SÅ BRA ÄR BRA
– och konsten att leva till 116 år
Ordleken var enkel. Nätt och jämnt godkänd. Jag hade i bil kommit från Limone och Cuneo och genom förvirrande motorvägsbyggen i Piemonte kört in i en stad vars ytterområden hade Hallsbergs hela charm. I centrum tog den sig – smala gränder, grann katedral, butiker med patinerad lyx. Jag sa: – Bra är inte bara bra. Bra är bäst. På vägen mot den vita tryffelns huvudstad, Alba, och det goda vinets, Barolo, ligger alltså en obetydlig håla med namnet Bra. Men inte obetydlig för oss matälskare. Ty just i Bra föddes 1986 den för matkulturen så vitala rörelsen Slow Food. Dess logga är en snigel. Dess budskap är, att när det gäller mat, ta er tid. Skaparen var Carlo Petrini, nu 67 år, en asketisk skribent i kommunistiska tidningar och fortfarande rörelsens ledare och profet.
Petrini var inte hemma när jag kom till Bra. Naturligtvis var han på Kuba. Men rörelsens moderna högkvarter på Piazza XX Settembre var bemannat med unga entusiaster. Det rådde lite av den hallelujastämning man möter hos Amnesty International och Greenpeace men inte hätsk och rigid som hos IS. En av dem var den skäggige Mariusz Rybak som just är i färd med att öppna ett kontor i Stockholm.
– Vi är 100 000 personer som nu arbetar för att förverkliga vår idé.
Idén är, att ”vi människor ska njuta av mat som är bra för oss och som erkänner de starka banden mellan tallrik, planet, människor, politik och kultur”. Rybak stack till mig ett häfte som underströk varierad växtlighet, nedärvd kunskap, bara lagom mycket kött och en köksträdgård var helst det finns en plätt att odla. Denna kultur är mest spridd i regionen Piemonte, som breder ut sig med Alperna i ryggen och som annars mest är berömd för fotboll ( Juventus) och bilar (Fiat). Huvudstaden Turin slår sig för bröstet som ”Italiens första vegetarianska stad”. Jag kollar. Jo, det finns fler än 30 helt köttfria restauranger. För köttätare är det inte så dramatiskt som det kan låta. När jag proväter på l’Articiocc i centrum kan jag välja mellan gnocchi (potatisknyten) med röd pesto (en sås av basilika, soltorkade tomater, pinjenötter, vitlök, olivolja och riven parmesan) och en pizza som inte har köttbit, korvskiva eller ost gjord på mjölk. Den hade en veg-mozzarella och quorn-korv (fråga mig inte vad de var gjorda på men de var tillräckligt goda).
Så, kan man tänka sig, den sunda maten är väl skälet till att människor i Piemonte lever så länge. Nja. Emma Morano i byn Civiasco utanför Turin fick för några månader sedan veta att hon är världens äldsta människa och den enda levande på jorden som är född på 1800-talet. Hon tillfrågades om hemligheten till hennes långa liv.
– Jag äter mest råa ägg … och så är det bra att leva som singel. Jag slängde ut min make 1938, svarade hon.
Nu i Bra var det lunchdags och det föll sig naturligt att fråga den unge Rybak om var jag skulle äta. – Osteria Boccondivino så klart. Den är vår, sa han. Värdshuset, beläget ovanför en innergård, var ljuvligt. Vinrankor längs väggarna, vita dukar, stora servetter, långsam personal. När min fotograf beställde en risotto sa servitrisen: – Den tar 20 minuter. – Gärna längre, svarade fotografen. Själv spisade jag den ultimata elegansen – två stekta ägg med gulor som nästan gick i rött och vittnade om lyckliga höns och täckta av rikligt med vit tryffel.
Jag var mätt och nöjd och förstod att Bra inte bara är en rigid Slow Food-håla utan också är liberalt och tolerant – ty vid utfarten upptäckte jag en McDonalds.