STORMAKTSTIDENS REGISSÖR
Slumpens utfall eller en enda spelares förtjänst?
Man kan analysera Manchester Uniteds återkomst efter 26 år till den engelska ligatronen säsongen 1992/1993 på olika sätt.
För att sedan hitta det verkliga svaret: en tränare.
Text: Lars Nylin
Två skador och två sena nickmål av en mittback som då inte hade gjort mål på ett halvår. Så enkelt går det att summera varför Manchester United säsongen 1992/1993 lyckades med något man misslyckats med i 26 långa säsonger.
Klubben vann åter den engelska ligan, dessutom extra vältajmat eftersom det var den första säsongen som gick under namnet Premier League, en lite lyxigare, dyrare, färgstarkare version av det som dessförinnan kort och gott hetat First division.
Men det finns en ännu enklare version av historieskrivningen bakom återkomsten.
Det räcker att nämna ett namn: Eric Cantona.
När den bångstyrige fransmannen anlände till Manchester från Leeds i november 1992 tippade Uniteds långa titeltorka över i en triumffärd som sedan varade så länge Alex Ferguson fanns vid rodret.
Många anser i dag att Cantona var hela hemligheten bakom varför det vände för klubben som älskades av så många över hela världen, men som inte tagit hem ligan sedan Matt Busby bossade över Bobby Charlton, George Best och Denis Law.
Men givetvis var historien bakom vändningen för Manchester United långt mer mångfacetterad än slump och bidrag från en enda fransman.
Den börjar inte ens med en spelare. I huvudrollen fanns i stället en tränare. Alex Ferguson.
Efter Matt Busbys mytomspunna regim med ”The Busby Babes” på 1960-talet hade United ständigt famlat på tränarfronten. Namnkunniga coacher hade kommit och gått utan att lyckas.
Nära inte nog på Old Trafford
Frank O’Farrell och Tommy Docherty hade haft Busbys historiska ok hängande över sig. Dave Sexton var för defensiv för att godkännas av vare sig styrelserum eller läktaren Stretford End på Old Trafford.
Åren i skuggan växte. Säsongen 1974/1975 var klubben nere i Second division, något otänkbart bara några år tidigare.
Med Ron Atkinsons ankomst på tränarbänken kom på 1980-talet en känsla av att United åter skulle utmana den allt kaxigare och mäktigare rivalen vid Merseyside, några mil bort i Liverpool.
Under fem säsonger med Atkinson som manager kom United tvåa fyra gånger. 1985/1986 imploderade laget på ett märkligt sätt med titeln i sin hand.
Atkinson vann visserligen FA-cupen två gånger. Men nära är inte nog på Old Trafford. 1986 fick Atkinson sparken.
Värvar en skotte som tränare
In kom en skotte som innan gjort det omöjliga: att knocka de båda bjässarna i Glasgow från tronen med sitt Aberdeen. Alex Ferguson hade dessutom vunnit Cupvinnarcupen med lilleputten från norr genom att slå Real Madrid i finalen. Den trollkarlen ville United ha, och fick till sist.
Ferguson började omedelbart bygga ett nytt lag och delvis en ny klubb. Han ändrade träningarna, byggde upp ett nytt nätverk för spelarscouting, han lade tillsammans med akademiansvarige Eric Harrison, som han ärvt från Atkinson, upp en ny ungdomsverksamhet.
Ferguson rensade även ut en festarkultur i laget som i sig varit nog för att förhindra titlar. Ferguson krävde en helt annan disciplin. Spelare som Norman Whiteside och Paul McGrath fick gå trots att de var stora favoriter bland supportrarna. Bryan Robson, en annan spelare som gärna tog rakaste vägen till puben efter träningen, fick stanna på nåder.
In kom namn som Steve Bruce, Viv Anderson och Brian McClair.
Siffrorna tydliga
Initialt blev det ett lyft. United slutade tvåa 1987/1988, visserligen långt efter Liverpool, men ändå en lättnad på Old Trafford.
Sedan gick Ferguson in i en snål motvind som höll på att bli ännu en katastrof för ”De röda djävlarna”.
Laget beskrevs som ”hårt arbetande, metodiska, och tråkiga” i pressen, och vad värre var: de vann inte ens. Det hade inte hjälpt med köp som Neil Webb, Mike Phelan och Paul Ince. Vintern 1989/1990 blev Alex Fergusons värsta under åren i United.
