LEICESTER FIXADE TIDERNAS SKRÄLL
Jag vet i alla fall var jag hade börjat. När Leicester chockade fotbollsvärlden 2016 satt regissörer, dokumentärmakare och manusförfattare världen över och slet med dispositionerna av sina epos. Vad skulle vara inledningsscenen? Hur skulle slutet skildras? Hollywoodproduktionen om Jamie Vardy väntade in EM för möjligheten till en ännu svulstigare klimax. Andra dramaturger funderade på om historien egentligen började när Leicester plågades nere i tredjedivisionen eller när de låg ankarsist i Premier League året före guldet.
För mig låg startpunkten senare. Berättelsen om hela fotbollshistoriens största mirakelsäsong hade fått lov att startai slutet av maj 2015, när en av Leicesters unga truppspelare tryckte på ”send” på sin telefon och skickade ett filmklipp från Thailandsturnén till polarna i England.
Filmen förändrade allt för Leicester City. Igen. Den sensationella slutspurten som säkrat nytt Premier League-kontrakt spolades undan, krisen och kaoset återvände.
Det korta klippet visade hur tre spelare rasistiskt förnedrade thailändska kvinnor under en orgie på ett hotellrum i Bangkok. En av dem var managerns son. Egentligen skulle det ju bara skickas till polarna – så där grabbar emellan – men runt dagens Premier League väger pengar ofta tyngre än vänskap och lojalitet.
Filmen såldes vidare till en av tabloiderna, och ekon från förr hördes igen. För drygt tio år sedan blev nio Leicesterspelare gripna – och tre åtalade för våldtäkt – efter en urspårad gruppsexseans under ett träningsläger i Spanien. Spelarna friades juridiskt, men frågor runt klubbens omklädningsrumskultur har legat kvar latent sedan dess.
Skandalen 2015 fick konsekvenser. De tre spelarna fick sparken av de thailändska ägarna, managern Nigel Pearson också.
”Jag svek fansen”
Sommaren hade knappt börjat, och bottentippade Leicester City hade inte ens inlett försäsongsträningen innan klubben tycktes vara på väg att börja rämna. Och det skulle snabbt bli värre.
Två veckor efter att sexskandalen i Thailand briserat
Det hade så lätt kunnat vara historien om skandalklubben som spann iväg bortom all kontroll. I stället är det den mest osannolika fotbollssagan som någonsin skrivits. Sommaren 2015 presenterades Claudio Ranieri för ett grabbigt gäng av våldsbrottslingar, partykillar, andrasorteringsspelare och fotbollsdrömmare. Han lät dem hållas. Han ändrade egentligen inte på något. Han g jorde dem bara till bättre varianter av dem de redan var. Te x t : Erik Niva
”JAG VAR RÄDD. ATT STÅ DÄR FRAMFÖR DOMAREN OCH VETA ATT HAN HAR MAKTEN ATT SKICKA MIG I FÄNGELSE. DET GICK ATT SE RÄDSLAN I MITT ANSIKTE.” Danny Simpson, högerback i Leicester City
stod högerbacken Danny Simpson i rättssalen. Han var på väg att dömas för våld i nära relation, och nu skulle straffets omfattning förkunnas.
– Jag var rädd. Att stå där framför domaren och veta att han har makten att skicka mig i fängelse i sex månader … Det gick att se rädslan i mitt ansikte, säger Simpson.
I stället för fängelse dömdes Simpson till samhällstjänst. Flera kvinnorättsorganisationer protesterade och menade att straffet var för milt, då Simpson bevisligen pressat händerna runt sin partners hals – men domaren slog fast att brottet ”stannade precis under inlåsningströskeln”.
Skräcken för att hamna i fängelse var en sak, skräcken för att få sparken en annan. Men Leicester City valde att stå bakom Danny Simpson, killen som själv uppfostrades av en ensamstående mamma som var 16 när hon fick honom. Klubbens präst var en av dem som ställde upp som karaktärsvittne.
