Nottingham och Premier League-drömmarna
40 ÅR EFTER EUROPACUPTITELN ÄR NOTTINGHAM EN CHAMPIONSHIPKLUBB I KAOS – MEN MED VISIONER: ”FOREST HÖR HEMMA I TOPPEN AV PREMIER LEAGUE”
Nottingham Forest går in i årets Championship med dubbla jubileer: det är 40 år sedan klubben vann finalen i Europacupen mot Malmö FF och det är 20 år sedan klubben senast spelade i Premier League. Men den vackra historien är ett ständigt ok för en klubb med stora ambitioner.
Scen 1: 13 juli 2019, Nottingham Forest inleder säsongen 2019/20 med att slå grekiska Atromitos i Aten med 3–0. Atromitos har på senare år etablerat sig topp fyra i Grekland. På Forests sociala medier går samma kväll en löpeld om att klubben nu äntligen är på väg tillbaka till Premier League, 20 år efter att den rödvita klubben från Midlands senast fanns där.
Scen 2: 16 juli 2019. I den andra matchen under det grekiska träningslägret körs Nottingham fullständigt över av Olympiakos. Det står 3-0 redan efter en halvtimmes spel. Forests försvar har varit naivt och handlingsförlamat. Den färske franske managern Sabri Lamouchi ser ut att ha extremt mycket kvar att göra för att en förbättra förra säsongens plats nio
i The Championship. På klubbens sociala medier heter det nu istället, bara tre dagar senare, att den åter riskerar att förpassas till förnedringen i seriesystemets tredje nivå, League One.
Det blixtsnabbt skiftande humöret är välbekant för en klubb med självbilden att ständigt tillhöra om inte giganterna i engelsk klubbfotboll, så åtminstone dem som finns hacket därunder.
Fans i Nottingham kan inte förstå varför Forest inte kan motsvara minst nivån hos Wolverhampton Wanderers eller Leicester City. Att upprepa de senares ligatitel 2016 nämns flitigt som en framtida fantasi tre mil norrut i Nottingham.
Före Leicesters så sensationella vinst var
det just Forest som var skrällgänget nummer ett i högsta divisionen – detta när man som nykomlingar vann ligan 1978 för att sedan vandra vidare till seger i Europacupen efter finalvinsten mot Malmö FF på Olympiastadion i München i maj 1979. En titel som upprepades 1980 mot Hamburger SV.
Men istället för att finnas ens nära sådan status dväljs Nottingham i dag i Championship. Klubben har blivit mer associerad med urusel skötsel och eviga tränarbyten än med den fotboll som så pass sent som 1995 ledde till en tredje plats i Premier League.
En vandring i ingenmansland
Senast man ens nosade på forna höjder var i maj 2010 när Blackpool vände i play off-spel till Premier League till 3–4 på City Ground i Nottingham.
Efter det har det mest handlat om en vandring i ingenmansland, sedan det absoluta lågvattenmärket när man 2007 förlorade med 2-5 hemma i playoff från League One mot lilla Yeovil Town. Debaclet den gången slutade med att avbytaren Wes Morgan slogs med sina egna supportrar vid sidlinjen tills polis ingrep. Men möjligen är det nu till sist saker på gång. Klubbägaren till Nottingham –men även Olympiakos – Envangelos Marinakis sa efter att hans båda klubbar mötts: – Målsättningen är klar. Vi har en långsiktig plan för att ta klubben tillbaka till sin gamla nivå. Nottingham Forest hör hemma i Premier League.
Han tillade sedan dessutom till supportrarnas glädje: ”Klubben hör hemma i TOPPEN av Premier League”.
”MÅLSÄTTNINGEN ÄR KLAR. VI HAR EN LÅNGSIKTIG PLAN ATT TA KLUBBEN TILLBAKA TILL SIN GAMLA NIVÅ”
Marinakis är milt uttryckt kontroversiell.
Han är det såväl som klubbledare – inklusive slagsmålsscener med motståndarspelare vid Atenderbyn och anklagelser om matchfixning – som i rollen som lokalpolitiker i hamnstaden Pireus. För att ytterligare förstärka bilden av honom som en avgjort dubiös karaktär blev Marinakis 2018 anklagad för att vara involverad i heroinsmuggling. Nottingham Forest fick i ett skede gå ut och lugna supportrarna med det enda motmedlet; faktumet att Marinakis aldrig blivit fälld för de tyngsta anklagelserna.
Forest var en karikatyr
Det är förståeligt att man försvarar miljardärredaren. Innan Marinakis kom in på scenen våren 2017 var Forest som en karikatyr av en illa skött klubb.
Klubben hade ägts av Nigel Daughty sedan 1999, när denne tidigt 2012 chockartat hittades död i gymmet i sitt hem bara 54 år gammal, Daughty hade drabbats av en genetiskt nedärvd hjärtattack.
Daughtys bortgång skakade i grunden om en klubb som redan haft nog av motgångar. Inte nog med att Daughty, supporter sedan barnsben, försvann med sin vision. Det visade sig också att dödsboet hade fordringar på klubben motsvarande 800 miljoner kronor.
In kom en räddande oljeängel som till sist höll på att helt stjälpa den ikoniska klubben.
Den kuwaitiska familjen Al-Hasawi köpte ut skulderna och tog över. Fawaz Mubarak Al-Hasawi gjorde därefter klubben till sin egen lekstuga. Managers kom och sparkades – totalt elva på fem säsonger – och spelare köptes och såldes i parti och minut. Ett tag hade man 40 spelare i truppen.
