande att fransmannen före det hade funnits i AS Monaco och tagit dessa till en titel i Ligue 1 åtta år tillbaka i tiden.
Men han hade inte lyckats med detta igen och meriter som en semifinal i Champions League 1994 respektive att Wenger lockat spelare som Glenn Hoddle, George Weah och Jürgen Klinsmann till Monte Carlo var inget som gjorde att fans av Arsenal årgång 1996 applåderade.
När Arsène Wenger lämnade uppdraget 22 år senare var det med en meritlista som få managers i den högsta engelska ligan uppnått.
Under hans regim tog Arsenal dubbelt så många titlar som den hade tagit totalt under 20 säsonger innan hans ankomst till Heathrow Airport.
●●● Arsenal var då Wenger anlände London inte någon klubb i desperat titeltorka. Den hade vunnit First Division så sent som 1991, med viss hjälp av Anders Limpar. Hade inte tränaren George Graham fastnat med fingrarna i alla sorters fiffelekonomiska syltburkar hade denne troligen blivit kvar långt längre än de drygt åtta säsonger som det nu blev.
Med den utgångspunkten hade Wenger, som efterträdde den kortvarige Bruce Rioch, i princip kunnat förvalta vad klubben redan hade.
Även mellansäsongen 1995/96 hade den trots allt kommit femma under Rioch och nått dåvarande Uefacupen. Som balsam i svackan hade Dennis Bergkamp anlänt från Inter.
Ändrade på precis allting
Wenger var extra utsatt som utlänning. När han kom var Ruud Gullit i Chelsea den ende icke brittiske tränaren. Gullit skulle snart få sparken. Wenger var den förste icke brittiske tränaren i Arsenal någonsin. Innan skotten Graham kom in 1986 hade engelsmän tränat klubben sedan det första världskriget.
Wengers relativa anonymitet var ytterligare ett skäl att möjligen ”play it a bit safe for starters.” Lagets dåvarande fixstjärna Ian Wright har ofta citerats i sitt första uttalande efter nyheten om att Wengers hade anställts: ”Who French guy?”
I stället valde Wenger, då 46 år, att ändra precis allting i konceptet Arsenal FC.
Det var i princip bara Arsenal Stadium, Highbury, som fick stå kvar orubbat.
●●● Om Arsenals spelare inte visste mycket om honom när han anlände till första träningen visste de ännu mindre om hans metoder. De blev snart upplysta. Ut åkte de nonchalanta uppvärmningar som varit rutin, även de långa löp
is this ningspassen som gick ut på att öka uthålligheten åkte i sopkorgen.
”Le Professeur”
In kom nya metoder för stretchning, ett stoppur mätte varje sekvens av träningen, övningar för att öka passningssäkerheten blev nummer ett i momenten med boll. Wenger litade mer på vetenskap än tradition när det kom till att öka spelarnas fysiska kapacitet. Han fick smeknamnet ”Le Professeur” i engelsk media.
– Det var skarpt, massor av energi, det var annorlunda, har ytterbacken Nigel
Tio dagar senare flög vi ur startblocken fulla av energi och redo att köra. Den mannen vet vad han talar om. //Lee Dixon
Winterburn summerat Wengers första pass.
Även metoderna för återhämtning ändrades radikalt. Wenger tog in osteopater för att kolla av spelarnas fysik, lösningar helt främmande för spelare som dessförinnan mött en värkande led med kylspray och liniment.
”Mars bars-revolten”
Han tog till och med in akupunktörer. I förlängningen designade Wenger helt om klubbens träningscenter för att få plats för det senaste i gymutrustning. Upplägget ifrågasattes initialt kraftigt av truppen. Ytterbacken Lee Dixon skrev i sin självbiografi 2003:
”Jag minns hur jag och Tony Adams gick till bossen under hans första försäsong, vi tyckte inte att vi hade sprungit tillräckligt mycket. Vi var oroade att laget inte skulle vara i tillräcklig fysisk form. Tränaren förklarade lugnt för oss att allt var vetenskapligt grundat och allt skulle bli bra. ”Tro på det!” sa han. Så blev det, tio dagar senare flög vi ur startblocken fulla av energi och redo att köra. Den mannen vet vad han talar om.”
Själv har Wenger ofta påpekat särskilt ett litet minne i processen. Det om hur spelarna tog emot hans upplägg för kost. Att han var mot ölkulturen i truppen var en självklarhet. Men Wenger gick radikalt längre.
