I Gre­klands orör­da skogs­land

Högt upp i nord­öst­ra Gre­kland finns böl­jan­de skogs­kläd­da berg, fyll­da med ur­gam­la träd och sto­ra na­turupp­le­vel­ser. RES åk­te till den lil­la bergs­byn Pa­ra­ne­sti och Ro­do­pi­ber­gen, för att upp­täc­ka ett an­nat slags Gre­kland, där tzat­zi­kin ly­ser med sin från­va­ro

RES Travel Magazine - - IN­NE­HÅLL - Text: EM­MA V LAR­S­SON Fo­to: EM­MA MATTS­SON

Med hös­ten kom fär­ger­na och vin­den. Sko­gen som täc­ker bergs­slutt­ning­ar­na brin­ner i rött, me­dan en ny, sval bris sve­per ge­nom dess kro­nor. Snart kom­mer al­la löv att fal­la till mar­ken och täc­ka sten och röt­ter som ett färg­glatt lapp­täc­ke. Re­dan nu bryts grä­set som glas när man går på det i den ti­di­ga mor­go­nen. Men på da­gar­na känns vin­tern långt bort. Än är da­gar­na var­ma och gyl­le­ne i de skogs­kläd­da ber­gen, och vin­den är en knappt märk­bar ilan­de kitt­ling i den ba­ra nac­ken.

Vi be­fin­ner oss i nord­öst­ra Gre­kland nä­ra grän­sen till Bul­ga­ri­en, evig­hets­mil från de gre­kis­ka öar­na som vi­lar i tur­kost vat­ten. Här bre­der na­tio­nal­par­ken Ro­do­pi Mountain Range Na­tio­nal Park ut sig och just i dag be­fin­ner vi oss i en myc­ket spe­ci­ell del av par­ken, i en av Eu­ro­pas vik­ti­gas­te ur­sko­gar: Frak­to.

– Det är fan­tas­tiskt, en del av Eu­ro­pa som är så okänd men så vik­tig. En av värl­dens mest spe­ci­el­la ur­sko­gar!

Så sa han, man­nen som le­tat sig hit än­da från Alas­kas vild­mar­ker. Jag träf­fa­de ho­nom kväl­len in­nan på ho­tel­let och he­la han dar­ra­de av iver. Sko­gen som har loc­kat ho­nom hund­ra­tals mil till söd­ra Eu­ro­pa har en drag­nings­kraft på na­turäls­ka­re av al­la dess slag, in­te minst fo­to­gra­fer och bo­ta­ni­ker. Se­dan 1980 är ur­sko­gen i Frak­to skyd­dad som ett na­tur­mo­nu­ment, tack va­re sin uni­ka flo­ra. Den om­gi­van­de sko­gen är skyd­dad som ett så kal­lat Na­tu­ra 2000- om­rå­de.

Att trä­da in i en ur­gam­mal skog är att för­flyt­ta sig hund­ra­tals år bak­åt i ti­den. Här får trä­dens stam­mar växa sig star­ka och gam­la, vat­ten­dra­gen rass­la fritt ut­an av­brott. Det är en skog som skö­ter sig själv och det är tyd­ligt att vi ba­ra är på be­sök. Ef­ter någ­ra me­ter på vand­rings­le­den är det som att sti­ga in i ett ko­los­salt ly­san­de grönt rum, där ti­den har stått stil­la. I en ur­skog är stäm­ning­en vild, här häg­rar in­te John Bau­ers pryd­li­ga skogs­ro­man­tik. Röt­ter­na sling­rar sig i trass­li­ga la­by­rin­ter och rotväl­tor sam­sas om ut­rym­met med ned­blåsta gre­nar och tröt­ta träd som se­dan fle­ra år vi­lar på mar­ken.

Vi vand­rar på den upp­tram­pa­de sti­gen, Frak­to Fo­rest Trail som är cir­ka 6,5 kilo­me­ter lång och vind­lar sig upp och ned ge­nom sko­gen. Trä­den klätt­rar längs med bergs­si­dor­na och emel­lanåt är and­hämt­ning­en det en­da som hörs. Kostas stan­nar upp och pe­kar, de mör­ka ögo­nen brin­ner. Det­ta är en Edens lust­gård för ho­nom. El­ler ett la­bo­ra­to­ri­um med gräns­lö­sa möj­lig­he­ter, om man ska ut­tryc­ka det mer prak­tiskt.

