SLANE
Mer än bara slottet och rockkonserterna. Ett engelskt energiknippe har blåst nytt liv i byn som nu lockar såväl finsmakare som friluftsfantaster. Följ med till Slane, en knapp timme norr om Dublin.
Det lilla samhället Slane på Irland må vara litet till sin storlek och invånarantal, men faktum är att denna lilla ort lockar såväl rockstjärnor och musikälskare som finsmakare och friluftsfantaster. Följ med till Slane, en knapp timme norr om Dublin.
Just före bron tar det stopp. Åt båda sidor breder landskapet ut sig längs floden Boynes bankar. Lövträden viskar; doften av dagg sprider sig från det frodiga gräset och in genom det öppna fönstret. Ett ögonblick att dröja kvar i, men något kommer emellan. En lastbilskaravan närmare bestämt. Långtradare efter långtradare passerar i riktning mot Dublin och Carina Conyngham skakar på huvudet.
– Jag vet inte hur många brev jag har skrivit och hur många samtal jag har ringt. Inget har hjälpt hittills, men jag ger aldrig upp. Lastbilarna ska inte åka den här vägen.
Rött blir till grönt och Carina trampar på gaspedalen. En lång, flack backe leder oss upp till en liten, stensatt bebyggelse. Till vänster: ett postkontor och en livsmedelsaffär. Till höger: tre pubar, en bookmaker och en nedsläckt polisstation. För en oinvigd är det lätt att missta Slane för vilken irländsk by som helst. Så är dock inte fallet, säger Carina och pekar mot ängen bortom huvudgatan.
Bakom träden vid vägkanten skönjer vi 1700talsslottet som satt Slane på flera kartor. Inte minst den musikaliska. 1981 hölls en konsert med U2 och Thin Lizzy på slottets ägor. Året därpå kom Rolling Stones och på den vägen har det sedan fortsatt. David Bowie, Madonna, Bruce Springsteen, Nelly Furtado, Van Morrison… Med undantag för några enstaka år har Slane Castle fått finfrämmande varje sommar.
I fjol var Guns N’Roses dragplåstret, i år blev det ingen konsert, men nästa år är den tillbaka, upplyser Carina som har god inblick i evenemanget. Hon är nämligen gift med Lord Alexander, son till Henry Mount Charles, den åttonde markisen av ätten Conyngham. Det var markisen själv som kläckte idén om att göra slottsparken till en utomhusscen och det är fortfarande han som drar i trådarna. Konserterna lockar upp emot
”Mycket bättre än ganska bra – hans cider har vunnit massor av priser. Tänk att jag har gått och blivit din marknadsavdelning.”
hundratusen besökare och för sin något okonventionella kulturgärning är Henry Mount Charles i dag uppburen i pressen som en sorts rockaristokrat.
Vi fortsätter färden genom den lummiga landsbygden i grevskapet Meath. Carina berättar att det var kärleken som tog henne till den gröna ön.
– Jag kommer från England som ni kanske hör, säger hon och ler.
– Men nu är det här hemma.
Snart tar vi höger in på en grusväg och framför oss uppenbarar sig ett vackert litet stenhus. En mustaschprydd man tittar försynt åt vårt håll.
– Här är svenskarna, Mark. Säg hej, ropar Carina och Mark Jenkinson för först handen mot sitt huvud, men bestämmer sig för att behålla kepsen på.
Han sträcker fram näven och hälsar oss välkomna till The Cider Mill, hans äppeldoftande livsverk. Framför ladan där cidern framställs står trädgårdens senaste skörd och Mark plockar varsamt upp några av frukterna.
Våra pomologiska kunskaper är på nybörjarens nivå, men så mycket snappar vi upp av den efterföljande föreläsningen att vi förstår att Marks odlingar rymmer över hundra olika äppelsorter.
– Jag började att göra cider för sisådär tio år sedan. För vänner och familj, alltså.
Och nu?
– Ja, nu är det väl mest det här jag håller på med om dagarna. Det har gått ganska bra.
– Bättre än ganska bra. Mycket bättre, säger Carina när Mark tystnat.
– Hans cider har vunnit massor av priser. Tänk att jag har gått och blivit din marknadsavdelning.
– Välbehövligt.
– Jo, tack.
Carina skrattar. Själv har hon förverkligat en dröm och öppnat Rock Farm. Ett lantparadis som lockar dels bybor som handlar ekologiska livsmedel från gården, dels långväga skogsmullar som vill bli ett med den irländska naturen. Det campas och glampas. Hålls bröllop och klättringskurser, men då Carina tycks ha fler än 24 timmar på sitt dygn hinner hon även med att vara Mark Jenkinsons marknadsavdelning.
Och inte bara hans, visar det sig. Hos cidermakarens granne, Michael Finegan, sker besöket på liknande vis. Fårbonden
Michael lärde sig att göra ost och resten är historia. Åtminstone här i Slane.
– Den säljer snabbare än du hinner göra den, inte sant? frågar Carina retoriskt.
– Jo, så är det, svarar Mark, till synes helt oberörd av samma pikanta ammoniaklukt som vi ryggar undan för.
Fåren bräker när vi vandrar tillbaka till bilen. Carina sätter sig bakom ratten och vänder sig mot oss.
– Ost och cider är de riktiga fenor på, men de är inget vidare på att marknadsföra sig själva. Den biten får jag ordna, skrockar hon och gasar vidare mot nästa anhalt: slottet.
Lord Alexander Conyngham – eller Alex Mount Charles som han hellre presenterar sig som – visar oss runt i sitt barndomshem. Handvävda mattor på knarrande golv. Storslagna släktporträtt och en tät doft av gamla textiler. I salen, som inreddes för Georg IV av Storbritanniens besök 1821, minns Alex tillbaka på stora högtider, på familjemiddagar och på våren 1984.
Då bodde U2 här i en månads tid under inspelningen av sitt fjärde studioalbum, The Unforgettable Fire.
– Jag var inte mer än nio år, men jag kommer ihåg det som i går. De hade stora fester nere i källaren på kvällarna och det var alltid fullt med folk.
Och musiken lever alltså vidare på Slane Castle, men sommarspelningarna är inte det enda som händer här. Dörr i dörr lyser flitens lampa. Med gälla varselvästar och bygghjälmar på hjässorna får vi följa arbetet med att förvandla slottets gamla lantgård till Irlands nyaste whiskeydestilleri.
– Nyaste, och det första som odlar, mältar och destillerar sin egen malt, förklarar Alex.
Under den irländska whiskeyns glansdagar på 1800talet fanns det en uppsjö av tillverkare i Boynedalen, men destilleridöden tog dem alla. Nu är whiskeyn tillbaka i området under den koncisa etiketten Slane. Förutom att framställa drycken kommer slottsdestilleriet även att vara öppet för provsmakningar och guidade turer. En succé i vardande, tänker vi som redan fått ett smakprov och säger sedan farväl till vår nya favoritby.
”U2 hade stora fester nere i källaren på kvällarna och det var alltid fullt med folk.”