MAL­LOR­CA

RES Travel Magazine - - INNEHÅLL - Text: HEDDA LAPIDUS Fo­to: PÄR OLSSON

Nu är lands­byg­den i fokus, char­mi­ga by­ar, här­li­ga vi­kar, men fram­förallt hant­ver­ket som fro­das ut­an­för stads­grän­ser­na. Skö­na fin­cor, går­dar och re­stau­rang­er – off the be­a­ten track. In­si­der­tips från vå­ra två ut­sän­da Mal­lor­ca­s­vens­kar.

Mal­lor­ca har haft en plats i svens­kar­nas hjär­tan se­dan 1955 då den förs­ta svens­ka char­ter­re­san med flyg ge­nom­för­des. Många kom­mer hit för solen, strän­der­na och den vack­ra na­tu­ren. Men Mal­lor­ca är en lant­lig ö och det tar in­te många mi­nu­ters stro­san­de i Pal­mas bu­ti­ker för att mär­ka av den star­ka hant­verk­stra­di­tio­nen. Ef­tersom du kom­mer tvärs över he­la ön på en tim­me i bil är det in­te svårt att när­ma sig den lo­ka­la kul­tu­ren och tra­di­tio­ner­na. RES har gett sig ut på upp­täc­kar­re­sa.

Hant­verk­stra­di­tio­ner­na på Mal­lor­ca är of­ta cen­tre­ra­de till sär­skil­da or­ter. Den lilla byn Pòrtol, 20 mi­nu­ter norr om Pal­ma, är ett ke­ra­mik­cent­rum. Här till­ver­kas de bru­na ter­ra­kot­tagry­tor­na med hand­tag för mat­lag­ning som an­vänds i många hem och på re­stau­rang­er. Det finns fort­fa­ran­de fy­ra fa­bri­ker här, en gång i ti­den fanns det 20 styc­ken.

I Ter­ra Cui­tas fa­brik där allt görs för hand träf­far vi Pep Ser­ra Cre­spí, fem­te ge­ne­ra­tio­nens ke­ra­mi­ker. Fa­bri­ken är kvar i sam­ma hus som den all­tid har va­rit i, och den gam­la ug­nen, stor som ett rum, finns kvar även om den in­te an­vänds läng­re.

– På vin­tern dre­jar och formar vi al­la fö­re­mål, på som­ma­ren gla­se­rar och må­lar vi, be­rät­tar Pep när vi går runt i fa­bri­ken och visar hur ge­nom att dra en skål ge­nom en bal­ja med gla­syr.

Fö­re­ta­get har gått i arv från far till son se­dan 1860. Pep har tre sö­ner, men han vet in­te om nå­gon av dem kom­mer att vil­ja ta över en dag.

– Jag är ut­bil­dad av min far här i fa­bri­ken, men mi­na barn vill åka till USA och plug­ga an­nat.

Pep gil­lar för­ny­el­se, och har ut­veck­lat mer de­ko­re­ra­de pro­duk­ter. För­u­tom skå­lar­na med en­fär­ga­de må­la­de in­si­dor i regn­bå­gens al­la fär­ger gör Ter­ra Cui­ta nu till ex­em­pel fat med ikat- och blad­möns­ter.

Man kan ock­så kom­ma med en egen skiss och få den tryckt på ett fat el­ler en skål, fort­sät­ter han.

Här finns en li­ten fa­briks­bu­tik, men de rik­ti­ga Ter­ra Cui­ta-bu­ti­ker­na lig­ger i Pal­ma och San­ta­nyí.

Ett an­nat hant­verk som går långt till­ba­ka i ti­den är glas­blå­san­det. Ut­an­för Al­gai­da, en halv­tim­me

väs­terut på vägen mot Ma­nacor, lig­ger Vidri­e­ri­as Gor­di­o­la. Det är bå­de ett mu­se­um och stor väl­sor­te­rad bu­tik, stor som en fort­fa­ran­de aktiv fa­brik. Det är varmt, öpp­na el­dar brin­ner i fle­ra ug­nar och de tre glas­blå­sar­na ar­be­tar i tyst sam­för­stånd. Nå­gon blå­ser och snur­rar på en klump smält glas, den and­ra drar med en tång och tryc­ker se­dan dit yt­ter­li­ga­re en ku­pa på det som för­ut var en klump. Det visar sig bli ett vin­glas. Fö­re­ta­get har fun­nits i 300 år och ägs fort­fa­ran­de av sam­ma fa­milj. Här i Al­gai­da till­ver­kas för­u­tom glas även va­ser, lampskär­mar och pryd­nads­före­mål, allt med sam­ma välan­vän­da och brän­da verk­tyg.

