KAM­BOD­JA

Bakom dess mör­ka för­flut­na döl­jer sig opo­le­ra­de pärlor och bort­glöm­da pa­ra­di­sö­ar. Kam­bod­ja är ett li­tet, lät­till­gäng­ligt land som fort­fa­ran­de bju­der på många oupp­täck­ta smult­ron­stäl­len.

RES Travel Magazine - - News - Text: MAYA VERMA Fo­to: MAX ALM-NORELL

Bakom dess mör­ka för­flut­na döl­jer sig opo­le­ra­de pärlor och bort­glöm­da pa­ra­di­sö­ar. Kam­bod­ja är ett li­tet, lät­till­gäng­ligt land som fort­fa­ran­de bju­der på många oupp­täck­ta smult­ron­stäl­len. Re­san går från Ph­nom Penh till Kam­pot och Kep i sö­der och se­dan till kust­sta­den Si­ha­nouk­vil­le och vi­da­re ut i Kam­bod­jas övärld. Fo­to­gra­fen Max Alm Norell och skri­bent Maya Verma Alm har do­ku­men­te­rat.

Khme­rer­na var en gång Asi­ens mäk­ti­gas­te folk och de­ras her­ra­väl­de sträck­te sig från söd­ra Vi­et­nam, till Ki­na, Thai­land och söd­ra Bur­ma. Tu­sen år se­na­re har ci­vi­li­sa­tio­nen fal­lit och nä­ra hälf­ten av be­folk­ning­en mör­dats i ett av mänsk­lig­he­tens värs­ta folk­mord. Kam­bod­ja har en ma­ka­ber mo­dern historia och mitt bland de över­le­van­de vand­rar folk­mor­dets för­ö­va­re än­nu om­kring. Det är in­te mer än tret­tio­fem år se­dan som ett bru­talt krig ra­sa­de i lan­det.

En stil­la und­ran över hur histo­ri­en kun­nat till­de­la lan­det dess öde vi­lar över be­folk­ning­en. Som värl­dens störs­ta hin­du­is­ka, och se­na­re budd­his­tis­ka, im­pe­ri­um var Kh­mer­ri­ket un­der sin stor­hets­tid från 1000-ta­let till 1200-ta­let värl­dens störs­ta för­in­dust­ri­el­la, ur­ba­na cent­rum. Tem­pel­sta­den Ang­kor Wat var ri­kets sä­te och det enor­ma mo­nu­men­tet bär vitt­ne om dess makt och ri­ke­do­mar, fram­stå­en­de konst, kul­tur, este­tis­ka och ar­ki­tek­to­nis­ka be­drif­ter. Skif­tet till budd­his­men un­der 1300-ta­let bi­drog tro­ligt­vis till att de so­ci­a­la och po­li­tis­ka sy­ste­men kom ur ba­lans och ri­ket bröts ned av makt­kam­per, in­va­sio­ner, sjuk­do­mar och re­vol­ter. Men den stor­slag­na histo­ri­en och ru­i­nen är en vik­tig käl­la till stolt­het för kam­bod­ja­ner­na.

Lan­det, som i prin­cip för­lo­ra­de he­la sin ut­bil­da­de be­folk­ning un­der folk­mor­det, och mer el­ler mind­re he­la sitt kul­tur­arv, är in­ne i en in­ten­siv åter­upp­bygg­nads­fas som på­gått se­dan bör­jan av 1990-ta­let, då de förs­ta FN-or­ga­nen kom till lan­det. För in­ter­na­tio­nel­la or­ga­ni­sa­tio­ners ut­sän­da är Ph­nom Penh en av de mest ef­ter­trak­ta­de po­ste­ring­ar­na. Kam­bod­ja är ett li­tet land som än­nu in­te hun­nit slä­tas ut av tu­rism och mo­der­ni­se­ring, där tra­fi­ken i hu­vud­sta­den fort­fa­ran­de är dräg­lig och främst be­står av två­hju­ling­ar och tuk-tuks och där det än­nu går att hit­ta dol­da, pa­ra­di­sis­ka, små pärlor.