Tidningen The Daily Express sågade honom under rubriken; ”Fergie The Flop!” med utropstecken och allt. Tidningen plockade fram statistik på att Ferguson var den tränare som nått de sämsta resultaten på Old Trafford i modern tid.
Old Trafford var inte snällare. Det hängdes vid ett tillfälle upp en banderoll med texten: ”Three years of excuses and it’s still crap … ta-ra Fergie”. Den sa allt om stämningen bland de mest hängivna supportrarna.
Ferguson sa frustrerad i en intervju: ”Folk säger att United har en förbannelse över sig. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna hantera en sådan vidskeplighet.”
Till sist målades upp en bild av att United måste vinna en match i FA-cupen mot Nottingham Forest tidigt 1990 – annars skulle Ferguson få gå.
Inför FA-cupmötet med Nottingham Forest i början av 1990 slogs Ferguson för sitt fotbollsliv. Själv har han senare envist förnekat att det var fullt så dramatiskt, men medgett att det var ”den mörkaste perioden i hans fotbollsliv”.
När den unge Mark Robins gjorde matchens enda mål för United kunde skotten dra en suck av lättnad.
”Det fanns en atmosfär av delirium”, beskrev en tidning stämningen på Uniteds sektion efter matchen.
Liverpool börjar vackla
Alex Ferguson fick lite arbetsro och laget säkrade med en stark serieavslutning en plats i First division. Han vann också sin första trofé med klubben när Crystal Palace besegrades i FAcupfinalen.
Ferguson kunde bygga vidare med ett lag som då bara hade en spelare kvar från det lag han inlett med 1986, Bryan Robson.
I det läget fick Ferguson och United välkommen hjälp av en faktor utanför egen kontroll.
Liverpool vacklade plötsligt. Klubben från Anfield hade regerat engelsk fotboll i årtionden. Tycktes ostoppbara. Men plötsligt lyckades inte nyrekryteringarna längre.
Det uppstod ett utrymme att ta över i engelsk klubbfotboll. Alex Ferguson var mannen att styra in United i detta.
1991 vann klubben Cupvinnarcupen, den första titeln i Europa på 23 år. I mars 1991 debuterade 17-årige Ryan ►
TIDNINGEN SÅGADE HONOM UNDER RUBRIKEN ”FERGIE THE FLOP!” MED UTROPSTECKEN OCH ALLT. STATISTIKEN VISADE ATT FERGUSON VAR DEN TRÄNARE SOM NÅTT DE SÄMSTA RESULTATEN PÅ OLD TRAFFORD.
Giggs, som under nästan två decennier skulle komma att definiera Manchester United.
Länge såg säsongen 1991/1992, den sista med First division, också ut att innebära Uniteds slutliga återkomst. Men som så många gånger knäade laget på upploppet. Leeds United vann ligan. Det var en klen tröst att Liverpool bara blev sexa, den klubbens sämsta placering på 29 år.
Känslan att Manchester United aldrig skulle nå tronen igen höll på att cementeras.
Men inte hos Alex Ferguson. Han såg i stället hur klubben hade hängt med bättre än på många år. United hade aldrig legat sämre än tvåa. Utmaningen var att lyckas med det sista steget.
Spelar 0–0 i Borås
I augusti 1992 hade United träningsläger i Skandinavien. På Ryavallen spelade laget en mållös match mot Elfsborg.
Där och då anades ingen titelpokal. Det gjordes det inte heller i inledningen av serien. United startade med två förluster. Det blev något stabilare, men efter 0–1 borta mot Aston Villa i november låg klubben bara tia i tabellen.
Ferguson hade före säsongen försökt stärka anfallet med landslagsankaret Alan Shearer. Denne skulle komplettera pålitlige Mark Hughes framåt. Men Shearer valde att gå till Blackburn Rovers.
I stället köptes den intressante men otestade Dion Dublin från uppstickaren Cambridge United. I september skadade sig Dublin så allvarligt att han bedömdes bli borta i många månader. United spelade först med Brian McClair och Mark Hughes på topp, men i november lyckades klubben locka till sig Leeds karismatiske anfallare Eric Cantona.
