BI­AR­RITZ

FRANS­KA BASKIENS STJÄR­NA

RES Travel Magazine - - Innehåll - Text: MALIN HEFVELIN

Frans­ka Baski­en bju­der på ett pärl­band av un­der­ba­ra strän­der, mat i världs­klass, per­fekt kli­mat och mas­sor att se och upp­le­va, på be­kvämt res­av­stånd. Vi be­sö­ker Bi­ar­ritz, en gla­mo­rös till­flyktsort för kung­lig­he­ter, film­stjär­nor och på se­na­re år även sur­fa­re, och dess lil­la­sys­ter Saint Je­an de Luz, och lå­ter oss tju­sas av kon­tras­ter­na i den frans­ka de­len av Baski­en.

Frans­ka Baski­en bju­der på ett pärl­band av un­der­ba­ra strän­der, mat i världs­klass, per­fekt kli­mat och mas­sor att se och upp­le­va, på be­kvämt res­av­stånd. Vi be­sö­ker Bi­ar­ritz, en gla­mo­rös till­flyktsort för kung­lig­he­ter, film­stjär­nor och på se­na­re år även sur­fa­re och dess lil­la­sys­ter Saint Je­an de Luz, och lå­ter oss tju­sas av kon­tras­ter­na i den frans­ka de­len av Baski­en.

Det är mit­ten på 1800-ta­let och kej­sa­rin­nan Eugé­nie är su­gen på ett nytt som­mar­hus. Hen­nes man Na­po­le­on den tred­je lå­ter då ome­del­bart byg­ga ett bel­le épo­que-pa­lats i form av hen­nes ini­ti­al E i en li­ten fis­ke­by långt, långt från Pa­ris. Och det var det. Bi­ar­ritz var satt på kar­tan och det fanns ing­en åter­vän­do. Det är i E:ets lång­si­da som vi nu chec­kar in över 160 år se­na­re. 1880 gjor­des näm­li­gen Eugé­ni­es slott om till lyx­i­ga Hô­tel du Pa­lais, hus­rum åt kung­lig­he­ter och kän­di­sar. I dag do­mi­ne­rar den ro­sa ba­kel­sen fort­fa­ran­de Bi­ar­ritz kust­nä­ra blan­dar­ki­tek­tur och har en re­gel­bun­den kund­krets av väl­bor­na eu­ro­pé­er som åter­kom­mer år ef­ter år. In­red­ning­en är an­märk­nings­värt oför­änd­rad – ho­tel­lets mat­sal dig­nar av kri­stall­kro­nor, tunga gar­di­ner och stärk­ta du­kar som min­ner om en svun­nen tid när ut­lands­re­sor var re­ser­ve­ra­de för ett få­tal.

Res­ten av Bi­ar­ritz har dock gått vi­da­re för länge sen. Sta­den blev Eu­ro­pas sur­f­hu­vud­stad num­mer ett på 1960-ta­let, och i år­tion­den har eu­ro­pe­is­ka tu­ris­ter sam­sats med till­ström­ning­en av salt­stänk­ta, ne­opren­kläd­da sur­fa­re som do­mi­ne­rar strand­pro­me­na­den.

Grand Plage är Bi­ar­ritz längs­ta strand. När so­len ski­ner är det all­tid fullt på den gyl­le­ne san­den där vå­gor­na rul­lar in med kraft och fart och tid­vatt­net le­ker med per­spek­ti­ven.

Om stran­den är Bi­ar­ritz lung­or är kvar­te­ren runt Les Hal­les sta­dens hjär­ta. Runt Bi­ar­ritz väl­dof­tan­de mark­nads­plats är ak­ti­vi­te­ten i full gång trots att det är ti­digt på för­mid­da­gen. Vit spar­ris och jord­gub­bar är i sä­song, och bjuds ut från många av stån­den till­sam­mans med re­gi­o­na­la sta­pel­va­ror som Bayon­ne­skin­ka och bas­kis­ka pa­jer fyll­da med va­niljkräm el­ler sylt. I dis­ken hos Fro­ma­ges au pe­tit Fa­mily lig­ger sto­ra ost­hjul av Idi­azá­bal och Ossau-Ira­ty, två av de lo­ka­la ost­sor­ter­na. Längs den bak­re väg­gen står vac­kert för­pac­ka­de bur­kar av röd pep­par från byn Espi­let­te, bur­kar med spansk Or­tiz-ton­fisk och fros­ti­ga flas­kor pro­ven­calsk rosé. Fa­mil­jen har haft sin bu­tik här i fem ge­ne­ra­tio­ner, och älds­te so­nen Thom har ny­li­gen ta­git över rul­jang­sen från sin far.

