Aston Villa – tillbaka för att stanna?
GLÄDJEFNATT FÖR PRINSEN, CAREW OCH HALVA BIRMINGHAM NÄR ASTON VILLA ÄR TILLBAKA I PREMIER LEAGUE
När Aston Villa blev klart för Premier League kastade sig en blivande regent i famnen på en norsk skyttekung. Prins William, John Carew och alla andra fans lär få jubla igen. Klubben har värvat tungt inför återkomsten och ska stärka sin roll som hovleverantör av glädjefnatt. Framtiden är ljus, trots allt.
Det John Carew gör med en boll kan Zlatan göra med en apelsin, hävdade Ibrahimovic själv inför en landskamp mellan Sverige och Norge på Ullevål
2002.
Hur det egentligen är med den saken får vi aldrig veta för medan Zlatan avslutar sin enastående karriär med några fruktlösa år i MSL har fyrtornet från Lørenskog lämnat fotbollen och gått vidare i livet. Carew, snart 40, har slagit ner bopålarna i London och gör karriär som skådespelare.
Jodå, anfallaren som sällan filmade till sig en frispark gjorde skådespelardebut redan 2014, i thrillern ”Dead of winter”, och dyker i höst upp i Disney-produktionen ”Maleficent 2: Ondskans härskarinna” med Angelina Jolie och Michelle Pfeiffer.
Han spelar dessutom en av huvudrollerna i ”Hemmaplan”, eller ”Heimebane” som de säger i Norge. Carew behövde inte anstränga sig för att sätta sig in i rollen i den prisade NRK-serien för han spelar det han är, en pensionerad fotbollsspelare. I den fiktiva världen heter han Michael Ellingsen, en föredetting som försöker göra karriär i Varg IL men möter sin överman i en kvinna.
Det är dock bara i tv-rutan han spelar bitter. När det kommer till fotboll finns det få Norge-historier som är roligare än den om John Carew. Han öste in mål för Vålerenga, värvades till Rosenborg och gav sig sedan ut på en Europaturné med stopp i Valencia, som han hjälpte till Champions Leaguefinal, Roma, Besiktas, Lyon, Aston Villa, Stoke och West Ham.
Fruktat anfallspar
Mest uppskattning och kärlek fick John Carew under sina år i Birmingham. Han hamnade där, i Aston Villa, i januari 2007 efter en bytesaffär som gav Martin O’Neill möjligheten att skicka en underpresterande
’’ JOHN CAREW, CAREW, HE’S BIGGER THAN ME AND YOU, HE’S GONNA SCORE ONE OR TWO... ...JOHN CAREW, CAREW, HE LIKES A LAP-DANCE OR TWO, HE MIGHT EVEN PAY FOR YOU...
Milan Baros i motsatt riktning, till Kim Källström Olympique Lyonnais.
Carew tog över tjeckens tröja med nummer 10 och bildade ett fruktat anfallspar med evighetsmaskinen Gabby Agbonlahor. Norrmannen gjorde tre mål på sina elva första ligamatcher och vann sedan den interna skytteligan tre år i följd.
Under sin första hela säsong i Aston Villa svarade han för ett hattrick mot Newcastle och gjorde för två mål när Birmingham City förnedrades i Second City derby på Villa Park. Den första fullträffen, som betydde 2–0, firade han genom att lyfta upp Daniel Reynolds, som höjde sin knutna högernäve och jublade ikapp med anfallsstjärnan. Känner du inte igen namnet beror det på att Daniel var en då 15-årig bollkalle.
Det är så man vinner fansens hjärtan, så det dröjde inte lång tid innan supportrarna på Holte End gav Carew en egen hyllningssång.
”John Carew, Carew, he’s bigger than me and you, he’s gonna score one or two,
John Carew, Carew...”
När en supporter, natten före en Uefacupmatch mot Ajax, påstod sig ha sett honom på en nattklubb med dansstänger och privata rum skrev de ytterligare en vers.