– Vi gör fö­re­mål i al­la fär­ger, men de tra­di­tio­nel­la fär­ger­na är kola­färg och grön, be­rät­tar glas­blå­sa­ren Pedro Torres som har ar­be­tat i fa­bri­ken i 25 år.

På ett skyd­dat na­tur­om­rå­de i den syd­öst­ra de­len av Mal­lor­ca har salt fram­ställts se­dan fe­ni­ci­er­nas tid många hund­ra år fö­re Kristus. Här finns al­la de rät­ta för­ut­sätt­ning­ar­na, en mild bris från ha­vet, mas­sor av sol och låg luft­fuk­tig­het. På Flor de Sal d’Es Trenc fram­ställs havs­salt och det ex­klu­si­va flor de sal-sal­tet. Fle­ra gång­er om da­gen er­bjuds rund­tu­rer kring bas­säng­er­na. Får du vän­ta en stund kan du ta en kaf­fe och kanske kö­pa li­te salt och ol­ja i det gul­li­ga lilla kafé­et.

All skörd av flor de sal sker för hand, be­rät­tar gui­den när vi går runt bland de 700 svagt rosa­fär­ga­de poo­ler­na in­ne på om­rå­det. På som­ma­ren fly­ter sal­tet upp till ytan och tas upp med hjälp av sär­skil­da hå­var. Är det rik­tigt varmt kan vi skör­da två gång­er per dag och al­la fö­re­ta­gets 50 an­ställ­da hjäl­per till, fort­sät­ter hon.

Bred­vid finns ett an­tal fot­bolls­sto­ra bas­säng­er från vil­ka havs­sal­tet häm­tas. Det är det som lig­ger i 10 000 ton sto­ra berg bred­vid, och det vi­ta sal­tet mot den blåa him­len ger en för­stå­el­se för in­spi­ra­tio­nen till va­ru­mär­kets fär­ger. Vatt­net kom­mer hit via en ka­nal från ha­vet 900 me­ter läng­re bort. Des­sa salt­vä­gar drar till sig oli­ka fåg­lar, som till ex­em­pel den ro­sa fla­mingon. Det sägs att fla­mingon får sin färg av de ro­sa mi­nirä­kor­na som le­ver i vatt­net och som

ock­så ger bas­säng­er­na dess färg.

Sal­tet sprids ut på bor­den här för att tor­ka och in­ne i hu­set bakom hälls det upp på bur­kar. Salt­kri­stal­ler­na ser ut som blom­mor när de fly­ter på ytan av de små bas­säng­er­na, där­av nam­net flor de sal, blom­mor av salt. Ef­tersom sal­tet in­te är raf­fi­ne­rat in­ne­hål­ler det över 18 oli­ka mi­ne­ra­ler.

I när­he­ten finns ter­malkäl­lor där det sägs att ro­mar­na ba­da­de på sin tid. På sam­ma plats som ho­tel­let Fontsan­ta nu lig­ger har det fun­nits väl­be­sök­ta käll­bad i 150 år. På sin tid kun­de vem som helst kom­ma och ba­da för att stär­ka sin häl­sa och det fanns ock­så lä­ka­re på plats. Fort­fa­ran­de kan al­la (vux­na) kom­ma och ba­da, men nu­me­ra är käl­lan be­lä­gen i ett fem­stjär­nigt ho­tell. Den gam­la fin­can är to­tal­re­no­ve­rad till en lugn och har­mo­nisk dröm i na­tur­trä, vitt och sand­sten med fladd­ran­de vi­ta lin­ne­gar­di­ner bå­de in­ne och ute. För­u­tom ett an­tal oli­ka ba­stur finns bå­de vat­ten­säng­ar och re­lax­rum, tur­kiskt bad och fle­ra va­ri­an­ter av poo­ler.