– Jag ångrar mig, och jag vet att jag svek många fans som blev besvikna. Men jag bad om ursäkt, och det här är en stor familjeklubb. Omklädningsrummet är förlåtande. Många där inne har behövt en andra chans.
IS-terrorister gick till attack
Ytterligare tio dagar senare var det Marc Albrighton som fick tillvaron ställd på ända. Han hade bara varit borta några minuter – tagit en snabb sväng ner till affären – och blev därför förvånad när hans sambo Chloe ringde.
– Hon sa att det hade varit skottlossning i Tunisien. Och direkt sa hon att hon hade en dålig känsla.
Det var nämligen så att Marc Albrightons svärmor var på semester i Tunisien. Vänsteryttern åkte raka vägen hem, och började jakten på information.
Tv-sändningarna visade bara själva ramarna för det som hade hänt. IS-terrorister hade attackerat ett turisthotell, beväpnade med maskingevär och granater.
Timmarna gick, dödssiffran steg och nere i Tunisien svarade ingen i telefon. Albrighton ringde alla som gick att ringa, försökte med 15 olika tunisiska sjukhus utan att få tag på någon som talade engelska. Så han jagade fram arabiska tolkar, efterlyste hjälp på sociala medier, vädjade om stöd från myndighetsapparaten.
Men en tragedi som redan inträffat går inte att göra ogjord. Efter ett par dygns skräckfylld tystnad bekräftades de värsta farhågorna. ►
Både Sue Davey och hennes partner var mördade.
– Sommaren var den värsta jag någonsin upplevt – förmodligen den värsta jag någonsin kommer att uppleva – och jag kan inte ens föreställa mig hur det var för Chloe och hennes syskon.
Skandal efter kasinobesök
För Leicester City var säsongsstarten fortfarande ett par veckor bort när landslagsanfallaren Jamie Vardy – som har en misshandelsdom i sitt brottsregister – bestämde sig för att gå på kasino tillsammans med sin fästmö och ett par lagkamrater. Natten hade blivit sen och omdömena dimmiga när Vardy uppfattade det som att någon bakom honom stirrade på hans kort. Han tittade upp, och fick se en man med östasiatiskt utseende.
– Jap! Yo, jap! Stick iväg, dra härifrån! Ja, just du, jap! Stick iväg!
Det var ingen orgie den här gången, men det var likafullt ändå ännu en Leicesterspelare som betedde sig nedsättande, på gränsen till rasistiskt.
Nye managern Claudio Ranieri hade knappt ens hunnit lära känna sina spelare innan han nu tvingades svara på frågor om huruvida nya japanen Shinji Okazaki verkligen skulle kunna spela ihop med Jamie Vardy, om det rätta egentligen inte vore att ge engelsmannen sparken?
– Nej, Jamie kommer inte att få sparken. Det är inte min sak, men det kommer inte att hända. Jag vet att han och Shinji har pratat, och jag tittade på hur de tränade tillsammans. De har en bra relation.
Spelarhungern skrämde Ranieri
Hade Claudio Ranieri varit en dömande människa hade Leicester City snabbt fått en helt annan trupp än den som spelar i dag.
Det var inte direkt Juventus han kom till. Snarare än att presenteras för hyperprofessionella fotbollsfullblod ställdes han inför ett gäng luggslitna andrasorteringsspelare: de som redan dömts för våldsbrott, de som var mitt uppe i disciplin- och sorgeprocesser och alla de som inte hade fått plats eller passat in någon annanstans.
Där fanns inga slätkammade svärmorsdrömmar, men där fanns en taggig typ av energi som Ranieri identifierade kraften i. Något av det första som slog honom var – bokstavligt talat – hur hungriga spelarna var.
