ISLAND

Vand­ring ge­nom grön­skim­ran­de la­va­fält. Gla­ciä­rer som kal­var på svar­ta strän­der. Göm­da vat­ten­fall. Rid­ning in­till he­ta käl­lor. Vals­pa­ning. Island är res­må­let för dig som gil­lar spän­nan­de och om­byt­lig na­tur.

RES Travel Magazine - - INNEHÅLL - Text: JO­HAN AUGUSTIN Fo­to: ROGER BORGELID

Vand­ring ge­nom grön­skim­ran­de la­va­fält. Gla­ciä­rer som kal­var på svar­ta strän­der. Göm­da vat­ten­fall. Rid­ning in­till he­ta käl­lor. Vals­pa­ning. Island är res­må­let för dig som gil­lar spän­nan­de och om­byt­lig na­tur.

Blær lyf­ter blic­ken från mar­ken och ser på mig med si­na mörk­bru­na ögon. Lug­gen är ruf­sig okam­mad. Hen­nes se­ni­ga och mus­ku­lö­sa kropp står re­do. Blær är en is­lands­häst som här­stam­mar från de häs­tar som vi­king­ar­na tog hit på 900-ta­let. I dag är häst­ra­sen, på grund av smitt­ris­ken och för att hål­la ra­sen ren, den en­da tillåt­na på Island. Ef­tersom det sak­nas sto­ra rov­djur på ön är häs­tar­na oräd­da, ny­fik­na och när­gång­na på sam­ma gång. Trots att de är mind­re i stor­lek än många and­ra häst­ra­ser är de ut­hål­li­ga och star­ka. Häs­ten be­mäst­rar fem gång­ar­ter och är mest känd för sin tölt, en sorts snabb skritt som är sär­skilt be­kväm för ryt­ta­ren. Jag hop­par upp i sa­deln och brit­tis­ka gui­den To­mi Stans­fi­eld tar tä­ten. Vad som bör­ja­de som ett som­mar­jobb för sex år se­dan har fort­satt.

– Jag fast­na­de för den is­länds­ka na­tu­ren, sä­ger To­mi som kom­mer hit från Eng­land och sä­songs­ar­be­tar för Eld­hes­tar, en av Is­lands många ri­dar­ran­gö­rer. Häs­tar­na van­kar sak­ta och vant fram på den sma­la sti­gen ge­nom det ku­pe­ra­de land­ska­pet på den syd­väst­ra de­len av ön, någ­ra mil ös­ter om Reyk­ja­vik. Blær ly­der mins­ta tryck med hä­lar­na, ökar far­ten, och vi ga­lop­pe­rar ge­nom en skogs­dunge upp­för en kul­le. Jag drar i tyg­lar­na och mus­kelpa­ke­tet brom­sar vant in. Det luk­tar rut­tet ägg, vil­ket får sin för­kla­ring i de py­ran­de sva­vel­ga­ser­na från öpp­na hål i mar­ken. En skylt var­nar att in­te kom­ma för nä­ra. Var­ma käl­lor finns över he­la ön och ibland har na­tur­li­ga bas­säng­er bil­dats som man kan ba­da i, dock in­te i den­na som lik­nar en bubb­lan­de gytt­je­pool. Ge­o­ter­misk ener­gi vär­mer upp de fles­ta is­län­ning­ars hus och när jag hop­par av häs­ten och läg­ger han­den mot mar­ken känns vär­men från jor­dens in­re.

Vat­ten i oli­ka skep­na­der går som en röd tråd ge­nom Is­lands na­tur, och många be­sö­ker ön för att se någ­ra av de mest kän­da vat­ten­fal­len. Jag får er­kän­na att in­nan jag kom till Island ha­de jag in­te rik­tigt för­stått det in­tres­san­ta med vat­ten­fall – nu har jag om­vär­de­rat den stånd­punk­ten. Ett av de mest väl­be­sök­ta är Sel­ja­lands­foss all­de­les in­till ring­vä­gen, hu­vud­vä­gen som sling­rar sig runt he­la ön. En stig bakom det 60 me­ter höga vat­ten­fal­let gör att du kom­mer bakom vat­ten­flö­det och ser ge­nom det. Det är det en­da kän­da vat­ten­fal­let i sitt slag.