Vår re­sa går från Ph­nom Penh till Kam­pot och Kep i sö­der och se­dan till kust­sta­den Si­ha­nouk­vil­le och vi­da­re ut i Kam­bod­jas övärld, där vi ge­nom vän­ner som bor i lan­det har fått tips om just en så­dan pär­la – ett stäl­le som nås ge­nom djung­eln och som tills för ba­ra ett par år se­dan var helt oex­plo­a­te­rat. Men vi bör­jar vår re­sa i den myll­ran­de men än­då pit­to­res­ka hu­vud­sta­den.

Ge­nom Ph­nom Pen­hs stads­kär­na fly­ter Me­kong­flo­den som en pulså­der och där den de­lar sig till Ton­lé Sap-flo­den bre­der stads­kär­nan ut sig längs den väst­ra flod­ban­ken. Fär­das man norrut på Me­kong­flo­den når man på ba­ra någ­ra tim­mar Si­em Re­ap och den tu­sen­å­ri­ga tem­pel­sta­den Ang­kor Wat. Ph­nom Penh är en för­hål­lan­de­vis li­ten stad och hög­hu­sen ly­ser fort­fa­ran­de till stor del med sin från­va­ro, även om det un­der de se­nas­te åren har pop­pat upp fle­ra apar­ta skyskra­por. Byg­g­ex­pan­sio­nen sker ut­an­för po­li­tisk el­ler so­ci­al kon­troll – med peng­ar och mäk­ti­ga kon­tak­ter kan man gö­ra i prin­cip vad man vill i lan­det. I Ton­lé Sap-flo­den in­till stads­kär­nan lig­ger Di­a­mond Is­land, en bit land som för tio år se­dan var hem åt 300 fat­ti­ga vi­et­na­me­sis­ka fa­mil­jer som för­sörj­de sig på att fis­ka och od­la ris. Ön har trans­for­me­rats till en plats för ota­li­ga snabb­matsked­jor, ka­ru­sel­ler och fest­lo­ka­ler för kam­bod­ja­ner­nas sto­ra bröl­lopska­las. Här floc­kas ung­do­mar­na på kväl­lar­na för att kö­ra mo­tor­cy­kel, tit­ta på folk och um­gås. Någ­ra av de fa­mil­jer vars land nu bli­vit all­män­he­tens re­kre­a­tions­om­rå­de er­bjöds viss eko­no­misk kom­pen­sa­tion för att läm­na sin mark, men ut­an egent­lig möj­lig­het att ne­ka. De som väg­ra­de, av­lägs­na­des med våld och blev helt ut­an kom­pen­sa­tion.

”HÄR KAN ÄVENTYRLIGA RE­SE­NÄ­RER FORT­FA­RAN­DE HIT­TA UNDANGÖMDA SMÅ PARADIS.”

Ung­do­mar­na jag pra­tar med ver­kar omed­vet­na om öns historia. Den unga, ar­bets­lö­sa fri­sörs­kan Nu­omchan, som fle­ra gång­er i vec­kan får skjuts hit på sin pojk­väns mo­tor­cy­kel, vet ingen­ting om vad som hänt här ti­di­ga­re.

– Vi har ing­en an­nan­stans att va­ra, ing­en­stans att ba­ra slapp­na av. Vi kom­mer hit för att ha ro­ligt, sä­ger hon.

De fles­ta jag stö­ter på är kläd­da i väs­ter­länds­ka klä­der, äter snabb­mat på si­na par­ke­ra­de mo­tor­cyklar, ut­rus­ta­de med bil­jet­ter till näs­ta 3D-rul­le på bi­o­gra­fen. De är in­te så bryd­da över hur ön plöts­ligt tog en helt ny skep­nad.