– Ibland blir jag skrämd av hur mycket de äter. Jag har aldrig sett spelare med sådan aptit. I början var jag häpen, men sedan lärde jag mig att le åt det. När de springer så här mycket kan de äta vad de vill.
Så länge de fortsatte springa tillräckligt mycket lovade Ranieri att inte pressa in dem i strama taktiska tvångströjor. Ifall de bara höll nollan på eftermiddagen belönades de med pizza på kvällen.
Det har ju redan tjatats en hel del om de där pizzorna, men det som inte är fullt så väldokumenterat är att spelarna faktiskt fick lov att baka dem själva. När laget kom fram till restaurangen tog Claudio Ranieri ut dem i köket och kommenderade dem att börja kavla.
Och visst, först bakade spelarna sina pizzor – sedan började de kriga med ”snöbollar” av deg. Någon skål välte, någon designerskjorta förstördes.
Det var okej. Det var så det behövde vara i detta Leicester City.
Work hard, play hard.
Festade i Köpenhamn
Var ligger egentligen gränsen, och i vilken utsträckning går det att lita på att fotbollsspelare klarar av att hålla sig på rätt sida?
I en tid då så gott som alla toppklubbar förbjudit de mytomspunna julfesterna uppmuntrade tvärtom Leicesterledningen sina spelare att trycka ner partyplattan i mattan. Omedelbart efter en 3–0-seger mot Swansea flög truppen till Danmark, och redan samma kväll tog de över nattklubben Zen i Köpenhamn.
Jamie Vardy öppnade ölflaskor med tänderna, en rökande Danny Simpson lånade en mikrofon och rappade från dj-båset. Hinkarna med vodkaflaskor rymdes till slut inte ens på borden. De flesta spelarna återvände till hotellet först vid halv fem-tiden på morgonen, flera av dem med damsällskap.
Dagen efter körde de igen, utklädda till superhjältar. Robert Huth var Batman, Wes Morgan var Pacman, Danny Simpson var Spindelmannen och Jamie Vardy var en Power ranger. De samlades redan på eftermiddagen på den irländska puben The Dubliner, drack Guinness och dansade med gatumusikanterna utanför. Danny Drinkwater var Raphael, den röda av de fyra ”Teenage mutant ninja turtles”.
– Jag tror inte att Cristiano Ronaldo hadekommit undan med att klä ut sig till sköldpadda, men vi är ett gäng vanliga grabbar. Det passar vår profil, kommenterade han i efterhand.
Och Claudio Ranieri? Tyckte han ändå inte att festandet hade gått lite för långt? Inte alls. Han var tvärtom förtjust i hur lukten av laganda bara blev starkare och starkare.
– De tyckte att det var roligt. Och jag gillar verkligen den här engelska traditionen.
”Det har hjälpt mig att växa
När Leicester kom tillbaka till England hade Danny Simpson ytterligare en julfest att gå på. Som en del av sin samhällstjänst jobbade han ibland på ett boende för psykiskt sjuka.
– Jag var ute på dansgolvet och dansade till alla de här jullåtarna när en 70-årig tant kom bort och sa: ”Vill du bli min pojkvän?” Jag sa: ”Visst, så länge du inte är otrogen mot mig.” ”Nej, nej. Jag skulle aldrig göra det.”
Totalt gjorde Simpson 300 timmars samhällstjänst, knappt 40 arbetsdagar. Den ena dagen var han på behandlingshemmet – lade pussel, spelade bingo, hjälpte till med toalettbesök, den andra sorterade han kläder i en secondhandaffär.
– Det har hjälpt mig att växa. Förut var jag fast i fotbollsbubblan, men jag är ute ur den nu. När jag hade en ledig dag brukade jag shoppa, lata mig, spela Fifa. Nu ägnar jag åtta timmar åt att stryka kläder och hänga upp dem på galgar.