Fransmannen blev biten som fick Fergusons pussel att gå ihop.
I AUGUSTI 1992 HADE UNITED TRÄNINGSLÄGER I SKANDINAVIEN. PÅ RYAVALLEN SPELADE LAGET EN MÅLLÖS MATCH MOT ELFSBORG. DÄR OCH DÅ ANADES INGEN TITELPOKAL.
Efter förlusten mot Aston Villa hade United inlett en svit där man vann åtta matcher av tio och plötsligt låg tvåa. Laget blev sedan kvar i toppen.
De unga spelarna i det som senare kom att kallas ”The Class of 92” hade en central representant i startelvan i form av Ryan Giggs. Hans spel på vänsterkanten fick nu mer utrymme då Cantona drog på sig motståndarförsvarens uppmärksamhet. Mark Hughes fick också mer yta. Han gjorde till sist 15 mål och blev bäste målskytt. Brian McClair flyttades ner till mittfältet och kompletterade där arbetshästen Paul Ince. Det är talande att tidigare fixstjärnan Bryan Robson plötsligt inte ens platsade. Bakåt fanns redan Steve Bruce och Gary Pallister och inte minst den unge danske målvakten Peter Schmeichel, som sommaren innan vunnit EM med Danmark.
Bruce vänder med två nickmål
Nu var United ett lag som osade självförtroende. Men de var inte ensamma om att jaga titeln. Under en säsong när de traditionella topplagen tagit lite tankepaus fanns länge skrällen Norwich City och inte minst Aston Villa med i striden.
Den 5 april besegrades Norwich City av
United och ”Kanariefåglarna” var borta ur racet om titeln.
Bara fem dagar senare, den 10 april 1993, mötte United ett Sheffield Wednesday som de med möda spelat 3–3 mot på bortaplan. Hemma på Old Trafford höll det på att gå ännu värre. Med bara kort tid kvar ledde bortalaget efter en straff. Då tog sig Steve Bruce över planen från sin mittbacksposition och gjorde nickmål två gånger om. I 87:e respektive 97:e minuten. Bruce var ingen ovan målskytt trots att han var back. Men inför matchen mot Sheffield hade han inte haft nätkänning på sex månader. Han hade dagen före matchen kritiserat sig själv och lagkamraterna i lokal-tv för en ineffektivitet som starkt oroade honom inför ligaspurten. Alex Ferguson firade de två målen med att för första gången hoppa jämfota framför bänken, en ritual som skotten upprepat karriären ut. Låten ”Always look on the bright side of life” rullade som en allsångsvåg runt läktarna på Old Trafford.
Samtidigt hade Aston Villa kryssat, och United ledde nu Premier League med två poäng före Villa. De fem återstående matcherna blev fem raka segrar och Manchester United vann till sist sin första ligatitel på 26 år med glasklara tio poäng.
Segertåg ut i Europa
Den andra avgörande skadan i historien drabbade Aston Villas Dalian Atkinson.
– Om inte Dalian blivit skadad hade vi vunnit ligan. Han och Dean var det vassaste anfallet i serien, har Aston Villas tränareRon Atkinson sagt senare i en berömd hypotes.
Men i det verkliga livet fanns bara en vinnare. Manchester United och i synnerhet Alex Ferguson.
Klubben var inte bara tillbaka högst upp på prispallen. Den skulle komma att bli kvar där i många år. Sex år senare vann United även Champions League. Men vid det laget fanns ingen stressfaktor i atmosfären kring Old Trafford. Det kändes då som att det bara hade varit en tidsfråga innan även Europa skulle erövras.
Mellan 1993 och 2003 vann United åtta ligatitlar på elva säsonger. När Alex Ferguson avslutade sin makalösa era hade klubben vunnit 13 ligatitlar och därmed passerat Liverpool i antal.
– Knocked them off their fucking perch, som Ferguson så elegant summerade det steget.
I teorin hade det kanske aldrig blivit så utan de där skadorna, nickarna och – inte minst – värvningen av Eric Cantona 1992.
Men som historien utvecklade sig fanns det en man som med all säkerhet hade tagit Manchester United tillbaka till tronen efter 26 år alldeles oavsett.
Han som visade sig vara inne på rätt väg och fick chansen att fullfölja den.
Alex Ferguson.