En bit där­i­från lig­ger ”det göm­da vat­ten­fal­let” Gljúfrabúi. Ung­e­fär hund­ra me­ter från vägen, på en stig som le­der till någ­ra grot­tor lig­ger 40-me­ters­fal­let som döljs av klipp­väg­gar och mystik. Inga män­ni­skor. Mos­sor som su­ger sig fast i de fuk­ti­ga, svar­ta lava­väg­gar­na. Sol­strå­lar träng­er ge­nom det dunk­la lju­set och vatt­nets virv­lan­de kraft bil­dar kon­dens i luf­ten och spru­tar en dusch i an­sik­tet när jag när­mar mig poo­len som blir till en flod som fort­sät­ter ut i At­lan­ten.

Näs­ta fall är li­te mer av en ut­ma­ning att ta sig till. Längs sti­gen som le­der till Svar­ti­foss väx­er det dvärg­björ­kar in­till små träbro­ar över for­san­de flo­der. Vatt­net är friskt och sma­kar gott. Vi går tju­go mi­nu­ter ge­nom Vat­na­jökulls na­tio­nal­park in­nan vi kom­mer fram till Svar­ti­foss. De svar­ta la­va­pe­lar­na som har gett vat­ten­fal­let dess namn ser ut som att de bli­vit ut­hugg­na ur ber­get och bil­dar ett na­tur­ligt konst­verk. Tys­ke Fe­lix-Till­mann Groth är på cy­kel­se­mes­ter med sin flick­vän och har vand­rat till Svar­ti­foss från hu­vud­vä­gen.

– I bör­jan cyk­la­de vi runt och sa ”wow” he­la ti­den, men ef­ter ett tag blir man van vid den ma­gis­ka na­tu­ren, be­rät­tar Fe­lix som tän­ker cyk­la över stör­re de­len av ön och cam­pa i tält längs vägen.

Vi tar bi­len och kör ös­terut på ring­vä­gen för­bi sam­häl­let Vik, känt för si­na ko­lumn­for­ma­de ba­salt­klip­por i ha­vet ut­an­för den svar­ta Rey­nis­fja­ra-stran­den. Vi ska ta del av näs­ta vat­ten­fas

på Island: frus­na gla­ciär­de­lar. De lig­ger och gup­par på ytan i gla­ciär­sjön Jökul­sár­lón och på­min­ner om gi­gan­tis­ka Vicks Blå­tablet­ter, re­do att smäl­ta på tung­an. Med si­na snart 300 me­ter är Jökul­sár­lón den dju­pas­te sjön i lan­det och väx­er kon­stant ef­tersom gla­ciä­ren Breiða­mer­kur­jökull smäl­ter, del­vis på grund av att varmt havs­vat­ten ström­mar in i la­gu­nen. Då kal­var gla­ciä­ren, och det är det­ta uni­ka skå­de­spel, där den släp­per sto­ra is­block i vatt­net, som loc­kar be­sö­ka­re. Det är in­te ba­ra tu­ris­ter som loc­kas hit – Jökul­sár­lón har va­rit in­spel­nings­plats för en rad fil­mer, bland an­nat två Bond-rul­lar. Is­bloc­ken fort­sät­ter ge­nom la­gu­nen på sin väg till At­lan­ten som lig­ger om­kring en kilo­me­ter bort. Den svar­ta la­vastran­den är bred och vå­gor­na slår in hårt och det har hänt att oför­sik­ti­ga tu­ris­ter svepts ut till havs av vå­gor­na och in­te kom­mit in igen, så var­je gång det vi­ta sval­let kom­mer bru­san­de tar jag någ­ra steg till­ba­ka upp på stran­den. Vå­gor­na kas­tar upp is­bloc­ken på stran­den och des­sa smäl­ter se­dan lång­samt till kri­stall­for­ma­tio­ner. Det ser ut som att hund­ra­tals di­a­man­ter täc­ker la­vastran­den och gra­nit­ste­nar­na, sam­ti­digt som tu­ris­ter spring­er om­kring och tar bilder i ex­tas. Men som of­ta med tu­ris­ter så hål­ler de till på sam­ma stäl­len och läng­re bort på stran­den är det öde. Vå­gor, is­block, kri­stal­ler. Ha­vet för med sig en bris med dim­ma som läg­ger sig som en slö­ja över kre­a­tio­ner­na. Det­ta är en fo­to­grafs vå­ta dröm, och jag ser på Roger Borgelid att han just nu be­fin­ner sig i him­mel­ri­ket och ald­rig vill åka hem.