In­ne i Ph­nom Penh blandas det ty­pis­ka asi­a­tis­ka myll­ret – små­bu­ti­ker­na med pi­rat­ko­pi­e­ra­de dvd:er för en dol­lar styck, mas­sa­gesa­long­er­na där en fot­mas­sage kos­tar tre dol­lar, ga­tu­för­säl­jar­na som kräng­er ra­der av arm­band och en mängd väs­ter­länds­ka kro­gar. Som tren­di­ga re­stau­rang­en Metro vid flod­ban­ken, där biff med my­ror hör till en av de po­pu­lä­ras­te rät­ter­na. El­ler det is­blå To­to Ice Cream som ser­ve­rar sex mi­niglasstru­tar till pri­set av en, när va­let av smak blir för svårt. Här göm­mer sig små, char­mi­ga re­stau­rang­er, la­gom hip­pa för att pas­sa den med­vet­na, väs­ter­länds­ka re­se­nä­ren – och i san­ning­ens namn är det främst ut­län­ning­ar och väl­be­ställ­da kam­bod­ja­ner som har möj­lig­het att gå hit. Den lil­la in­nerstads­re­stau­rang­en Farm To Tab­le är ett ex­em­pel, som känns som en li­ten bit av hip­pas­te New York mitt i Ph­nom Penh. För kam­bod­ja­ner­na är kon­cep­tet fort­fa­ran­de främ­man­de, men på den­na lil­la re­stau­rang mitt i sta­den är eko­lo­gisk od­ling hett och allt som ser­ve­ras är lo­kalt och or­ga­niskt. Höns sprät­ter runt bland od­lings­lå­dor­na och på den lil­la, lum­mi­ga ute­ser­ve­ring­en står en gam­mal trak­tor för bar­nen att klätt­ra på. På den fi­na re­stau­rang­en Rom­deng går det att äta fri­te­ra­de få­gel­spind­lar, som på­min­ner om kyck­ling i

sma­ken och my­ror ger en syr­lig krydd­ning till ox­köt­tet. För den som gil­lar al­ter­na­ti­va pro­te­inkäl­lor är ett be­sök hos ga­tu­för­säl­ja­ren Pra­oun och hans kol­le­gor längs flod­pro­me­na­den ett bra tips – här rul­lar man snabbt ihop en bit pap­per till en strut, fyl­ler den med fri­te­ra­de lar­ver, kac­ker­lac­kor och skal­bag­gar och det kos­tar näs­tan inga peng­ar alls.

In­te långt från cent­rum går en re­gul­jär­båt över till and­ra si­dan flo­den och väl där är sta­dens larm som bort­blåst. In­ten­sivt grö­na fält bre­der ut sig och dof­ten av ci­tron­gräs och man­go är på­tag­lig och det slår mig att det nog var så här Di­a­mond Is­land såg ut för tio år se­dan. En rid­tur ge­nom fäl­ten till­sam­mans med värl­dens kanske mest prat­gla­da frans­man be­kräf­tar kon­tras­ten. Här står bön­der­na med de ka­rak­tä­ris­tis­ka, ko­nis­ka hat­tar­na på åk­rar­na och land­ska­pet böl­jar fram. Att Ph­nom Penh lig­ger ba­ra någ­ra hund­ra me­ter där­i­från är overk­ligt. Frans­man­nen läm­na­de häst­li­vet i Frank­ri­ke för ett lug­na­re liv, men dock ett liv med häst, till­sam­mans med sin kam­bod­jans­ka fru i hen­nes hem­land.

Ef­ter någ­ra da­gar i Ph­nom Penh åker vi sö­derut för att få se mer av det fro­di­ga lan­det. Fär­den går mot om­rå­det där kam­pot­pep­parn od­las och vi tar in på det lil­la kam­bod­janskäg­da fa­mil­je­ho­tel­let Les Man­gu­i­ers som lig­ger längs en av Kam­pot­buk­tens in­flö­den. Längs flo­dens stil­la vat­ten, som myn­nar i en sjö i Bo­kor na­tio­nal­park, bre­der ris­fäl­ten och de vack­ra ber­gen ut sig och det ljum­ma, sal­ta vatt­net är som bal­sam för hu­den. Jag tar en stil­la sim­tur i gry­ning­en och får säll­skap av de färg­gla­da fis­ke­bå­tar­na i trä och dess tröt­ta fiskare som just åter­vän­der ef­ter en lång natts fis­ke i Thai­länds­ka buk­ten. Bå­tar­nas dund­ran­de die­sel­mo­to­rer stör för en stund still­he­ten. På ho­tel­lets om­rå­de vand­rar hun­dar, får, kat­ter och en och an­nan kal­kon om­kring. Cyklar och ka­no­ter finns att lå­na och spel och ping­is­bord är ba­ra en li­ten del av vad som gör stäl­let så bra, in­te ba­ra för barn­fa­mil­jer ut­an för al­la som vill nju­ta av flo­den i skönt av­slapp­na­de om­giv­ning­ar. Kam­pot­pep­parn som od­las här i trak­ter­na hör till värl­dens bäs­ta och till­sam­mans med li­me blir den en god kött­ma­ri­nad som vi tes­tar till mid­dag på ter­ras­sen nå­gon me­ter ovan­för flo­dens dan­san­de vat­ten.