Han ändrade omedelbart i det som var helt förbjudet för honom. Som för mycket socker. Han har skrivit om en återresa efter en match mot Blackburn, hans första match som manager:
”Jag ändrade en del vanor hos spelarna. Inte helt lätt i ett lag där medelåldern var 30 år. Under första matchen var det helt tyst i pausen. Jag frågade vår fystränare Gary Lewin vad som var problemet. Han svarade: ”De är hungriga. Jag gav dem inga chokladbitar före matchen.” Samtidigt började spelare ropa: “Vi vill ha våra Mars bars!”
Den så kallade ”Mars bars-revolten” har blivit en mytomspunnen bild av hur Wenger ändrade vad spelarna stoppade i sig. I samband med träning och matcher, men även privat.
Inspirerad av vad han själv ätit under sin tid i Japan och vad kostvetenskapen sa krävde Wenger att klubbens restaurang slutade att servera hamburgare med pommes frites och ersatte detta med fisk eller kyckling, stuvad potatis och kokta grönsaker.
Till och med spelarnas favoritdessert äppelpajen ändrades, kocken anmodades att helt skippa vaniljsåsen.
Adams trotsade varje fredag
Paul Merson spelade bara under Wengers ledning en enda säsong, men häpnade över den effekt som fransmannens metoder hade på honom under så begränsad tid. Merson har sagt:
– Jag har aldrig varit så vältränad. Vitaminerna, dieten, allting gick som efter klockan. Träningarna var roliga. Det var kul. Det var aldrig: ”spring, spring, spring, tills du spyr”, som vi oftast hade haft det under våra karriärer. Han sysslade aldrig med sånt.
Wengers kostkoncept fick snart smeknamnet ”Evian-broccoli-metoden”. Flera spelare har senare sagt att det förlängde deras karriärer. Men några har också erkänt att de fuskade när de kunde. Mittbacken Tony Adams, som vid Wengers ankomst redan funnits i A-truppen i dussinet år, lyssnade inte rigoröst på fransmannens regler.
Adams sa i en intervju 2011:
– Diet ändrar inte allt om du inte har bra spelare. Jag fortsatte att äta min fish and chips varje vecka under mina sex säsonger med Wenger. Varje fredag satte jag mig på en bänk vid Putney Bridge och åt friterad torsk och pommes frites medan jag tittade på floden Themsen. ►
Träningarna var roliga. Det var aldrig: ”Spring, spring, spring tills du spyr” som vi oftast hade haft det under våra karriärer. //Paul Merson
Som Adams är inne på var Wengers nyheter vid sidan av planen givetvis bara en komponent i hans omedelbara succé.
Han hade ärvt ett lag med namn som Ian Wright, i det skedet Arsenals bäste målskytt genom tiderna, Bergkamp, Winterburn, Adams och målvakten David Seaman. Den franske mittfältaren Patrick Vieira hade värvats på Wengers rekommendation redan innan tränaren själv var helt klar för Highbury.
Sommaren 1997, inför sin första hela säsong som manager, köpte Wenger in landsmännen Nicolas Anelka ocn Emmanuel Petit liksom holländaren Marc Overmars.
●●● Under Grahams era och även under efterträdarna Stewart Houston, tränare i slutet av säsongen 1994/95, och Rioch hade motståndarnas fans cyniskt ropat: ”1–0 to the Arsenal” och ”Boring, boring Arsenal” efter laget.
Nu vändes alla schablonbilder av Arsenals spel på huvudet.
Man började spela en snabb, attackinriktad fotboll som gjorde att laget ofta öppnade sig bakåt på ett sätt som tidigare aldrig skådats. Detta har senare blivit ett signum för Arsenal även när det inte gått så bra som under Wengers första period.
1997/98 blev Wengers första säsong helt vid rodret. Det blev ingen framgångssaga rakt genom.
Bergkamp blev majestätisk
Vieira hade under sin andra säsong börjat ta rollen som kraftfull motor i laget. Petit kompletterade honom snart på det inre mittfältet. ”Den flygande holländaren” Overmars tog alltmer över efter Merson.
Seaman, Dixon, Steve Bould, Adams och Winterburn var en av de starkaste bakre enheter som högsta divisionen visat upp. Bergkamp blev alltmer majestätisk längst fram.
Intill honom fanns Ian Wright, som i september 1997 kom ifatt Cliff Bastins gamla målrekord för Arsenal på 179 mål, till sist blev siffran 185. I truppen fanns dessutom namn som Ray Parlour, veteranen David Platt, Giles Gramaldi och Martin Keown.