Carew förklarade att allt var ett missförstånd, att det inte låg någon sanning bakom tidningsrubrikerna. I själva verket hade han besökt en italiensk restaurang med sitt
kvinnliga sällskap och sedan avrundat kvällen på en bar som delar entré med strippklubben. I glaset, klargjorde Carew, hade han Pepsi och eftersom han drabbats av influensa skulle han ändå inte spela den stundande matchen.
Klubben bestraffade honom med böter men händelsen snarare stärkte hans relation till fansen. Han insåg det själv när han var tillbaka i speldugligt skick, i en bortamatch mot Wigan. ”John Carew, Carew, he likes a lap-dance or two, he might even pay for you,
John Carew, Carew...”
– Fansen var fantastiska och sjöng för mig hela tiden när jag satt på bänken i första halvlek. Jag är säker på att jag är mer populär nu än tidigare.
A●●●
ston Villa blev engelska ligamästare 1981 och var Europas bästa klubblag året därpå, då Peter Withe, Gordon Cowans, Allan Evans, Dennis Mortimer, Tony Morley och de andra hjältarna besegrade Bayern München i Europacupfinalen på De Kuip.
Det var till den nivån tränaren Martin O’Neill ville lyfta klubben när han lämnade Celtic och i augusti 2006 checkade in på Villa Park.
– Det här är en fantastisk utmaning och jag är väl medveten om den här klubbens historia. Att återställa klubbens forna glansdagar kan tyckas vara avlägset men varför inte försöka? Det är nästan 25 år sedan de vann Europacupen och det är en dröm att göra det igen.
Det var exakt de ord Doug Ellis ville höra. 82-åringen hade suttit på ordförandeposten sedan 1982 och insåg att det var dags att lämna ifrån sig både ägandeskap, makt, ansvar och ordförandeklubba.
Köparen, amerikanske miljardären Randy Lerner, lättade omgående på plånboken för att ge tyngd åt O’Neills ord. När den nyutnämnde managern sa att han ville ta med sig Stilijan Petrov, Didier Agathe och Chris Sutton från Celtic fick han förstås göra det. När vinterfönstret öppnade välkomnade han ytterligare en favoritspelare från åren i Glasgow, Shaun Maloney, och den skotske landslagsmannen fick sällskap av Carew och Ashley Young.
Framtiden tillhörde Aston Villa och det började onekligen bra. Klubben inledde säsongen 2006–2007 med nio förlustfria matcher och tog fram en ny slogan, ”Proud history – bright future”.
Samma budskap basunerades ut från läktarna.
”When I was young, I had a dream, to watch the greatest football team, so here I am, the dream is real, with Randy Lerner and Martin O’Neill.”
Radade upp sjätteplatser
Under John Carews tid i föreningen upplevde fansen en ny storhetstid även om det inte gav några titlar. 2008–2010 radade Aston Villa upp tre raka sjätteplatser i världens bästa fotbollsliga och det var inte bara en apelsinhånad norrmans förtjänst.
Gareth Barry, Olof Mellberg, Martin Laursen, James Milner, Wilfred Bouma, Brad Friedel, Emile Heskey, Stewart Downing, Richard Dunne, Fabian Delph ... Stjärnorna kom och gick och fotbollen blomstrade inte bara i stadsdelen Aston utan i hela grevskapet.
Klubbarna från Manchester, London och Liverpool dominerade Premier League 2010– 2011, men fotbollsälskarna i West Midlands minns säsongen lika starkt. Då fanns det fyra Premier League-klubbar inom en radie av 27 kilometer. Sträckan mellan Stockholm och Södertälje är längre, även fågelvägen.
Birmingham hade två lag i högsta serien, Sebastian Larssons City och Aston Villa, som krossade vinterfönstret och hämtade rekordvärvningen Darren Bent från Sunderland och franske världsmästaren Robert Pires från Villarreal.
Nykomlingen Albion, från förstaden West Bromwich, krigade till sig en fin elfteplats och Wolverhampton säkrade nytt kontrakt med minsta tänkbara marginal.
John Carew fick inte uppleva den årslånga fotbollsfesten i sin helhet. För hans del började problemen när Martin O’Neill lämnade Aston Villa fem dagar före ligapremiären 2010 och ersattes med Gerard Houllier, tränaren som gav norrmannen begränsat med speltid i Lyon.