En bit sö­derut lig­ger Kep, som blev ett po­pu­lärt om­rå­de att se­mest­ra i bland frans­män­nen som ko­lo­ni­se­ra­de lan­det från 1800-ta­lets and­ra hälft fram till and­ra världs­kri­get. Un­der 1960- och 1970-ta­len blev det­ta ett till­håll för den kam­bod­jans­ka över­klas­sen. I ber­gen som lö­per längs kus­ten lig­ger de vack­ra, men för­fall­na frans­ka vil­lor­na kvar, hölj­da i dim­ma med ett drömskt och sa­go­likt skim­mer av över­klas­sens for­na se­mester­nö­jen. Un­der Rö­da khme­rer­nas sty­re var Kep oc­ku­pe­rat och un­der 1980-ta­let plund­ra­des vil­lor­na på sitt sista in­ne­håll. Nu står de som för­fall­na min­nen av en svun­nen tid som fick ett ab­rupt och våld­samt slut. Ty­värr är ti­den att se vil­lor­na knapp, ef­tersom di­ver­se ut­veck­lings­pro­jekt sat­sar på ka­si­no­byg­gen i de dim­hölj­da ber­gen.

Vid strand­kan­ten i Kep göm­mer sig högst ovän­tat en li­ten bit äk­ta ka­li­for­niskt loungehäng där sur­far­na med ruf­sigt hår och fladd­ran­de lång­klän­ning­ar är de en­da som sak­nas för att upp­le­vel­sen av geo­gra­fisk för­vir­ring skall va­ra to­tal. Strand-

”MITT I DJUPASTE SYDOSTASIEN HIT­TAR MAN MAT OCH LOUNGEHÄNG I VÄRLDS­KLASS.”

re­stau­rang­en The Sailing Club till­hör ett nät­verk av re­stau­rang­er som un­der­hålls av ut­län­ning­ar och ri­ka kam­bod­ja­ner. Att dess ba­by­blå trä­st­ruk­tur och vit­må­la­de in­te­ri­ör, loung­e­sof­for och him­mel­sängs­dra­pe­ra­de dag­bäd­dar är po­pu­lä­ra är in­te svårt att för­stå. På re­stau­rang­ens brygga, som sträc­ker sig ut i Ch­hak Kep­buk­ten, ser­ve­ras drin­kar och färsk fångst från ha­vet ovan­för vå­gor­na som skval­par mot san­den un­der ter­ras­sen. För de nykä­ra finns möj­lig­het att äta en ro­man­tisk mid­dag i en­skild­het vid ett li­tet bord längst ut på den långa bryggan. Färsk juice av pas­sions­frukt, man­go el­ler ana­nas sma­kar li­ka sött som den vär­man­de so­len och san­den som kry­per upp mel­lan tår­na.

Vi åker vi­da­re från Kep mot Kam­bod­jas öri­ke, en re­sa som i taxi tar ett par tim­mar. Tra­fi­ken här är ökänd och vi ser till att in­te fär­das ef­ter mörk­rets in­brott. Kam­bod­jas öri­ke nås med båt från kus­ten vid Si­ha­nouk­vil­le. För ba­ra ett par år se­dan var öar­na Koh Rong Sam­lo­em och Koh Rong för­be­håll­na de in­vig­da och än­nu helt oex­plo­a­te­ra­de. Då fanns det en­dast el fy­ra tim­mar om da­gen och en fick­lam­pa var ett mås­te i pack­ning­en. Det tar un­ge­fär en till två tim­mar med båt, be­ro­en­de på vä­der och vind, att ta sig ut till den förs­ta av öar­na, Koh Rong Sam­lo­em. Öar­na är fort­fa­ran­de helt bil­fria.

