In dona ens di er n as öar
Med sina drygt 17 000 öar har Indonesien mer att bjuda på än sin mest berömda semesterö Bali. RES åkte till hjärtat av den indonesiska skärgården, klev på en båt och upptäckte paradiset personifierat bland vilda komodovaraner, rosa stränder och färgspraka
Båten guppar meditativt i takt med vattnets rörelser. Luften är ljummen och det är alldeles tyst och mörkt så när som på ljuset från stjärnhimmelen där Vintergatan välver sig över de blinkande diamanterna. Jag står på däck och blickar ut i den svarta natten. Framför mig skymtar silhuetten av en grön vägg som reser sig som en jätte ur havet. Några röster bryter tystnaden. Det är våra guider, Victor och Andy, som viskar att det är dags. Klockan har ännu inte slagit fem när vi kliver ner i den lilla träbåten som tar oss intill strandkanten. Målet är att hinna till toppen av ön innan solen går upp. Klättringen är bitvis brant och även om det är okristligt tidigt dröjer det inte länge innan svettdropparna börjar rulla i pannan.
I takt med våra fötters steg smyger solen fram bakom horisonten och drygt tjugo minuter senare hälsas vi välkomna av det klotrunda ljuset. Andaktsfullt blickar vi ut över Padar Islands grönklädda kullar till tonerna av fåglarnas kvitter. En söt gräsdoft fyller våra näsborrar. Hela ön är täckt av ett finbladigt gräs.
– Titta där, säger Victor försiktigt och pekar mot ett träd där en hjort står och mumsar på kronans gröna blad. Som lokalguide och född och uppvuxen på grannön Flores är han här regelbundet, men det spelar ingen roll. Han slås varje gång av hur vackert och fridfullt det är.
Vi befinner oss i hjärtat av den indonesiska skärgården, i Komodo nationalpark. Parken som täcker en bit av kusten på ön Flores, de stora öarna Padar, Komodo och Rinca samt 26 mindre vulkaniska öar instiftades 1980 för att skydda och bevara områdets stora dragplåster – komodovaranerna, världens största levande ödlor – som lever fritt på flera av öarna, främst på Komodo och Rinca. 1991 blev parken upptagen på Unescos världsarvslista och sedan dess har bevarandearbetet utökats till att även omfatta livet under vattenytan.
Vägen ner från toppen går betydligt lättare, men den tar ändå sin lilla tid eftersom jag stannar till varje meter. Överallt ligger plastflaskor, papper och godispapper som jag plockar upp. Det finns en papperskorg nere på stranden men besökarna kastar likväl skräpet rätt i naturen, utan att tänka på att de förstör den skönhet som de kommer hit för att betrakta. Victor berättar att det är samma sak varje gång och i ryggsäcken har han alltid en tom plastpåse redo att fyllas.
– Vi har tyvärr ett stort problem med skräp i området. Vi har varken kunskap eller förutsättningarna för att ta hand om det på rätt sätt. Det finns ingen sopsortering och de flesta lägger skräpet på stränderna eller slänger det rätt i havet. Andy och jag försöker tillsammans med andra guider i parken att utbilda och informera lokalborna om problemet men det går långsamt. Vi tänker att om vi börjar med oss själva och vår familj skapar det förhoppningsvis ringar på vattnet. Man kan bara börja med sig själv.
Området kring nationalparken befolkas av fyra folkslag som trots olika religioner och sysselsättningar lever i samförstånd och med respekt för varandra.
Manggarai bor i bergen, arbetar som jordbrukare och är katoliker. Bajau, Bugis, och Bima bor längs kusten, arbetar som fiskare och är muslimer.
Lokalbefolkningens tolerans gentemot varandra beskriver ett Indonesien i stort. Även om statsreligionen är islam och 90 procent av befolkningen är muslimer, består den forna holländska kolonin och världens fjärde folkrikaste land av 300 olika etniska grupper med olika språk och religion.
Vid sidan av jordbruket och fisket växer turismen som inkomstkälla i området, men lokalbefolkningen har inte riktigt hängt med i den snabba utvecklingen.
– Huspriserna stiger, utländska investerare triggar upp priserna och det är svårt för oss att bo kvar. Men vår regering är medveten om situationen och har satt upp vissa regler. Inga utlänningar kan
Komodo nationalpark ligger i hjärtat av den indonesiska skärgården och har fått sitt namn från de stora komodovaranerna som lever i det vilda främst på ön Komodo.
komma och ta arbete som dykmästare eller guide. De yrkena är reserverade för oss, berättar Victor.
