GLAMPING
Vi vaknar med solen. Går barfota rakt ut i en citronodling. Ingen syns till, så vi smyger nakna bort till vår egen utedusch. Plötsligt inser vi att vi har funnit den totala friheten – utan att göra avkall på bekvämlighet.
Fenomenet glamping – en ordlek med ”glamour” och ”camping” – är ingen fluga utan här för att stanna. Kombinera campandets frihetskänsla med hotellets bekvämligheter och njut av en naturupplevelse med guldkant.
Bella Baia ligger på en klippvägg på Amalfikusten. Här har det odlats fikon, citroner och vindruvor i hundratals år och ända sedan 1400-talet i familjen Landis regi. Men när Venturino Landi tog över marken för tio år sedan såg han en annan potential för det natursköna området – turism. Han började att fundera på hur marken skulle kunna exploateras utan att ta bort träden eller förstöra farmen. Här på Amalfikusten är reglerna nämligen stränga för den som vill bygga nytt och genomföra turistprojekt, och att samtidigt bevara miljön var en utmaning.
– Då slog det mig plötsligt! Jag skulle hitta stora, snygga och bekväma tält och placera dem på terrasserna, säger Venturino och gestikulerar napolitanskt.
Obekvämt och oglamouröst. Camping föregås inte alltid av det bästa av rykten, men i Venturino Landis skapelse kommer dessa på skam. Här campar man inte, här glampar man. Glamping – en ordlek av glamour och camping – har växt fram som ett alternativ för de som vill semestra närmare naturen, men samtidigt sova bekvämt och slippa bli ovänner för att det fattas tältpinnar. Fenomenet uppträder i flera former – inredda canvastält som smälter in i omgivningen, lyxiga husvagnar, stugor och trädkojor – med den gemensamma nämnaren att man anländer till ett färdigt boende med bäddar, toalett och moderna matlagningsmöjligheter. En kombination av hotellets bekvämligheter och den frihetskänsla och äventyrlighet som campandet innebär.
Hänförda av utsikten slår vi oss ner utanför vårt tält på citronavsatserna. Årets första skördeperiod är över och i väntan på den andra får vi bo under ett tak av gröngul frukt. Med linbanan som normalt används för att transportera citroner och vindruvor skickas vårt bagage från vägen ovanför klippan ner till terrassen. Vatten finns naturligt från berget och det som citronerna inte orkar dricka kan vi tack vare bevattningssystemet diska och duscha i med gott samvete.
Tälten är utrustade med tjocka, uppblåsbara madrasser, lampor och eluttag. Och det går alldeles utmärkt att stå raklång i dem. Semesterhjärnan får snart två frågor att brottas med. Får man plocka av citronerna ovanför ens huvud? Och vad kan man egentligen laga för mat av dem? Lite får man plocka, åtminstone för eget bruk, bestämmer vi oss för. Och inspirerade av en av Amalfikustens paradrätter, linguine al limone, och begränsade av utbudet och siestan i den lilla livsmedelsbutiken skapar vi vårt egna recept.
Det är lätt att glömma tid och rum på Bella Baia och inte minst att vi faktiskt har grannar. Först vid det gemensamma uteköket blir vi varse om det senare och fast det hade varit
skönt att ha sitt eget, skapar samlingsplatsen naturliga möten. I jakten på en vinöppnare möter vi det danska paret Katrine och Anne och dagen därpå åker vi samma buss in till den lilla staden Positano.
– Vi har alltid haft problem att hitta en semester som passar oss båda. Jag är friluftsmänniska och älskar naturen och allt som kommer med livet i det fria. Katrine är storstadsmänniska som oftast bara packar ner högklackat och hatar att sova i sovsäck. Nu kan vi äntligen mötas och båda är supernöjda, berättar Anne.
– Glamping må kännas relativt nytt, men egentligen har vi människor länge sökt oss till det lyxiga i naturen. Safari är bara ett exempel, fyller Katrine i.
Det finns bara sju tält på anläggningen, men Venturino motstår frestelsen att utöka sin verksamhet. Han driver glampingen vid sidan av sitt vanliga jobb som advokat och den begränsade tiden, i kombination med viljan att sätta kvalitet före kvantitet, gör att han inte vill utöka. Tack och lov, säger vi som förlänger vår vistelse flera gånger tack vare den familjära och personliga känslan.
En dag följer vi Venturino på en tur på en av de större terrasserna. Han berättar att han använder frukten i allt när han själv lagar mat. I stället för salt till exempel. Han ger oss även en snabblektion i produktionen av limoncello och berättar att en av hemligheterna är att använda gröngula citroner i stället för gula. Och att den ska drickas iskall, direkt från frysen.
– Jag lovar er att jag gör den bästa limoncello ni smakat, säger Venturino med en allvarlig och övertygande min.
Vår sista kväll kommer han över till vårt tält med två flaskor som vi får som ett minne. Vi är inga nybörjare när det kommer till limoncello, men Venturino har rätt, den är verkligen något alldeles extra.