Koh Rong Sam­lo­em, som är den mins­ta ön, är nio kilo­me­ter som längst men trots sin ringa stor­lek bre­der en djung­el ut sig, med ett rikt djur- och få­gel­liv. I den än så länge orör­da regn­sko­gen går det att cyk­la el­ler vand­ra, ex­em­pel­vis upp till öns högs­ta punkt där ut­sik­ten är mag­ni­fik. Sa­ra­cen­buk­ten, där snab­bå­tar­na från Si­ha­nouk­vil­le läg­ger till, har en tre kilo­me­ter lång, blän­dan­de vit sand­strand och lång­grunt, kri­stall­klart vat­ten. För om­kring tre år se­dan bör­ja­de bun­ga­lows och små ho­tell byg­gas längs stran­den och nu finns fle­ra al­ter­na­tiv på bå­de förs­ta och and­ra par­kett att väl­ja mel­lan. Fram till ny­li­gen var ön en väl för­bor­gad hem­lig­het, vetska­pen om dess ex­istens spreds en­dast via munt­li­ga re­kom­men­da­tio­ner och på ön fanns en­bart ett li­tet stäl­le att över­nat­ta på.

När vi sti­ger av bå­ten möts vi av två lo­ka­la kil­lar som släng­er upp vårt ba­gage på en kär­ra och ber oss föl­ja sti­gen ge­nom djung­eln mot det lil­la bun­ga­lowho­tel­let Lazy Be­ach på and­ra si­dan ön. De ring­er upp bar­ten­dern Ma­ry från Skott­land som med­de­lar att hon vän­tar på oss på söd­ra si­dan, re­do med fy­ra sto­ra glas le­mo­nad. Ägar­na till Lazy Be­ach, Chris och Rich från Eng­land och kam­bod­jans­ka Ken, som vux­it upp på ön, har ald­rig gjort re­klam för att loc­ka gäs­ter och fram till ny­li­gen hit­ta­de en­dast de som nåtts av tips från vän­ner och be­kan­ta hit. Chris och hans kom­pan­jo­ner har valt att bi­be­hål­la en näs­tan tek­nik­fri ex­istens och när jag ring­de dem från min lil­la lä­gen­het i Mal­mö för att för­säk­ra mig om att en le­dig bun­ga­low nä­ra re­stau­rang­en skul­le vän­ta på oss när vi kom dit två må­na­der se­na­re, fick jag en be­kräf­tel­se på knagg­lig kam­bod­jansk eng­els­ka från kvin­nan på and­ra si­dan. Om en bun­ga­low bo­kats el­ler om hon sta­vat mitt namn nå­gorlun­da rätt ha­de jag ing­en aning om ef­ter sam­ta­let. En sök­ning på ho­tell­saj­ter vi­sar fel­ak­tigt att Lazy Be­ach är stän­digt full­bo­kat ef­tersom det lil­la ho­tel­let väg­rar an­slu­ta sig och be­ta­la av­gif­ter till bok­nings­saj­ter­na. Så miss­trös­ta in­te – ett knagg­ligt

sam­tal till en dam på and­ra si­dan jord­klo­tet ger ett full­gott re­sul­tat, ska det vi­sa sig.

Lazy Be­ach sto­ra, ny­de­sig­na­de lounge och re­stau­rang har häng­sto­lar, sof­for, få­töl­jer, spel och en gu­dom­lig ut­sikt, in­te minst vid sol­ned­gång – och är be­fri­at från wi­fi. Här finns ing­en an­nan möj­lig­het än att var­va ner, um­gås och äta gott. En va­ri­a­tion av rät­ter ser­ve­ras och trots bred­den är ma­ten väl­la­gad och vac­ker och det du in­te äter upp er­bju­der per­so­na­len dig att spa­ra till näs­ta mål. Det här är ett stäl­le som in­te har nå­gon for­mell eko­stäm­pel men som är må­na om att ef­ter­läm­na ett eko­lo­giskt fotav­tryck i be­bis­stor­lek. Käns­lan av att de käm­par mot Go­li­at (el­ler sna­ra­re rys­sar­na, som pla­ne­rar ett ka­si­no­byg­ge på en av pa­ra­di­sö­ar­na) gna­ger och Chris som dri­vit stäl­let se­dan 2007 vet att han le­ver på lå­nad tid. Han vill in­te fort­sät­ta när ex­plo­a­te­ring­en bli­vit för stor. Han nju­ter av en livsstil som snart in­te kan fin­nas kvar här.