Men det är dags för näs­ta vat­ten­ak­ti­vi­tet. Från Reyk­ja­viks hamn av­går dag­li­gen bå­tar som er­bju­der val­skåd­ning av en rad ar­ter som späck­hug­ga­re, knöl­val och vik­val. Av is­län­ning­ar­na är det ba­ra ett par pro­cent som sä­ger att de re­gel­bun­det äter val­kött. Var­je år kom­mer näs­tan två mil­jo­ner tu­ris­ter till Island varav 300 000 en­bart för att se val och iro­niskt nog är det tu­ris­ter­na som står för den sto­ra an­de­len val­kon­sum­tion. Island ja­gar två ar­ter, sill­val och vik­val och den sist­nämn­da får vi syn på när vi åker ut en bit ut­an­för hu­vud­sta­den.

– Vik­val, 300 me­ter, kloc­kan el­va! ro­par gui­den i mik­ro­fo­nen från fören.

Om­bord finns ett hund­ra­tal tu­ris­ter, ikläd­da var­ma rö­da ove­ral­ler, med ka­me­ror re­do att för­sö­ka zoo­ma in va­lens snab­ba rö­rel­ser när den skär ge­nom ytan för att ta luft och se­dan dy­ka igen. Vik­va­len hål­ler sig på ett par hund­ra me­ters av­stånd men be­tyd­ligt ny­fik­na­re är en grupp tum­la­re som kom­mer upp till bå­ten och sim­mar ikapp oss. Kap­te­nen Guðmun­dur Mag­nus­son var ti­di­ga­re fis­ka­re men har de se­nas­te tre åren ve­lat dra nyt­ta av de allt stör­re tu­rist­ström­mar­na.

– Vi har ett vac­kert land. Nu kan jag va­ra med och pro­mo­ta det, sä­ger han och be­to­nar att se­dan han slu­ta­de med fis­ket, som ti­di­ga­re in­ne­bar ett slit­samt ar­be­te, kan han nu­me­ra nju­ta av sitt jobb.

Att land­ska­pet för­änd­ras snabbt på Island rå­der det ing­et tvi­vel om. Näs­ta dag blir det tyd­ligt när vi vand­rar ge­nom den cen­tra­la hög­pla­tån till Land­man­nalau­gar, ett av öns mest spek­ta­ku­lä­ra och för­änd­li­ga na­tur­om­rå­den. Mos­sor täc­ker

bergs­si­dor­na och när det om­byt­li­ga is­länds­ka väd­ret lå­ter någ­ra sol­strå­lar tränga ige­nom det i öv­rigt grå moln­täc­ket, ly­ser slutt­ning­ar­na sma­ragd­grö­na. Vi är mitt i ak­tivt vul­kan­land. Bå­de He­k­la och Kat­la är re­do att ska­ka om sin hemö or­dent­ligt, fors­kar­na sä­ger att ut­brott kan kom­ma när som helst. Ey­jafjal­la­jökulls ask­moln lamslog sto­ra de­lar av Eu­ro­pas flyg­tra­fik 2010, men led­de sam­ti­digt till att män­ni­skor fick upp ögo­nen för Island och tu­ris­men ex­plo­de­ra­de. Vi är en gui­dad trupp av mix­a­de na­tio­na­li­te­ter som vand­rar en smal stig in­till en flod där le­ran fär­gar det for­san­de vatt­net gult av sva­vel. Gult, rött och grönt är de tre ge­nom­gå­en­de fär­ger­na i dal­gång­ar­na, flodra­vi­ner­na och på bergs­slutt­ning­ar­na som till stor del be­står av bergar­ten ry­o­lit i kom­bi­na­tion med mi­ne­ra­lut­fäll­ning­ar. Vi går sak­ta upp­för sti­gen, ung­e­fär 400 me­ter över ha­vet, där ra­vi­ner­nas si­dor är dra­pe­ra­de i li­me­grö­na, skim­ra­de moss­la­kan. Det tar 70 år för mos­sor­na att växa fullt ut så där­för und­vi­ker vi att gå di­rekt på ste­nar där de väx­er. I slu­tet av ju­ni var flo­den som vi pas­se­rar fort­fa­ran­de del­vis is­be­lagd men nu i bör­jan av sep­tem­ber är de svar­ta la­va­fäl­ten en­bart blö­ta från ne­der­börd. La­va­fäl­tet un­der mi­na föt­ter kom­mer från vul­ka­ner­na i om­rå­det, där det röd­fär­ga­de jär­net av­fär­gas i mar­ken när ga­ser blan­das med ry­o­lit. He­la Island är egent­li­gen ett en­da stort la­va­fält, och med över tu­sen upp­täck­ta grot­tor, och nya som he­la ti­den upp­täcks, bil­das ett land­skap som på­min­ner om en schwei­zisk ost.