Ut­an­för hal­lar­na lig­ger sko­bu­ti­ken Art of Sou­le som sa­lu­för klas­sis­ka, bas­kis­ka espad­ril­los. De färg­gla­da tygs­kor­na som lig­ger tra­va­de på hyl­lor längs väg­gar­na gör vem som helst på gott hu­mör, och jag kö­per ett par ran­di­ga to­matrö­da skor som är en halv stor­lek för små. Ex­pe­di­ten häv­dar dock be­stämt att de kom­mer att ge med sig ef­ter nå­gon dags an­vänd­ning.

Ett be­sök på akva­ri­et i Bi­ar­ritz är fak­tiskt nå­got av en höjd­punkt. Det är myc­ket väl­gjort och la­gom stort att vand­ra om­kring på i nå­gon tim­me, trots att mi­na tår öm­mar li­te. Akva­ri­et blir ock­så li­te av en li­ve-me­ny, för vid lunch­tid styr vi ko­san mot skal­djurs­re­stau­rang­en Chez Al­bert i Bi­ar­ritz char­mi­ga fis­ke­hamn. Det har bör­jat duggreg­na, så det är skönt att kom­ma in i det väl­kom­nan­de var­ma sor­let bakom ran­di­ga plast­skyn­ken. Här spring­er liv­ré­kläd­da ser­vi­tö­rer mel­lan de trånga bor­den, las­ta­de med ku­pol­täck­ta tall­ri­kar.

Vi sän­ker me­del­ål­dern med ett de­cen­ni­um när vi slår oss ner, här sit­ter främst pig­ga, upp­kläd­da pen­sio­nä­rer som glatt skå­lar med bords­gran­nar, även om det finns någ­ra yng­re säll­skap ock­så. Vi be­stäl­ler Chez Al­berts parad­rätt, en mag­ni­fik skal­djurspla­teau På den kros­sa­de isen sam­sas snäc­kor, sto­ra kris­pi­ga kok­ta rä­kor och sva­la ost­ron som lätt gli­der ner i säll­skap med en flas­ka lo­kalt vitt vin.

Den som vill tes­ta att sur­fa ut­an att bli blöt be­ger sig med för­del till Ci­ty of the Oce­an strax ut­an­för Bi­ar­ritz, där man kan sur­fa den bas­kis­ka kus­tens vå­gor vir­tu­ellt med he­ad­set och 3Dglas­ö­gon. Vi har dock bo­kat in en träff med Aman­di­ne San­chez, pro­fes­sio­nell sur­fa­re med fle­ra me­dal­jer i ba­ga­get, som ska ge oss grun­den i den äd­la kons­ten att be­mäst­ra vå­gor­na.

Aman­di­ne är född och upp­vux­en i Bi­ar­ritz och bör­ja­de sur­fa re­dan som barn. Hon gjor­de skol­läx­or­na på stran­den för att snabbt kom­ma i vatt­net när hon var klar. Se­dan två år till­ba­ka dri­ver hon en egen surf­sko­la.

– Att sur­fa är som li­vet, du ham­nar åt det håll du tit­tar, för­kla­rar Aman­di­ne när vi led­sa­gar vå­ra brä­dor ut på mid­je­högt vat­ten. Så tit­ta fram­åt och upp­åt.

Jag sät­ter fart på brä­dan, hop­par upp, tit­tar ner på mi­na ving­li­ga föt­ter och ham­nar ome­del­bart i vatt­net. Ett tju­go­tal plurr se­na­re lyc­kas jag för förs­ta gång­en stå kvar he­la vägen in till stran­den och får en sit­tan­de ova­tion från de övriga sur­far­na som gup­par på si­na brä­dor runt om­kring mig – som jag in­te ens lagt märk­te till, så kon­cen­tre­rad var jag.

När kväl­len sän­ker sig över Bi­ar­ritz sjun­ker tem­pe­ra­tu­ren och en be­hag­lig sval bris stry­ker ge­nom sta­den. Vi be­ger oss till Le Sur­fing, en av­slapp­nad re­stau­rang med en re­mar­ka­bel ut­sikt över Cô­te des Bas­ques, Bi­ar­ritz and­ra strand. Från det tyg­kläd­da ta­ket häng­er nak­na glöd­lam­por i tjoc­ka rep, i den ka­na­ri­e­gu­la ba­ren ska­kas in­no­va­ti­va cock­tails och ur köks­re­gi­o­ner­na kom­mer sushi­rul­lar, halstrad ton­fisk med se­sam­frön på en bädd av so­ja­ma­ri­ne­rad röd­kål och but­ter­nutsquashrisot­to.