Turismen som fenomen är dock ingen ny företeelse, även om den har förändrats på senare tid. Från att främst ha bestått av backpackers som kom med båt från Bali och reste runt på egen hand, är det nu f ler och f ler vanliga turister som hittar hit. Det rör sig främst om australier, spanjorer, holländare och tyskar som kommer med flyg till Labuan Bajo, på västra sidan av ön Flores, där de kliver ombord på en chartrad träbåt med full besättning, som tar dem med på en tvådagars guidad tur för att leta efter komodovaraner och dyka. Med sina drygt 17 000 öar är Indonesien en av världens största skärgårdar och det finns långt mer än Bali att upptäcka.
Tillbaka på båten väntar frukost, men först ett välbehövligt dopp. Vi hoppar i det klara vattnet direkt och från däck och tar oss upp igen via båtens stege i trä. Medan badkläderna hänger på tork njuter vi av färsk frukt, rostat bröd och äggröra. Samtidigt lättar båten ankar och tuffar vidare på det kristallblå havet.
Efter någon timme kliver vi i land igen. Det är dags att utforska ön som har gett parken sitt namn, Komodo Island, verklighetens Jurassic Park och hem till ett tusental av parkens totalt cirka 5 000 komodovaraner, Komodo dragons. Tre rangers, parkvakter tilllika bodyguards, möter upp oss och ger instruktioner; inga höga rop eller för mycket prat, släng inget på marken, ta inget annat än bilder, håll ihop gruppen och gå på led. En ranger går alltid först, en i mitten och en längst bak.
Komodovaranen är världens största ödla och kan bli upp till tre meter långa och väga 90 kilo. De är köttätare men sväljer sitt byte levande och äter det mesta som kommer i deras väg – vattenbuffel, orm, hjort och vildsvin. De drar sig inte för att äta människor om de känner sig hotade. Chefsrangern Darman berättar att det för några år sedan var en incident där ett barn i en närliggande by blev uppätet. Det gäller med andra ord att hålla sig lugn och respektera reglerna. Alla rangers är utrustade med en stav med en klyka i ena änden som de kan använda om drakarna går till anfall. För att bli en ranger måste man vara 18 år fyllda och genomgå en sexmånaders utbildning. De flesta kommer från byn på ön eller från grannön Rinca.
Vi går tillsammans på rad längs med stigen som är kantad av grönska. Värmen är tryckande och får luften att dallra. Jag känner mig småpirrig och även om jag gärna vill se en livs levande varan, är jag samtidigt en aning rädd. Jag håller mig långt fram i ledet, nära förste rangern Darman, för säkerhets skull.
Eftersom det handlar om vilda djur finns det aldrig någon garanti att få syn på någon, men vi har tur. Efter bara några minuter ser vi hur en mindre varan springer in bland träden framför oss. Under ett skjul vid stranden ligger en
fullvuxen varan och jäser. Den är extra rund och guiden berättar att hen troligtvis precis har fått sig något att äta. Vid ”vattenhålet” där öns andra vilda djur samlas för att dricka vatten, ligger två vuxna drakar alldeles blixtstilla. Det är mitt på dagen och värmen gör dem trötta. Flera i sällskapet går farligt nära för att ta kort på djuren, och fotografera sig tillsammans med dem. Själv håller jag mig på avstånd. Det är vi som är på besök i deras naturliga miljö och inte tvärtom. De flesta guider delar den uppfattningen och ser till att ingen kommer för nära, men ibland tar lusten att tillfredsställa turisterna över. När vi några timmar senare befinner oss på Rinca Island på jakt efter fler komodovaraner, hittar vi ett helt gäng vilandes vid foten av en rangerstation. De ligger alldeles stilla, till synes ointresserade av omgivningen. Det är flera grupper som står och tittar på dem när en ranger plötsligt slänger ut några matbitar till drakarna som genast reser på sig och roffar åt sig maten. Det går snabbt och på bara några sekunder pumpar adrenalinet hos de f lesta runtomkring som med spänning väntar på att få se ett slagsmål, redo med kamerorna i högsta hugg. Jag drar mig därifrån. Det fantastiska med vilddjurslivet är just att det inte kan styras, det sker på djurens egna villkor och därför är det också essentiellt att inte lägga sig i det. Föreställningen som utspelar sig framför våra ögon är ett bevis på den sköra relationen mellan utbud och efter frågan. Turisterna vill åka härifrån med häftiga berättelser och guiderna vill ha nöjda kunder. Frågan är vem som vinner.
Vid ”vattenhålet” där öns andra vilda djur samlas för att dricka vatten, ligger två vuxna drakar alldeles blixtstilla.