– Här är ni om­giv­na av fle­ra träd som är 300 år gam­la och som ald­rig bli­vit ut­sat­ta för sköv­ling el­ler an­nan på­ver­kan. Man kan se bok, ek, tall och till och med norsk gran. Få plat­sers histo­ria är så väl­be­va­ra­de som i en ur­skog, för­kla­rar han och för ar­men i en sve­pan­de rö­rel­se.

Kostas Vi­da­kis är lä­ra­re i bo­ta­nik, na­tur­fo­to­graf och da­gen till ära – vår gui­de. Med en bo­ta­ni­ker som vand­rings­gui­de blir var­je ekol­lon, var­je li­tet blom­blad en se­värd­het som ska grans­kas med pre­ci­sion. Han kän­ner sko­gen ut­an och in­nan, har fo­tat var­je hörn med sin ka­me­ra som till­sam­mans med sta­ti­vet dun­sar ryt­miskt när han vand­rar.

Sko­gen göm­mer gott om sti­gar att ta sig fram på, en del väl­skyl­ta­de, and­ra in­te. Vi är tre som har hit­tat till vad som känns som värl­dens än­de, jag och min fo­to­graf­kol­le­ga, samt Ste­fan Kri­e­ger, en va­ga­bond från Tyskland.

– Det är in­te en lät­till­gäng­lig plats. Men när du väl kom­mer hit är det verk­li­gen värt det, kon­sta­te­rar Ste­fan och blin­kar mot höst­so­len som skic­kar gyl­le­ne stråk mel­lan fro­di­ga gre­nar.

Frak­to är en del av Ro­do­pi­ber­gen, vars yta till 83 pro­cent fak­tiskt lig­ger i Bul­ga­ri­en. Det är ett Gre­kland vi ald­rig har

”Här är ni om­giv­na av fle­ra träd som är 300 år gam­la och som ald­rig bli­vit ut­sat­ta för sköv­ling el­ler an­nan på­ver­kan.”

sett för­ut, som be­står av bran­ta, run­da­de berg täck­ta av tät skog så långt ögat kan se. Tu­ris­ter­na har in­te hit­tat hit än, där­för är de små bergs­by­ar­na helt och hål­let ge­nu­i­na, ta­ver­nor ut­an eng­els­ka me­ny­er – och ut­an tzat­zi­ki får vi för­vå­nat lä­ra oss. Det är in­te alls nå­got ty­piskt gre­kiskt från bör­jan, ut­an fro­das ba­ra där tu­ris­ter­na är, me­nar man i des­sa trak­ter.

– Det finns ing­en in­fra­struk­tur här för tu­ris­ter än­nu. Na­tio­nal­par­ken är där­för mest känd bland gre­ker. Man får kla­ra sig själv, för­kla­rar Kostas sam­ti­digt som han knäp­per av en bild på ett hem­ligt mo­tiv bland trä­den.

Till Frak­to kom­mer kanske 2 000–3 000 vand­ra­re per år, tror han. De fles­ta bor i Aten och det som loc­kar är na­tu­rens vil­da ka­rak­tär och ur­sko­gen. Den­na ok­to­ber­helg är de till sy­nes tom­ma sko­gar­na egent­li­gen fyll­da med liv. Un­der tre da­gar ar­ran­ge­ras Pa­ra­ne­sti Vir­gin Fo­rest Ult­ra-Trail. Det är ett tufft trail­lopp som tar del­ta­gar­na upp­för bran­ter, ge­nom na­tio­nal­par­kens sko­gar och ibland även in över grän­sen till Bul­ga­ri­en. Det finns fle­ra del­täv­ling­ar av oli­ka längd, men hu­vud­lop­pet är 162 kilo­me­ter långt och tar un­ge­fär 40 tim­mar i an­språk.