”JAG TROR INTE ATT CRISTIANO RONALDO HADE KOMMIT UNDAN MED ATT KLÄ UT SIG TILL SKÖLDPADDA, MEN VI ÄR ETT GÄNG VANLIGA GRABBAR.” Danny Drinkwater, tonårsmutantninjasköldpadda
Otroligt stöd från ”familjen”
När Marc Albrighton gjorde sitt enda Premier League-mål för säsongen pekade han mot himlen med båda händerna. Innebörden var uppenbar. Även om han såg stunderna på fotbollsplanen som sin ventil mot verkligheten var familjetragedin från 2015 med honom där också.
– Från en självisk synvinkel har jag i alla fall det. Jag har några timmars träning varje dag, och får en kick av att spela inför 40 000–50 000 människor på helgerna. De andra i familjen har inte ens det. På morgnarna vaknar man upp och tänker att allt kanske var en mardröm, men sedan slår det en igen.
Hur beter man sig när den riktiga familjen lider, samtidigt som den konstruerade mår bättre än någonsin? Marc Albrighton tvekade inte att kalla Leicester City för en familj, sa att han aldrig tidigare stött på en lika sammansvetsad klubb.
– Och det är inte bara spelarna. Det är personalen i köket, de som jobbar i tvättstugan, pressfolket, läkarstaben. Alla står varandra nära, alla drar åt samma håll. Och det är omöjligt för mig att tacka tillräckligt
mycket för hur jag och min familj har blivit behandlade. Stödet för oss har varit otroligt.
”Hon tittar ner på oss nu”
Om Marc Albrighton trodde på mirakel? Om han över huvud taget skulle prata om idrottsframgångar på det sättet? Egentligen inte, men han hade ändå svårt att blunda för saker runt fotbollsplanen som nästan verkar övernaturliga.
– Ända sedan svärmor dog har vi sett fjädrar. Chloe har sett dem hemma, och jag ser dem på planen före matcherna. Jag har aldrig trott på såna saker, men jag tror definitivt att hon tittar ner på oss nu.
Sagan om Leicester är så oerhört många olika saker för så oerhört många olika människor, så var ska man börja?
På protesfabriken där Jamie Vardy höll på att slita ut kroppen, på de små franska lerplanerna där Riyad Mahrez och N’Golo Kanté sprang omkring alldeles nyss? På spelbolagskontoret där oddssättarna bedömde att 5 000 gånger insatsen var en rimlig bedömning av deras titelchanser?
Nej, det blir någonstans för sockersött, för endimensionellt. Det kan ligga nära till hands att porträttera Leicesters spelare som seriehjältar, men det vore faktiskt att förminska dem.
För bara fem år sedan var de skandalklubben, och under guldsäsongen tvingades Leicesterspelarna fortsätta kämpa med sig själva och med hela livets färgskala från svart till vitt. När Danny Drinkwater ville fira sin 26-årsdag hösten efter guldet blev han inte ens insläppt på nattklubben i London. Jamie Vardy har berättat att han fortfarandeföljer hur det går för rivalerna i tabelltoppen genom fulstreams på nätet.
Leicester fortsatte köra med sin snubbigajargong och sin machostela omklädningsrumshumor. Ett kompisgäng som vill hävda sig gentemot varandra, men som också är inställt på att stå upp för varandra och hjälpa den som fallit att resa sig igen. Ibland slår män-i-grupp-dynamiken väldigt fel, men ibland genererar den även en stark sammanhållning som blivit alltmer ovanlig i dagens elitfotboll.
Seismograf registrerar målen
Så vart skulle storyn om Leicester City säsongen 2015/2016 sluta? Med bilderna på hur Wes Morgan lyfter Premier Leaguebucklan? Jo, så klart, men hade jag själv gjort dokumentärfilmen hade jag nog ändå prioriterat annorlunda.
Geologer på stadens universitet upptäckte att varje Leicester-mål utlöser mindre jordbävningar i närområdet.
Det är egentligen bara att sätta sig framför seismografen och låta kameran rulla.
Erik Niva