K
omodo nationalpark har i en global omröstning blivit framröstad till en av världens ”sju nya naturliga underverk” och utöver komodovaranerna lockar livet under vattenytan. Vi lägger ankar på lämpligt avstånd från Pink Beach som är paradiset personifierat. Den rosaskimrande stranden får sin färg från små mikroskopiska djur
som lever på korallerna, och som när de dör sköljs upp på stranden och blandar sig med den vita sanden. Jag hoppar i direkt från båten och upptäcker en hel värld av exotiska fiskar i olika färger och former under vattenytan. Det är som att flyta runt i ett enormt akvarium fullt med koraller, papegojfiskar och clownfiskar. En lejonfisk svävar majestätiskt framför mig. Det är lätt att glömma bort tiden i vattnet och efter ett tag ropar Victor och Andy på oss. Tidvattnet är på väg och jag simmar runt revet och låter mig föras framåt med strömmen. Ett dygn har snart passerat sedan vi steg ombord på båten i Labuan Bajo och det är dags att bege sig tillbaka. Vi lägger oss på däck och njuter av dagens sista solstrålar. Ett delfinstim gör oss sällskap en bit på vägen innan de dyker ner under ytan och försvinner ur vårt blickfång. Det har varit ett minst sagt magiskt dygn. Att vara ute till havs, mitt i naturen långt bort från allt vad civilisation och uppkoppling heter, påminner mig om naturens skönhet och skörhet och viket ansvar vi har för att bevara allt det vackra vi drömmer om att se.
Nästa dag landar vi på Lombok, en ö som ligger öster om Bali, i provinsen West Nusa Tenggura. Solen skiner när vi hoppar in i taxin och rullar iväg på den enfiliga motorvägen. Från bilfönstret skymtar vi kossor, barn som leker, män och kvinnor som arbetar på risfälten och små skjul där det säljs frukt och grönsaker. Plötsligt börjar det att regna och på bara några minuter har himlen öppnat sig och vi hör knappt våra egna röster då dropparna smattrar som mindre kanonkulor på taket. Regnsäsongen är egentligen officiellt över, men någon enstaka daglig skur dröjer sig kvar och målar ön intensivt grön. Lagom till att vi kommer fram till vårt hotell upphör regnet och solen tittar fram igen. Vi tillbringar eftermiddagen i liggläge i hotellets solstolar med blicken fäst i palmernas skuggande tak. På kvällen äter vi middag på stranden. Grillad fisk, krispiga grönsaker, tempe – nationalrätten gjord på fermenterade sojabönor – och marinerad tofu ställs fram på borden medan solen går ner och lämnar plats åt den stjärnklara natten.
Med en yta nästan lika stor som Balis är Lombok sin grannes raka motsats. Massturismen har ännu inte hittat hit, vägarna är enklare, utbudet mindre, lyxhotellen frånvarande och naturen desto mer närvarande. De långa orörda stränderna lockar surfare på jakt efter den perfekta vågen och i den inre delen av ön ligger Indonesiens näst största aktiva vulkan Mount Rinjani, eller Ganung Rinjani som den också kallas. En plats på kartan som lockar äventyrsresenärer för en vandring upp till toppen eller bland floderna och vattenfallen vid bergets fot. Två av öns mest kända vattenfall, Sendang Gile och Tiu Keelep, ligger intill den lilla bergsbyn Senaru och efter den avkopplande dagen på strandhotellet på öns västra kust beger vi oss norröver för att ta oss en titt på dem. Det första vattenfallet, Sendang Gile, ligger bara femton minuters promenadväg bort, nedanför stentrappor som löper genom den prunkande regnskogen. Några apor slår följe med oss en bit men de är kameraskygga och försvinner in i träddjungeln så fort jag försöker fånga dem på bild.
Just som vi har nått fram till fallet som forsar nedåt från 30 meters höjd öppnar sig himlen och ett skyfall sköljer över oss. Vi tar skydd under ett tak där några män sitter och spelar domino, till synes helt oberörda av regnet. Tanken var att vi skulle fortsätta mot Tiu Kelep, det större vattenfallet längre bort, men vi blir hindrade av det kraftiga regnet. Floden som man måste gå över för att komma vidare har svämmat över och guiden vågar inte riskera att vi kan sköljas med. I stället sitter vi kvar under taket. Vi tar fram de friterade tempekakorna, inköpta av den kvinnliga försäljaren som satt vid ett av trappstegen på vägen ner, och mumsar i oss dem medan vi väntar på att regnet ska avta. Efter ett tag ger vi upp och beger oss till hamnen där en båt väntar för att ta oss till Giliöarna, tre små paradisöar utanför Lomboks kust där tiden sägs röra sig långsamt. Inspirerade av de stora drakarna planerar vi att jäsa på stranden ett par dagar.