Det lå­ter från sko­gens grö­na skryms­len. Ett pras­sel, ett flad­der, som visk­ning­ar i löv­ver­ken. Vid ett till­fäl­le hop­pas vi att ett plöts­ligt lä­te ska va­ra en björn, men det vi­sar sig va­ra get­ter som dan­sar på de bran­ta slutt­ning­ar­na. Kostas har sett björn fle­ra gång­er, men har ald­rig lyc­kats få upp sin ka­me­ra i tid. Längs med le­den pas­se­rar vi tre mäk­ti­ga vat­ten­fall: Achla­do­re­ma-fal­len. Det and­ra fal­let troll­bin­der långt in­nan det blir syn­ligt. Vatt­net som dan­sar 18 me­ter ned­för den hår­da ste­nen fyl­ler sko­gen med ett näs­tan trum­man­de ljud. Vi slår oss ned och äter tyst vår mat­säck. Det mör­ka vatt­net som ser av­grunds­djupt ut, den om­gi­van­de sko­gen – allt känns som om man sti­git in di­rekt i en sa­go­bok. Det är som om Kostas för­står vad jag tän­ker.

Det är de kvinn­li­ga vä­sen som in­om den gre­kis­ka my­to­lo­gin har na­tu­ren som hem. De finns över­allt, i träd­kro­nor, i vatt­net och ber­gen. I des­sa bergs­trak­ter är sam­tal och viss tro på na­tur­vä­sen ald­rig långt bort. Det är in­te kons­tigt alls, ur­sko­gens mys­tis­ka rum och kno­ti­ga, höga träd väc­ker fan­ta­sin till liv.

– Den sor­tens kre­a­ti­vi­tet vak­nar till liv ute i na­tu­ren och även om jag in­te tror på sa­gor, så tror jag att det fyl­ler en funk­tion. Fler och f ler gre­ker hit­tar ut i na­tu­ren nu på grund av den eko­no­mis­ka kri­sen som lan­det är i. Man har in­te råd med an­nat och man sö­ker sig hit för att få and­ra upp­le­vel­ser, man sö­ker nå­got mer grund­läg­gan­de och ge­nu­int.

Kostas bor i sta­den Dra­ma som är hu­vud­sta­den i re­gi­o­nen. Han val­de om­rå­det tack va­re när­he­ten till ber­gen och sko­gen. Hans re­la­tion till ur­sko­gen är stark.

– Jag skat­tar mig lyck­lig som kan le­va på den­na plats. Hur många män­ni­skor har möj­lig­he­ten att bo i en re­gi­on med så­dan vild och skyd­dad na­tur? Det som oro­ar mig är sko­gens fram­tid och män­ni­skans lik­gil­tig­het in­för be­va­ran­det av den. Där­för är det bra att fler hit­tar ut hit.

Näs­ta dag vak­nar Pa­ra­ne­sti ti­digt. Den lil­la bergs­byn är en per­fekt ut­gångs­punkt för att ut­fors­ka ber­gen och sko­gar­na. Från min bal­kong ser jag hur dim­man sti­ger över ta­ken och gry­nings­lju­set sme­ker bergs­top­par­na i fjär­ran. När vi li­te se­na­re vand­rar ned­för byns en­da hu­vud­ga­ta häl­sar in­vå­nar­na glatt och ny­fi­ket. I byn bor un­ge­fär 400 per­so­ner, men tack va­re trail­lop­pet sprud­lar ga­tor­na av liv just den­na helg. I den ti­di­ga mor­go­nen tar vi oss ut på de vind­lan­de vägar­na upp­för ber­gen igen. I var och varan­nan kur­va mar­ke­ras en se­värd­het – små vand­rings­le­der som går till bro­ar från 1700-ta­let, vat­ten­fall och pa­no­ra­ma­vy­er. Här i na­tio­nal­par­ken bär plat­ser­na namn av sko­gens in­vå­na­re, som Brown Be­ar Stream och Wolf Ho­le Stream. Sak­ta för­änd­ras om­giv­ning­en från lövskog till tall. Vid si­dan om vägen har vi en ut­sikt över en djup skog­be­klädd dal

och ber­gen sträc­ker sig än­da bort till ho­ri­son­ten, run­da skug­gor av­lö­ser varand­ra som i en böl­jan­de vågrad.