Vi har ta­git oss yt­ter­li­ga­re ett par hund­ra me­ter upp över ha­vet och sva­vel sip­par ut från öpp­na hål i mar­ken till­sam­mans med kol­di­ox­id och and­ra ga­ser och bil­dar en il­la­luk­tan­de dim­ma. En skylt sä­ger ”Bren­niste­in­sal­da” som be­ty­der ”våg av sva­vel”. Nam­net kom­mer från gu­la sva­vel­fläc­kar på vul­ka­nens si­dor. Ber­get är även fär­gat i svart, rött, blått och grönt. Det räk­nas som ett av de mest färg­ri­ka ber­gen på ön och ham­nar of­ta i fo­to­böc­ker och ka­lend­rar. Vi fort­sät­ter upp­för en sling­rig stig, där den järn­ri­ka rö­da jor­den fast­nar un­der fotsu­lor­na. Det blir ald­rig rik­tigt job­bigt att vand­ra – al­la i grup­pen hål­ler en rask fart och vand­ring­en i sig är in­te sär­skilt krä­van­de ef­tersom var­ken höj­den el­ler höjd­skill­na­der­na är så sto­ra. Den is­länds­ka folk­tron är fort­fa­ran­de stark och en stor del av be­folk­ning­en tror på na­tur­vä­sen som äl­vor. De sägs bland an­nat bo i ste­nar­na på la­va­fäl­ten. Ett sten­block som lik­nar ett förste­nat troll sit­ter på ena si­dan av Bren­niste­in­sal­da.

– Det är trol­let som blev träf­fat av so­len, skrat­tar gui­den Benedikt Th­ras­tar­son.

Vi är om­giv­na av Von­du­gil, flod­bäd­den som går un­der nam­net ”Ela­ka da­len” och ”Blå ber­get” Bláhn­júkur. Gult sva­vel, grön mos­sa, rött järn och ob­si­di­an – en bergart som ser ut som po­le­rat svart glas som har bil­dats när la­va snabbt stel­nar, in­nan kri­stal­ler bil­das. Om­giv­ning­ar­na är som en ark­tisk, ex­o­tisk frukt­s­moot­hie, som om vi har för­flyt­tat oss från pla­ne­ten jor­den någ­ra ljusår ut i rym­den. När vi når top­pen av Bren­niste­in­sal­da 855 me­ter över ha­vet är det en­da som hörs vin­den som sak­ta su­sar för­bi. Jag tar in­te ti­den hur länge vi stan­nar, det känns som evig­he­ter, men det kvit­tar. Jag ba­ra är.

Vid det dra­ma­tis­ka vat­ten­fal­let Svar­ti­foss vän­tar en scen som häm­tad ur Sa­gan om ring­en.

I bör­jan sa­de vi ”wow ”he­la ti­den, sä­ger tys­ke Fe­lix-Till­man Groth, en av allt fler tu­ris­ter som loc­kas till Is­lands ma­gis­ka na­tur.

Ut­an na­tur­li­ga fi­en­der kan de tu­sen­tals is­länds­ka häs­tar­na strö­va fritt i har­mo­ni med na­tu­ren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.