– Den vack­ras­te sy­nen av al­la här, ser du vid ett natt­ligt bad i ha­vet, när må­nen gått i moln och stjär­nor­na in­te syns. Då vi­sar sig en li­ten bit av kos­mos i ha­vets djup när marel­den gnist­rar, sä­ger Chris.

På Koh Rong, den stör­re av de två öar­na, pla­ne­ras ett stort mil­jö­an­pas­sat ö-tu­rist­pro­jekt, men än­nu är ön orörd, spek­ta­ku­lär och in­tim. Här har det svens­ka Ro­bin­song­äng­et ba­lan­se­rat på på­lar i kri­stall­klart vat­ten och även ame­ri­ka­ner och frans­män har skic­kat si­na ut­val­da över­le­va­re till ön. Kam­bod­ja­ner­na själ­va är dock hopp­löst omed­vet­na om vil­ket paradis de för­val­tar. Var­je mor­gon in­nan den förs­ta tu­ris­ten hun­nit vak­na stä­das strän­der­na, och tur är väl det, an­nars ha­de de va­rit så gott som obruk­ba­ra på grund av allt skräp som dag­li­gen sköljs upp från ha­vet.

Den mind­re ön Son Saa hör till de kam­bod­jans­ka öar­nas mest ex­klu­si­va. Här går det att hy­ra vil­lor för fle­ra tu­sen dol­lar nat­ten och här ar­be­tar man i fram­kant med håll­bar ut­veck­ling. Lo­kal­be­folk­ning­en ut­bil­das i att han­te­ra av­fall och be­va­ra mil­jön och ha­vet runt om­kring har bli­vit ett marint na­tur­re­ser­vat i ar­be­tet med att dri­va lo­kal eko­tu­rism.

På fast­lan­det skif­tar strän­der­na vid Si­ha­nouk­vil­le i ka­rak­tär, men Otres Be­ach är den mest bo­he­mis­ka och lug­na av dem. Den är ren, väl­stä­dad och av­slapp­nad. I fle­ra and­ra de­lar av Si­ha­nouk­vil­le är sy­nen av en­sam­re­san­de, äld­re män stör­re än nå­gon an­nan plats jag har be­sökt och unga flic­kor om­giv­na av en el­ler fle­ra gam­la öl­ma­gar är in­te en ovan­lig syn här. Myn­dig­he­ter­na för­sö­ker upp­märk­sam­ma pro­ble­met med in­for­ma­tions­pla­kat som upp­ma­nar tu­ris­ter­na att kon­tak­ta dem om de ser nå­got av­vi­kan­de, och att in­te ge barn peng­ar el­ler mat ef­tersom det hål­ler dem kvar på ga­tor­na och där­för bor­ta från sko­lor­na. Åt­gär­der­na går lång­samt och fort­fa­ran­de är Kam­bod­ja ett av de län­der som är värst drab­bat av sex­tu­rism, upp­skatt­nings­vis en tred­je­del av de pro­sti­tu­e­ra­de är dess­utom un­der 18 år.

Den orör­da pär­la som Kam­bod­ja är ska ses i lju­set av lan­dets mör­ka historia och långa väg fram­åt. Även om så­ren in­te är läk­ta är Kam­bod­ja på god väg mot en bätt­re och lju­sa­re fram­tid.

Nun­nan, som så många and­ra äld­re i lan­det, för­lo­ra­de man och barn un­der Rö­da khme­rer­nas sty­re.

Det nio kvadrat­kilo­me­ters to­ra tem­pel­om­rå­det Ang­kor Wat var en gång värl­dens störs­ta, ur­ba­na cent­rum.

En båt­tur längs med Ton­lé Sap är ett skönt sätt att um­gås med vän­ner och fa­milj.

The Sailing Clubs go­da mat och skö­na at­mo­sfär är lätt att äls­ka.

Mer än två tred­je­de­lar av Kam­bod­jas be­folk­ning är un­der 30 år gam­la. Det tra­di­tio­nel­la rut­mönst­ra­de kra­ma­ty­get är ty­piskt för khme­rer­na.

På småö­ar­na i Kam­bod­jas öri­ke finns än­nu var­ken bi­lar el­ler tek­nik.

Ut­sik­ten över Bo­kor na­tio­nal­park har en lug­nan­de ver­kan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.