Vi stan­nar vid en vat­ten­käl­la och fyl­ler på flas­kor­na. Kostas bö­jer sig ned och ploc­kar en grön växt, rul­lar den för­sik­tigt mel­lan fing­rar­na och lå­ter mig dra in dof­ten med ett djupt an­de­tag. Myn­ta. Den lo­ka­la kok­kons­ten vi­lar i mångt och myc­ket i vad trak­tens na­tur har att er­bju­da. Här står lo­ka­la in­gre­di­en­ser i fo­kus och by­restau­rang­er­na kan vi­sa upp en ena­stå­en­de kva­li­tet. In­te minst det lo­ka­la vi­net. I Dra­ma-om­rå­det finns fle­ra vin­går­dar som tar emot be­sök och ar­ran­ge­rar så­väl enk­la vin­prov­ning­ar som bröl­lop.

På Esta­te Ma­no­le­sa­kis mö­ter vi se­na­re Ge­or­gi­os Ma­no­le­sa­kis som från bör­jan kom­mer från Kre­ta. Han kul­ti­ve­ra­de dru­vor re­dan 1989, med mest som en hob­by. Han blan­da­de frans­ka va­ri­a­tio­ner som ex­em­pel­vis Sau­vig­non Blanc, Char­don­nay och Ca­ber­net med in­hems­ka dru­vor som Ro­di­tis och Agi­or­gi­ti­ko.

– Jag bör­ja­de med vin för pri­vat bruk, men när jag möt­te min hust­ru över­ty­ga­de hon mig att sat­sa på det. Den fem­te de­cem­ber 1999 sat­te jag igång, ler han.

Och tur var det. Vin­går­den har vun­nit fler­ta­let pri­set värl­den över. I dag dri­ver Ge­or­gi­os den till­sam­mans med he­la sin sto­ra fa­milj. Han tar fram mo­bi­len och vi­sar stolt upp sitt yngs­ta barn­barn.

– Hon he­ter Anas­ta­sia, pre­cis som det här go­da vi­net, sä­ger han och pe­kar på en gnist­ran­de flas­ka rosé.

Ef­ter vin­prov­ning­en vi­sar det sig va­ra fest på ga­tor­na i Pa­ra­ne­sti. Tröt­ta lö­pa­re har nått mål­gång­en och gre­kisk mu­sik ekar mel­lan sten­hu­sen. En kvin­na klap­par hän­der­na högt och hen­nes vi­ta långa hår stud­sar när hon bju­der upp al­la till dans, mitt på ga­tan. Hon he­ter Alice So­ti­ri­a­dou och är borg­mäs­ta­re i Pa­ra­ne­sti. Hon mö­ter min blick och får tru­ga ett tag in­nan jag vå­gar mig in i ring­en. Det är som att plöts­ligt be­fin­na sig i en gre­kisk film, fast det är märk­ligt nog på rik­tigt. Sto­ra hög­ta­la­re fyl­ler ga­tan med mu­sik, hän­der klap­par och föt­ter dund­rar ryt­miskt – vis­sa med mer takt­käns­la än and­ra.

– Det är in­te all­tid ga­tu­fest, för­säk­rar Alice mig ef­ter dan­sen, Men vi är väl­digt stol­ta över vårt trail­lopp som loc­kar lö­pa­re från he­la värl­den och sär­skilt över att vi får vi­sa upp vår vack­ra re­gi­on och dess na­tur på det vi­set. Det är en god an­led­ning att fi­ra, fort­sät­ter hon med ett snabbt le­en­de, in­nan hon för­svin­ner i en klunga orts­bor som hon kra­mar om och dis­ku­te­rar hög­ljutt med.