Gary Neville var imponerad
Det flöt ändå inte riktigt. Ett tag låg Arsenal nio poäng efter ett Manchester United som saknade Eric Cantona, men ändå var favoriter.
Men Arsenal arbetade sig ifatt och passerade. I mars slog man United borta i en match som sådde frön till en senare famös rivalitet mellan Wenger och Uniteds tränare Alex Ferguson.
Med två matcher kvar hade Arsenal säkrat titeln. En soldränkt majeftermiddag 1998 vann Arsenal klubbens elfte ligatitel. I ett välskrivet inofficiellt manus blev det Tony Adams, som varit lagkapten sedan han var 21 år, som avslutade med mål mot Everton i en match som slutade 4–0. Adams kunde sedan i triumf jubla framför läktaren North Bank medan laget omfamnade honom.
Två veckor senare vann man FA-cupen och därmed den första dubbeln för klubben sedan 1971.
Arsène Wenger hade inlett med en
Det laget hade allt. Fart, kraft, styrka, bra försvarare, en stark målvakt och bra avslutare. De var ett komplett lag. //Gary Neville
dubbel, alla skeptiker var nu tysta. Han hade som förste utländske tränare vunnit den brittiska ligan.
Manchester Uniteds Gary Neville har högst imponerad sagt om Arsenals ”class of 98”: ”Det laget hade allt. Fart, kraft, styrka, bra försvarare, en stark målvakt och bra avslutare. De var ett komplett lag.”
●●●
Till säsongen 1999/2000 anlände den spelare som i slutänden blev Arsène Wengers största kap under sina många silly season i Arsenal, Thierry Henry. Efter tre år som tvåa efter Manchester United vann Arsenal åter dubbeln.
Henry hade då huvudrollen. Han hade anlänt från Juventus som mittfältare, men Wenger såg något i honom som andra missat. Våren 2002 blev det åter en dubbel för Arsène Wengers lag. Man kom nu hela sju poäng före United och säkrade titeln borta på Old Trafford bara dagar efter att man slagit Chelsea i FA-cupfinalen.
Säsongen efter fick man nöja sig med att ta hem FA-cupen. Men sedan följde säsongen som för evigt kommer att vara kronan på Wengers många år i Arsenal.
Från slutet av säsongen 2002/03 spelade Arsenal genom säsongen 2003/04 49 hela ligamatcher matcher i följd utan förlust. 36 vinster, 13 kryss. Man fick ärva det gamla epitetet ”The invincibles”, dom oslagbara, från 1800-talets Preston North End och mer senti da svårslagna klubbar som Nottingam Forest.
Till de etablerade giganterna hade efter
1998 kommit andra utöver Henry, Inte minst Fredrik
Ljungberg och Robert Pires, liksom Sol Campbell och Kolo Touré bakåt. Titeln säkrades mot ärkerivalen Tottenham Hotspur, extra skönt för en ”Gunner”.
I oktober 2005, i en match i Champions League mot Sparta Prag, snodde Henry målrekordet 185 från Ian Wright, ett rekord som då hade stått sig i åtta år och 35 dagar. Till sist blev det 226 mål för en spelare som på många sätt definierar Wengers tid i Arsenal.
Arsenal och Arsène Wenger gick mot peaken av en era som tagit dem till högsta möjliga nivå på hemmaplan.
Banade väg för flera profiler
Wenger nådde aldrig hela vägen i Europa i perioden. En finalförlust mot Barcelona i Champions League 2006 var det närmaste han kom. Från titeln i FA-cupen 2005 till den i samma cup 2014 blev det inga titlar. Arsenal blev den eviga fyran i ligan.
Men när han avslutade sin tid i Arsenal kunde ingen ta från honom att han helt transformerat sin klubb. Han hade på kuppen blivit den förste utländske tränaren att vinna högsta ligan i England.
Han hade inlett en trend som bara Sir Alex Ferguson har brutit. Det är honom som José Mourinho, Carlo Ancelotti, Roberto Mancini, Manuel Pellegrini, Claudio Ranieri och möjligen snart Jürgen Klopp har som referens.
I dag anses det i Premier League mer riskabelt att anlita en brittisk manager än en internationell. Den normen skapade Arsène Wenger på egen hand under en svit säsonger från och med 1997/98.
Lars Nylin