Al­la bör bör­ja i den sal­tri­ka ång­ba­stun, för att vän­ja sig vid de hö­ga tem­pe­ra­tu­rer­na, för­kla­rar te­ra­peu­ten när hon visar oss runt. Det mi­ne­ral­ri­ka vatt­net är gynn­samt för hudå­kom­mor, många ser en snabb för­bätt­ring. De in­di­vi­du­el­la ba­den är så av­slapp­nan­de att vi knac­kar på dör­ren ef­ter en kvart så att gäs­ten in­te som­nar, fort­sät­ter hon.

Nå­got som på­stås va­ra så ro­gi­van­de gör mig van­sin­nigt ny­fi­ken, så ef­ter en plikt­skyl­dig stund i ång­ba­stun går jag till den ge­men­sam­ma poo­len och fly­ter i det salt­hal­ti­ga vatt­net. Musklerna blir verk­li­gen helt av­slapp­na­de. Jag ha­de kun­nat stan­na länge men vill in­te mis­sa ett in­di­vi­du­ellt bad. Och det är pa­ra­di­siskt. Jag fly­ter stil­la och det är som att hu­vu­det lös­görs från kroppen i ett till­stånd av full­stän­dig re­lax­a­tion. Dörr­knac­ket kom­mer all­de­les för ti­digt.

För­u­tom ke­ra­mik, salt och glas fram­ställs na­tur­ligt­vis vin på Mal­lor­ca, och det blir bätt­re och bätt­re he­la ti­den. Här finns över 70 vin­pro­du­cen­ter, varav ett an­tal är eko­lo­gis­ka

och några få fo­ku­se­rar på na­tur­vin, allt­så vin helt ut­an till­sat­ser. En av dem är 36- åri­ga Eloi Cedó Pe­relló vars fö­re­tag Sis­te­ma Vi­na­ri hyr in sig på ”4 ki­los” (slang för 4 mil­jo­ner pe­se­tas) ut­an­för Fe­la­ni­tx. Han har va­rit här i sex år, varv de förs­ta två gick åt till att av­gif­ta mar­ken.

Jag plug­ga­de jord­bruk på uni­ver­si­tet, men har ar­be­tat med vin över he­la världen. Jag tes­ta­de na­tur­vin förs­ta gång­en i Chile år 2009 och in­såg att det var gre­jen. Det är vik­tigt för mig att vi­sa re­spekt mot så­väl na­tur som kul­tur, men jag är helt oin­tres­se­rad av att få nån cer­ti­fi­e­ring. Jag vill gö­ra min grej, och det är att fo­ku­se­ra på att ta fram bra na­tur­vin, för allt som görs är in­te det än.

För att få rätt kvä­ve­halt i jor­den plan­te­rar han bland an­nat bö­nor, men här väx­er ock­så oliv­träd och blom­mor, in­sek­ter och bin sur­rar. Dru­vor­na ut­sätts in­te för några gif­ter, de spru­tas ba­ra med sva­vel för att mot­ver­ka svamp.

Jag får fem-sex­tu­sen ki­lo dru­vor av min mark, ha­de jag od­lat kon­ven­tio­nellt ha­de jag fått kanske 10 000 kg. Jag har en li­ten pro­duk­tion, men jag kan ha för­stå­el­se för stör­re pro­du­cen­ter som till­sät­ter sul­fi­ter i vi­net ef­tersom det skyd­dar mot ox­i­de­ring. De vill in­te ris­ke­ra att för­lo­ra allt.

Om du mej­lar in­nan kan du ha tur och få kom­ma och pro­va, men Eloi job­bar på fäl­ten och kan ha svårt att hinna med gäs­ter.

Fort­sät­ter du upp mot det nord­öst­ra hör­net av ön kom­mer du till byn Ar­ta och se­dan Cap­de­pe­ra, Mal­lor­cas korg­flä­tar­cent­rum. Du har ga­ran­te­rat sett de flä­ta­de väs­kor­na och hat­tar­na på mark­na­der och i bu­ti­ker. De är i prin­cip all­tid gjor­da i Ma­roc­ko, men i käl­la­ren un­der bu­ti­ken Son Po­ca­pal­la i Cap­de­pe­ra möts fem da­mer mel­lan 60 och 80 år var­je ef­ter­mid­dag och flä­tar kor­gar.

