Inte bara mätt – hög också
” Ha! Nytt? Pyttsan”, sa en livserfaren kvinna, när jag om mat i Amerika noterade, att med cannabis-liberaliseringen i Colorado, Kalifornien, delstaten Washington med flera så har ett nytt mat-mode uppstått: 1. Rätter med cannabis, 2. cocktails med cannabis och 3. kakor med cannabis.
”Människor i Los Angeles säger inte längre Bon appétit”, noterade jag. ”De säger Bong appétit! Haha, du förstår.”
”Ja”, sa kvinnan som jag känner mycket väl och som tillbringade en del av sin ungdom i konstnärskretsar i Paris, ”att äta middag och inte bara bli mätt utan också bli hög var en vana som inte var främmande kring Place de la Contrescarpe – ja, du vet där Hemingway bodde. Och min kompis Eric Dietman. Och Christer Strömholm med transvestiterna. Och den tandlöse poeten Paul Andersson.” Jag spelade chockerad. ”Hur åt ni det?” ”I sallader. De åts hemma hos kompisar, som hade tillgång till någon form av kök. Konstnären Dietmans specialitet var konserverade gröna ärter. Han hällde av spadet. Sedan gjorde han en gegga med majonnäs och Gud vet vad och kryddade med strimlade cannabisblad. Det serverades direkt ur konservburken.”
Kvinnan såg skuldmedveten ut och tillade: ”Det var vidrigt. Jag mådde dåligt i flera timmar.” Bra att hon sa det, tänkte jag. Pressetiken. En matkåsör ska inte förleda sina läsare till dumma handlingar.
Men ändå spårade det ur. En exklusiv tidskrift, The Economists lifestylemagasin 1843 rapporterade – utan indignation – att deras reporter i West Hollywood besökt restaurangen Gracias Madre, en vegansk mexikansk bistro. Där var marijuana stjärningrediensen i tre cocktails, the Sour T-iesel, the Stoney Negroni samt the Rolled Fashioned. Alla tre var spetsade med cannabisolja, vilken har ”en robust kryddörtsbismak ungefär som en kraftig amaro, som fick drinken att vila kvar längre på tungan”. ”Jag mådde i bred bemärkelse bra”, avslutade reportern.
Jag minns hur jag 1967 för en veckotidning var i Marrakech för att skriva ett reportage om hippies. Det var åren, då tusentals unga människor var på drift mellan Marocko och Katmandu i Nepal med mellanlandningar i Kairo och Afghanistan. Formellt var då som nu cannabis en förbjuden produkt. Officiellt var straffet för innehav tio års fängelse. Men omsorgen om turistindustrin gjorde att utlänningar behandlades milt och slapp undan med ett lågt bötesbelopp.
Gamla staden, medinan, i Marrakech är en labyrint omgärdad av en mur. Mittpunkten var – och är – den färgrika marknadsplatsen Jemaa el F-naa. I denna värld av kamelkaravaner, sagoberättare, hantverkare och handelsmän hördes en försäljares
utrop: ”Cookies and candy …”
Hippiesarna grävde i fickorna för att njuta eftermiddagens haschblandade kakor eller suga på en cannabisladdad karamell. De suckade hänfört över cannabis-cheesecake och hasch-scones.
Det var exotiskt och romantiskt och inte lika krasst som matsedlar i dagens Kalifornien, som erbjuder cannabis-ice cream. Inte ens i experimentsyfte ville denna tidnings matkåsör riskera hälsan med en sådan beställning.
”Att äta cannabis”, säger nu en åldrad konnässör, ”skiljer sig mot det traditionella sättet – att röka. Det tar minst 30 minuter innan man känner någon effekt. Ruset kan sitta i i åtta timmar.” När haschgourmeterna talade om produkternas kvaliteter lät de redan då i Marrakech som dagens vinsnobbar med sina poetiska beskrivningar om druvsorter, alkoholhalter, syra och sötma och bismaker.
Men de erkände också, att ”det är intensivt och blir jävligt jobbigt om du tagit för mycket… Du kan drabbas av skräck över hallucinationerna. I stället för glädje och lugn kan måltiden framkalla panikattacker och psykotiska tillstånd.”
Pust! Det ska bli en lisa att i nästa nummer åter få skriva om hamburgare och äpplepaj. Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.