Frågetecknen slutade inte där: Forest hade en klubbchef under endast fem av de 58 månader som Fawaz Al-Hawasi satt vid rodret. Det fanns ingen scoutingansvarig, mot slutet fanns inte ens en sportchef.
Klubben led dessutom av något som lokaltidningen Nottingham Post vid tiden beskrev som: ”a standing appointment at the high court” med ständigt obetalda räkningar och skatter, spelare som hotade med indrivning, spelare som hotade med strejk.
Av den vision för en stor småklubb som en gång i tiden under Brian Cloughs legendariska ledning tog klubben till stora titlar fanns till sist inget kvar.
Sist ut i Al-Hasawis regim att försöka styra upp klubben sportsligt blev Martin O’Neill. Men inte ens den erfarne 67-årige O’Neill lyckades hålla ett fast grepp om managerstolen. Han åkte ut efter bara fem månader i juni i år.
I ett pressmeddelande presenterade klubben fransmannen Lamouchi:
”Lamouchi var senast ansvarig för Rennes i den högsta franska divisionen och tog dem från nedflyttningsplats till att kvalificera sig till Europa League 2017/18.”
Man kan ana hur Nottingham Forests ledning läste in den egna klubben i detta. Med Lamouchi, som har egna sportsliga meriter i bland annat tolv landskamper och spel i Monaco och Inter, hoppas man göra den slutliga återkomsten till dit man anser sig höra hemma.
Dit ska man nå med hjälp av en uppdatering av spelet. Det blev snabbt uppenbart att Martin O’Neill taktiskt stod närmare forna tiders ”Tipsextra”-tjongande än det passningsspel som i dag helt dominerar även i England.
Men Lamouchi ska också stå för en föryngring av laget. Han tog exempelvis snabbt in tre lovande spelare från den portugisiska ligan: Tiago Silva, Yuri Ribero och Alfa Semedo.
Det skedde med hjälp av samma portugisiska superagent, Jorge Mendes, som förra säsongen serverade Wolverhampton Wanderers ett antal överraskande etablerade namn.
Planer för City Ground
Hur pass storskalig visionen är visar planerna för ett uppdaterat City Ground. Arenan har sedan 1898 varit hem för en av världens äldsta klubbar – grundad 1865 – och tog på ”Tipsextra”-tidens 1970-tal in nästan 50 000. Senare har det funnits planer som skiftat från återkomst till den kapaciteten till nybygge någon annanstans. Men med Maranakis ankomst har man bestämt sig. Det blir en uppdatering och en kapacitet på 38 000.
Bygget innebär att man den kommande säsongen får spela med tre läktare och att man ”bara” kunnat sälja 20 000 säsongsbiljetter.
Men klubbchefen Chris Cook ser inga problem med det. Han har sagt:
– Det är ett problem som jag gärna tar nu. Detta jämfört med hur det skulle vara om vi satt här om tolv månader och oroade oss för hur det skulle se ut att spela Premier League på en arena med tre sidor.
Arenan har i sig blivit en symbol för Marinakis vision. Cook, tidigare i Everton och Celtic, beskriver det i Nottingham Post:
– Från dag ett, när Mr Marinakis köpt klubben, gjorde han klart att standarden på City
”ATT DE HAR VUNNIT EUROPACUPEN VAR VÄL GREJEN NÄR JAG KOM TILL KLUBBEN, ATT AIK-FANSEN VAR GLADA, EFTERSOM ATT NOTTINGHAM SLAGIT MALMÖ FF I EUROPAAlexander CUPFINALEN.”
Ground inte är vad den ska vara. Han är extremt ambitiös och vi delar den ambitionen. Utvecklingen av City Ground kommer att vara ett mäktigt plus för oss längre fram. Han fortsätter framtidsentusiastiskt:
– Det är ett enormt tillfälle att få
jobba här. Vilket varumärke, vilken historia. Vi har många fördelar jämfört andra klubbar som spelar i Premier League. Med sociala medier har världens krympt. Jag är övertygad om att vi med vår historia kan attrahera människor i Asien och Amerika.
Även klubbens svenske mittback Alexander Milosevic pekar på klubbens historia som något unikt. Den förre AIK:aren har sagt till Sportbladet:
– Nottingham är något extra, de har vunnit Europacupen och det var väl det som var grejen när jag kom till klubben att AIK-fansen var glada, eftersom att Nottingham hade slagit Malmö FF i Europacupfinalen. Fansen är fantastiska.
Nottingham – en rebellisk stad
Nottinghams mest kände karaktär genom tiderna är troligen påhittad, stråtrövaren Robin Hood - han som stal från de rika och gav till de fattiga på 1200-talet.
Men Nottingham har även i verkliga livet sett sig som en lite rebellisk stad. Eller som det står på bokhandeln Five Leaves webbsida: ”Nottingham is increasingly seeing itself as a ‘rebel city’.”
I dag märks det kanske mest i en hyllad konstscen och ett klubbliv som är känt I hela England, med duon Sleaford Mods som ett exporterat nyss Sverigeaktuellt exempel. Före det var staden känd för utmanande författare som D.H. Lawrence och Alan Sillitoe.
Möjligen är det nu dags för Nottingham Forest att komplettera det sällskapet med att ge fingret till dem i England som avfärdat klubben som dammiga föredettingar från en fotbollens forntid.
Nyckelordet är tålamod, kanske har Evangelos Marinakis detta.
Det första svaret kommer hemma mot West Bromwich Albion 3 augusti.