Som gäss på vå­gor­na sit­ter sur­far­na på si­na brä­dor nå­got

hund­ra­tal me­ter ut i ha­vet och vän­tar på den rät­ta vå­gen. Då och då tar nå­gon språng­et, hop­par upp på sin brä­da på top­pen av en våg och med li­te tur och skick­lig­het kla­rar sig än­da in till stran­den. När so­len går ner och våg­top­par­na fär­gas i guld och pur­pur är de fort­fa­ran­de där ute, sak­ta gung­an­de i takt med ha­vet, vän­tan­de på den per­fek­ta vå­gen.

Tu­rist­by­rån är be­lä­gen i en ro­sa ita­li­ensk vil­la någ­ra trap­por upp från stran­den. Här finns bra in­for­ma­tion och in­te minst tio cyklar som lå­nas ut till den som kom­mer först på mor­go­nen. Man sat­sar stort på just cyklar i Bi­ar­ritz, cy­kel­vä­gar an­läggs he­la ti­den för att mins­ka den tä­ta tra­fi­ken in­om och till och från Bi­ar­ritz, be­rät­tar Isa­bell Ey­he­ra­bi­de som ar­be­tar som gui­de. Hon me­nar att Bi­ar­ritz har så myc­ket mer att er­bju­da än ba­ra stran­den. Här finns kul­tur, histo­ria, golf och vand­ring i världs­klass.

– Så vac­kert som det är i Bi­ar­ritz ha­de sta­den lätt kun­nat bli det snob­bi­gas­te till­hål­let i Frank­ri­ke, kon­sta­te­rar hon krasst. Men sur­far­na har hål­lit sta­den kvar på jor­den – el­ler på stran­den om man så vill. Nu är Bi­ar­ritz istäl­let en cool di­va med glim­ten i ögat som in­te tve­kar att blö­ta ner sig.

Ef­ter någ­ra da­gar i Bi­ar­ritz gör vi en av­stic­ka­re till byn Saint Je­an de Luz 20 mi­nu­ter med bil sö­derut. Jag ser fram emot att fla­ne­ra på ga­tor­na i mi­na nya espad­ril­los som bör­jar ge med sig fram­me i tår­na. Vi chec­kar in på La Re­ser­ve högt up­pe på klip­por­na ovan­för Saint Je­an. Ho­tel­lets in­fi­ni­ty­pool skic­ka­des in i evig­he­ten av en storm för ett par år se­dan. Nu är man i full färd med att byg­ga en ny, men den­na gång li­te läng­re in på tom­ten. På ho­tel­let lig­ger ock­så Ilu­ra, en av re­gi­o­nens Miche­lin­pri­sa­de re­stau­rang­er. Den drivs av koc­ken Fab­rice Idi­art som ser­ve­rar bas­kis­ka spe­ci­a­li­te­ter med mo­dern tvist. Han hyl­lar de bas­kis­ka sma­ker­na och de fan­tas­tis­ka rå­va­ror­na som finns i re­gi­o­nen.

– Jag går själv till mark­na­den var­je tisdag och fre­dag, kol­lar ut­bu­det och hand­lar. Det ger mig in­spi­ra­tion och trygg­het att själv väl­ja rå­va­ror­na, be­rät­tar Fab­rice in­nan han stor­mar till­ba­ka in i kö­ket igen för att för­be­re­da kväl­lens me­ny.

Saint Je­an de Luz le­ver fort­fa­ran­de på min­net av att kung­en Lou­is XIV 1660 val­de den­na lil­la fis­ke­by som plats för att gif­ta sig med In­fan­ta Maria Te­re­sa av Spa­ni­en. Bröl­lo­pet var ett av de vik­ti­gas­te po­li­tis­ka för­bun­den i histo­ri­en och av­slu­ta­de ett lång­dra­get krig mel­lan Frank­ri­ke och Spa­ni­en. Det mås­te ha va­rit ett sju­hel­si­kes par­ty, för man pra­tar fort­fa­ran­de om det över 300 år se­na­re.

En av de fa­mil­jer som le­ver gott på bröl­lo­pets ef­ter­dy­ning­ar är fa­mil­jen Adam. Kon­di­to­ri­et Mai­son Adam till­ver­ka­de

näm­li­gen en mak­ron till bru­den som var be­gi­ven på söt­sa­ker. Den gjor­de suc­cé, och Mai­son Adam ba­kar fort­fa­ran­de ka­kan en­ligt sam­ma hem­li­ga re­cept. Vi kö­per varsin i en vac­kert in­sla­gen kar­tong och får nog­gran­na in­struk­tio­ner – den mås­te ätas in­om tio tim­mar, an­nars för­lo­rar den sin mytomspun­na seg­het. Det sägs att Maria Te­re­sas fai­bles­se för god­sa­ker med åren gjor­de hen­ne ex­tremt tjock, så man bör even­tu­ellt be­grän­sa si­na be­sök i bu­ti­ken till ett par i vec­kan.

