VÄRLDSLÄGET
"JAG SOM SLITS MELLAN ATT VARA ÖVERSOCIAL OCH EREMITISKT INTROVERT GENOMGÅR EN SMÄRRE SOCIAL CHOCK."
Vår världsmedborgare Johan Lindskog tar tempen på vår samtid i resenärernas förlovade värld. Han hissar och dissar, analyserar och funderar. Här samlar han sina tankar kring vilket land som borde jobba på sin image och om det är årets smartaste affärsidé att hyra ut ett hotellrum utan väggar och tak.
Jag vet ju att jag kliver in på Londons mest omtalade hotell just nu – The Ned, men ändå tappar jag fattningen för ett ögonblick när de anonyma dörrarna på den alldagliga gatan öppnar sig. Såsom Alice aldrig kan föreställa sig underjorden på andra sidan kaninhålet, så öppnar sig för mig en förtrollande värld. Lobbyn på The Ned är ett himmelrike för Sapiens Socialis. En masskuvös för vuxna. Ett live-Tinder. Säkert uppåt tusen människor, alla risslade till sitt snyggaste jag, stadda i säker kassa. Ett hav av lyckade människor. Jag som slits mellan att vara översocial och eremitiskt introvert genomgår en smärre social chock. Jag vadar genom folkhavet i eufori över västvärldens läckerhet, hög på tillhörighetens heroin.
Redan vid hissen är jag helt utmattad. Flämtande tar jag mig till rummet via långa korridorer och landar på sängen som en helt vanlig människa. Jag somnar med kläderna på. Vaknar efter en stund med håret på ända. Precis en sån David Lynchsk frisyr för någon som har allt men skiter i vilket. Jag känner direkt abstinensen. Jag måste stå med håret på ända nere i lobbyn på The Ned och beställa något antingen helt självklart eller något totalt oväntat. One Gin and Tonic, please. Eller: One hot Chocolate with smoked salmon and a twist of ginseng. Please. Jag måste ner igen. Ta silen.
Det är konsertmycket människor men det finns inget fokus. Inget band. Jo, det finns ett band, men bandet bara finns, ingen bryr sig. Alla är vända utåt, mot varandra. Stämningen är elektrisk. Också för att det är torsdagkväll men framför allt för att skaparna av The Ned har lyckats få till det som alla hotell i alla tider drömt om. Det perfekta sociala rummet. Så stort att ingen känner sig uttittad, ensam, tragisk. Ändå så intimt att alla känner sig nära, hemma, välkomna. Det är trångt men ändå gigantiskt. Takhöjden är nästan ogripbar. Det sociala sorlet regnar tillbaka från stuckaturen som från himlen. Finns det ett mer socialt rum i världen än lobbyn på The Ned?
Det finns nattklubbar på Ibiza som kokar av social kemi, betona kemi, men det är en sorts flyktighetens paradis, och flyktens. Här händer hedonismen varje natt men det är inte lagom. Det är dekadent och hårt och härligt men håller aldrig för dagsljusets och morgondagens kranka blekhet. Alla vet att man vaknar ur drömmen, och ruset, om inte i morgon så i alla fall om en vecka när man sitter och avgiftas på planet hem.
De senaste åren har det snackats så mycket om hotellet som mötesplats. I precis alla fall jag hittills sett så är det bara blaj från pr-truppernas pajiga powerpoints. Men The Ned! Grattis.