Sedan 2011, då Carew efter en låneperiod i Stoke skrev på för West Ham, har fansen fått mindre och mindre att jubla åt, både i Birmingham och West Midlands.
City åkte ur Premier League samma år och har spelat i the Championship sedan dess. Aston Villa-fansen har sällan skrikit ”shit on the City” så högt som då, men man ska inte ropa hem förrän man är över Birminghams kanaler. Deras egen klubb skulle gå samma öde till mötes.
Fick inte ihop finanserna
Randy Lerner, som betalade närmare en miljard för att bli majoritetsägare, är en affärsman och affärsmän vill tjäna pengar på sina investeringar. Med tanke på att ligaklubbarnas gemensamma värde har ökat med närmare 15 000 procent, från knappt 1 till närmare 150 miljarder, sedan Premier League bildades 1992 finns det pengar att hämta, men amerikanen fick inte ihop finanserna.
Trots enorma tv-intäkter krympte han budgeten för spelarköp och lät de etablerade storklubbarna plocka russinen ur kakan. Gareth Barry gick till Manchester City 2009, James Milner försvann till samma klubb året därpå och sedan stack Ashley Young till United och Stewart Downing till Liverpool för att förverkliga sina drömmar om spel i Champions League.
Den avbrutna satsningen är den enda sannolika förklaringen till att O’Neill plötsligt försvann och Lerner fick inte oväntat fansen, de som tidigare sjungit hans namn, emot sig.
Aston Villa samlade bara ihop
’’ JAG VILLE HÅLLA PÅ ETT MITTENLAG SOM KUNDE TA MIG MED PÅ EN KÄNSLOMÄSSIG BERG-OCH-DALBANA OCH ASTON VILLA HAR EN FIN HISTORIA
17 poäng, hälften så många som nästjumbon Norwich, och rasade ur Premier League 2016. Degraderingen var tidigt ett faktum och fick fansen att tappa tron på klubbens slogan. I stället tryckte de upp t-shirts och halsdukar med ett budskap som inte kunde feltolkas, ”Proud history – no future – Lerner out”.
De skulle få som de ville. Randy Lerner försökte sälja klubben redan 2014, men det dröjde till sommaren 2016 innan kinesiske affärsmannen Tony Xia köpte Aston Villa.
Klubben blödde ekonomiskt och skulle fortsätta med det. På sju säsonger, 2011–2018, redovisade klubben en total förlust på 2,7 miljarder kronor. Rödast siffror visar bokslutet för degraderingsåret 2015–2016. Då gjorde Aston Villa en förlust på hela 963 miljoner kronor, det vill säga 2,6 miljoner om dagen.
Aston Villa var konkursmässigt när playoff-finalen spelades 2018, men några veckor senare klev Nassef Sawiris, Egyptens rikaste man, och Wes Edens, delägare i NBAlaget Milwaukee Bucks, in i klubben som ett par räddande änglar.
Deras uttalade mål är att göra Aston Villa till ett topplag i Premier League, och resan dit gick snabbare än någon kunde föreställa sig.
●●●
Säsongen som gick, 2018–2019, skulle ju inte bli the Villans, i alla fall inte att döma av starten.
Redan i början av oktober valde det nya styret att sparka gamle United-backen Steve Bruce från tränarposten. Aston Villa hade då bara vunnit en av de senaste nio ligamatcherna och 3–3 mot tänkta slagpåsen Preston fick pinten att rinna över.
Bruce var förmodligen lika lättad som besviken och förödmjukad när han lämnade Villa Park med sina assistenter. Fansen
ifrågasatte allt han gjorde och inför det som skulle bli hans sista match som Villa-tränare klev han ut på Villa Park till ropen ”We want Bruce out”.
Han hade hört det förut, men nu fick han även ett kålhuvud kastat mot sig.
– Tyvärr sammanfattar det samhälle vi lever i. Det finns ingen respekt för någon, säger Steve Bruce, som kom till Aston Villa hösten 2016 för att ersätta Roberto di Matteo, managern som kickades efter 124 dagar på posten.