Korg­flät­ning­en var det som räd­da­de byn un­der spans­ka inbördeskriget, det gav oss li­te ext­ra peng­ar, be­rät­tar en av dem. Män­nen var ute och ploc­ka­de palm­blad, de tor­ka­des och blek­tes och se­dan flä­ta­de kvin­nor­na kor­gar­na. Vi har lärt oss av vå­ra möd­rar och mormöd­rar, men nu

finns det inga unga som kan hant­ver­ket, det finns inga peng­ar i det, fort­sät­ter hon.

Tek­ni­ken och tra­di­tio­nen är fle­ra hund­ra år gam­la och det sägs att flä­ters­kor­na var lyck­li­ga­re än and­ra för att de träf­fa­des och sam­ta­la­de me­dan de flä­ta­de. In­te myc­ket har änd­rats, da­mer­na här pra­tar kon­stant på mal­lor­kin sam­ti­digt som de oupp­hör­li­gen ar­be­tar. Det är ett tidskrä­van­de ar­be­te, först flä­tas ett långt band, se­dan sys ban­det ihop till en väs­ka el­ler en korg, ett steg som ba­ra det tar en dag. Pro­duk­ter­na blir otro­ligt slit­star­ka, och den som vill kan be­stäl­la sin egen väs­ka.

I Pol­len­ca, på nor­ra Mal­lor­ca, le­ver yt­ter­li­ga­re en tra­di­tion vi­da­re i ett fa­mil­je­fö­re­tag som har fun­nits i fem ge­ne­ra­tio­ner, Teix­its Vi­cens. Här fram­ställs och säljs ty­ger, en­fär­gat, ran­digt och så len­gua, det ikat­mönst­ra­de. Mönst­ret fram­ställs ge­nom att kny­ta gum­mi­band runt vis­sa de­lar av gar­net för att det ska bli ofär­gat och kän­ne­teck­nan­de för ett äk­ta ikat är att fär­gen all­tid fly­ter ut li­te i kan­ten på mönst­ret plus att det in­te finns nå­gon avig och rä­ta. Tek­ni­ken kom till Mal­lor­ca på 1700-ta­let och det­ta är en­da plat­sen i Eu­ro­pa där den nu an­vänds.

– Vi gör allt här i hu­set. Vi spin­ner, fär­gar, tor­kar, sät­ter trå­den på rul­le och vä­ver. Allt sker på sam­ma sätt som det all­tid gjort, och det en­da som an­vänds är bo­mull, lin­ne och färg, be­rät­tar gui­den när vi går runt i lo­ka­ler­na och tit­tar på färg­ba­den, torkvin­den och väv­sto­len.

De­sig­nen upp­da­te­ras li­te var­je år, men blått är den klas­sis­ka fär­gen och i bu­ti­ken kan du för­u­tom me­ter­va­ra kö­pa väs­kor, espad­ril­ler, kudd­fo­dral, tall­riks­un­der­lägg och du­kar.

Du hit­tar även Teix­its Vi­cens va­ror i Ar­ta, och på Ter­ra Cui­ta i Pal­ma. Den som hör av sig in­nan kan få en rund­tur av fa­bri­ken. Det är verk­li­gen värt en bil­tur bort­om bad och ba­rer för att få en för­dju­pad bild av Mal­lor­ca. Är du på jakt ef­ter ge­nu­int hant­verk och hög­kva­li­ta­ti­va pro­duk­ter kom­mer du att hitta bå­da de­lar här, och på kö­pet få en mängd in­tres­san­ta mö­ten.

Till ho­tel­let Son Jau­mell kom­mer du för lug­net och tyst­na­den och en chans till total av­kopp­ling.

Det finns ba­ra na­tur­ma­te­ri­al och lug­na fär­ger på Fontsan­ta Ho­tel. Tack vare de var­ma käl­lor som lig­ger här har de­ras spa en mängd mi­ne­ral­ri­ka be­hand­ling­ar.

Även om det i all­ra högs­ta grad finns års­ti­der på Mal­lor­ca är det grönt året om.

Lugn och ro på Fontsan­ta Ho­tel, här får inga barn va­ra.

Var­je år tar Teix­its Vi­cens fram nya färg­kom­bi­na­tio­ner på si­na len­gu­a­ty­ger, men tra­di­tio­nellt var de blå­mönst­ra­de.

Om du mej­lar Eloi in­nan be­sö­ket kan du ha tur och få till en prat­stund och en prov­ning.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.