”Egia te­gia” be­ty­der San­ning­ens plats på bas­kis­ka och är nam­net på ett av vi­ner­na som pro­du­ce­ras i re­gi­o­nen. Det är fräscht, lätt­druc­ket och finns som bå­de rött, vitt och rosé. Men det spe­ci­el­la är att det lag­ras un­der vatt­net i buk­ten ut­an­för Saint Je­an. Där gung­as det sak­ta av tid­vatt­net och får en all­de­les sär­skild ka­rak­tär, det me­nar i al­la fall Ce­li­ne Pal­la­ro som är vin­ma­ka­re på vin­går­den.

– Den and­ra fer­men­te­ring­en un­der vat­ten ska­par en sma­k­ex­plo­sion av dru­vans ka­rak­te­ris­tis­ka grund­smak, me­nar hon.

Till­ver­ka­ren häv­dar att det­ta är det en­da vi­net i värl­den som lag­rats un­der vat­ten, åt­minsto­ne sys­te­ma­tiskt och med­ve­tet, de räk­nar in­te skepps­brottslas­ter.

– Vi sän­ker ner 350-li­ters plast­dun­kar som får stå på havs­bott­nen. Visst har det hänt att nå­gon tun­na sli­tit sig, men vi har

Egia Te­gi­as vin­gård lig­ger i Ci­bou­re, ett lugnt vil­la­om­rå­de i Saint Je­an de Luz. Längs strand­pro­me­na­den lig­ger små färg­gla­da bå­tar i ham­nen och en rad­da skö­na fisk­re­stau­rang­er. Vi slin­ker in på Chez Pan­tx­u­as ute­ser­ve­ring un­der blå­ran­di­ga plats­mar­ki­ser. I kö­ket ar­be­tar tre ge­ne­ra­tio­ner av fa­mil­jen, ku­si­ner, brö­der och systrar. Fa­mil­jen bor ock­så ovan­på re­stau­rang­en i det tra­di­tio­nellt vit­me­na­de hu­set med blått trä runt fönst­ren.

Här ser­ve­ras tra­di­tio­nell bas­kisk mat ut­an nå­gon som helst tvist, ut­an rakt upp och ner som man all­tid gjort. Och det är minst li­ka fan­tas­tiskt som på vil­ken stjärn­krog som helst. Kro­ket­ter av torsk i het sås, gril­la­de chipri­o­nes, små bläck­fis­kar i vit­lök, pap­ri­ka, ol­ja och per­sil­ja. Mild marulk i tjoc­ka, fas­ta bi­tar kom­mer med grö­na pep­par­fruk­ter i tun­na strim­lor som het­tar på tung­an, och muss­lor á la plan­cha som tilla­gas i smör på gril­len och är otro­ligt mö­ra. Någ­ra tim­mar se­na­re är vi mät­ta på upp­le­vel­ser, sol och skal­djur och vand­rar hemåt mot ho­tel­let längs strand­pro­me­na­den, jag med mi­na röd­ran­di­ga tygs­kor non­cha­lant i ena han­den.

Ovan­för stran­den Cô­te des Bas­ques går en pro­me­nad­s­tig som le­der upp till Biarritz öv­re de­lar. Här­i­från har man en mag­ni­fik ut­sikt än­da till San Se­basti­an i Spa­ni­en. Gril­la­de chipri­o­nes, små bläck­fis­kar i vit­lök, pap­ri­ka, ol­ja och per­sil­ja är nå­got av...

Re­dan ti­digt på mor­go­nen är den långa strand­pro­me­na­den full med folk. Vil­la Bel­za lig­ger på en klip­pa vid ha­vet, och har i fle­ra år va­rit ett lyx­igt bed and bre­ak­fast. Se­dan 2016 är det spek­ta­ku­lä­ra hu­set stängt för re­no­ve­ring.

Grand Plage lig­ger mitt i Biarritz och här­i­från ut­går många av sta­dens sur­far­sko­lor. Aman­di­ne Sanchez var proffs i tolv år. I dag har hon en egen surf­sko­la på stran­den i Biarritz.

Fo­to: LINDA ROMPPALA

Strän­der­na Grand Plage och Cô­te des Bas­ques ut­gör sur­far­cent­rum på den franska At­lant­kus­ten.

Ett av de främs­ta folk­nö­je­na i Biarritz är att tit­ta på just folk. Pla­ce Lu­is XIV, solkung­ens torg, är själ­va hjär­tat av Saint Je­an de Luz. Här upp­trä­der eldar­tis­ter och por­trätt­må­lan­de konst­nä­rer på ef­ter­mid­da­gar­na och kväl­lar­na. fått till­ba­ka näs­tan...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.