Det spekulerades i att Thierry Henry skulle ta över efter Steve Bruce, men valet föll på Dean Smith, en 48-årig Villa-supporter och funktionärsson med vinrött och blått blod i ådrorna.
Som assistenter anställdes Richard O’Kelly och John Terry, som avslutade karriären i Aston Villa. Hans sista match blev 2018 års playoff-final, då Tom Cairney och Fulham blåste Birmingham-klubben på Premier League-platsen.
Vad Chelsea-legendaren inte kunde föreställa sig då var att han ett år senare skulle återvända till Wembley, men så blev det.
Dean Smith, som hämtades från ligakonkurrenten Brentford, gjorde det mesta rätt när han fick chansen att leda laget i sitt hjärta. Tolv omgångar var spelade när han tog över laget och då låg den pressade storklubben på 15:e plats i tabellen. Smith fick ordning på offensiven och gav kaptensbindeln till Jack Grealish, som började spela för Villa som sexåring och har minst lika starka känslor för klubben.
– För mig var det ett ganska lätt beslut. Jag visste att det inte skulle vara en börda för honom utan att
han skulle njuta av det. Det här är hans klubb, han är ett Villa-fan. Han har ett långtidskontrakt med klubben och jag ville att han skulle leda oss till Premier League. Han är framtiden för den här klubben och har ledaregenskaper. Det visar han genom sitt sätt att spela, säger Dean Smith.
23-årige Jack Grealish hade stora skadeproblem förra säsongen, men när han gjorde comeback hände något. Han hade ett uppdrag att fullfölja, fick lagkamraterna med sig och lyckades med det. I mars inledde Aston Villa en segersvit som sträckte sig över tio matcher och raderade ett klubbrekord som stått sig i 109 år.
Klubben hade fått tron tillbaka, slutade på femte plats i Championship, besegrade West Bromwich efter ett straffdrama och var plötsligt klart för playoff-finalen på Wembley.
Prinsen och Carew i kramkalas
John Carew var givetvis på plats och kommer aldrig glömma den 27 maj 2019, dagen då Aston Villa besegrade ett Frank Lampard-coachat Derby och tog sig tillbaka till Premier League.
Från sin plats på läktaren såg den norske klubbikonen Anwar El Ghazi, lånet från Lille, nicka in ledningsmålet strax före pausvilan. Hoppet om Premier League-spel växte ytterligare när ett annat nyförvärv, skotske landslagsmannen John McGinn, hamnade lägst i en höjdduell med Derby-målvakten Kelle Roos men ändå lyckades trycka in bollen som betydde 2–0.
Derby reducerade genom Jack Marriott men Villa lyckades hålla undan inför 85 826 åskådare.
När Paul Tierney satte pipan i munnen och blåste av matchen kastade sig en kepsprydd man om halsen på John Carew. Han heter William Arthur Philip Louis MountbattenWindsor och är mer känd som prins William.
Englands blivande regent och den norske skyttekungen fann varandra under en slottsmiddag Oslo i februari 2018 och såg senare samma år en match tillsammans, då på Villa Park.
– Vi bestämde oss för att åka och stötta vårt lag innan säsongen var slut. Han bjöd in mig att följa med och det var en stor ära. Han är väldigt entusiastisk och älskar verkligen sin fotboll, säger John Carew.
Prins William är sedan 2006 president i FA, Englands fotbollsförbund men det betyder inte att han är neutral.
– För länge sedan, under skoltiden, blev jag väldigt intresserad av fotboll. Alla mina skolkamrater var antingen Man United- eller Chelsea-fans, men jag ville hålla på ett mittenlag som kunde ta mig med på en känslomässig berg-och-dalbana och Aston Villa har en fin historia, säger prins William.
Någon timme efter avancemanget lade John Carew ut filmen som visar det kungliga glädjefnattet på sitt Instagramkonto. Med sex ord och två utropstecken sammanfattade han dagen som kom tidigare än väntat.
”What a day! Villa are back!”