Näs­ta mor­gon ser vi so­len gå upp vid stran­den till en vilt val­san­de flod. Vi be­fin­ner oss ba­ra ett sten­kast från Pa­ra­ne­sti och till­sam­mans med ett gäng mor­gon­pig­ga lo­kalin­vå­na­re ska vi upp­le­va na­tio­nal­par­ken från flo­den Nestos som rin­ner likt en blodå­der ge­nom om­rå­det. Jag kli­ver i gum­mi­bå­ten som re­dan kas­tas av och an av ström­mar­na. Med kraf­ti­ga tag padd­lar vi ut i flo­dens virv­lar sam­ti­digt som so­len sti­ger bakom de mör­ka res­li­ga trä­den. Vatt­net känns som is när det stän­ker upp på blos­san­de kin­der, men våt­dräk­ten är re­dan varm mot hu­den. Ibland går det lång­samt och vi svä­var över ytan – se­dan hän­der plöts­ligt nå­got. Het­sigt sli­ter flo­den i bå­ten, vi fly­ger på en vat­ten­topp, lan­dar och för­svin­ner från jor­dens yta någ­ra se­kun­der. Det är som en vild­sint dans och fors­gui­den för­sö­ker tap­pert ma­nö­vre­ra oss bort från de far­li­ga­re par­ti­er­na. Mot tu­rens slut lug­nar vat­ten­mas­sor­na ned sig. Bortom flo­den re­ser sig ber­gen, sto­ra och väl­di­ga. Sko­gen på dess slutt­ning­ar vak­nar en stund ef­ter flo­den och först nu flyr nat­tens skug­gor från bran­ter­na. Jag in­ser att jag in­te skul­le hin­na med den här plat­sen ens un­der en vec­ka, el­ler två. Kanske in­te ens un­der ett år. Jag minns nå­got Kostas sa där in­ne i ur­sko­gen, att in­te ens ett helt liv räc­ker, för att upp­täck­ta allt som sko­gen och ber­gen har att er­bju­da. Men han ska ge sitt allt för att för­sö­ka.

”In­te ens ett helt liv räc­ker för att upp­täck­ta allt som sko­gen och ber­gen har att er­bju­da.”

Ur­sko­gen Frak­to har en drag­nings­kraft på na­turäls­ka­re av al­la dess slag. Kostas Vi­da­kis, lä­ra­re i bo­ta­nik och na­tur­fo­to­graf, kän­ner sko­gen och ber­gen ut­an och in­nan.

Trail­lop­pet tar del­ta­gar­na upp­för bran­ter, ge­nom na­tio­nal­par­kens sko­gar och ibland även in över grän­sen till Bul­ga­ri­en. Fors­rän­ning i gry­ning­en sät­ter fart på ad­re­na­li­net när vand­rings­musk­ler ska vi­la.

Fri­lufts­ak­ti­vi­te­ter­na är många i om­rå­det. Flo­den Nestos är po­pu­lär att ut­fors­ka med så­väl ka­not som i gum­mi­båt. Un­der tre da­gar var­je år ar­ran­ge­ras Pa­ra­ne­sti Vir­gin Fo­rest Ult­ra-Trail. Lop­pet be­står av fle­ra del­täv­ling­ar av oli­ka längd, men hu­vud­lop­pet är 162 kilo­me­ter långt.

I byn Pa­ra­ne­sti finns en­dast två ho­tell. Om man vill ha stads­käns­la kan man emel­ler­tid bo i sta­den Dra­ma, som lig­ger cir­ka tre mil bort. I Pa­ra­ne­sti bor un­ge­fär 400 per­so­ner. Här är mat och dryck li­ka vik­tigt som na­turupp­le­vel­ser­na. Pa­ra­ne­sti är, trots sin lil­la stor­lek, känt för si­na ta­ver­nor och go­da mat­kva­li­tet. Alice So­ti­ri­a­dou är borg­mäs­ta­re i Pa­ra­ne­sti och har in­te so­vit på en vec­ka på grund av trail­lop­pet som är en stor hän­del­se i byn.

I re­gi­o­nen finns fle­ra vin­går­dar att be­sö­ka. Ge­or­gi­os Ma­no­le­sa­kis har kul­ti­ve­rat dru­vor se­dan 1989 och hans vin­gård har vun­nit fler­ta­let pri­ser värl­den över.

Andrei Ta­le från Ru­mä­ni­en är en van lö­pa­re som re­ser värl­den över för att täv­la. Han vann det kor­ta­re lop­pet på 110 kilo­me­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.