Rymdturism

Kommer vi verkligen att kunna boka ett semesterpaket i rymden i framtiden?

Efter framgångarna med NASA:S bemannade Apollo-expeditioner under det sena 60- och tidiga 70-talet verkade det som om rymdturism var på väg att bli verklighet. Pan American Airways hoppade på konceptet och satte upp en väntelista för kommande resor till månen. När företaget lade ner 1991 hade över 93 000 aspirerande amatörastronauter anmält sitt intresse.

En ny slags rymdkapplöpning satte fart. Privata företag tävlade om vilka som skulle bli först med att erbjuda vanliga människor möjligheten att uppleva rymdens under. Det är otroligt att tänka sig att under alla år som har gått sedan Neil Armstrong tog sitt stora kliv för mänskligheten har endast sju rymdturister gjort resan till låg omloppsbana. Ingen har varit i närheten av att gå i hans fotspår på månytan.

Dessa sju personer besökte den internationella rymdstationen ISS och betalade en rejäl summa för äventyret. Den senaste resenären, kanadensaren Guy Laliberté, hostade upp omkring 35 miljoner dollar för en 11 dagar lång resa 2009. Även om utflykter till ISS är enormt tilltalande är de inte avsedda att svara mot en turists behov. Trots biljettpriset erbjuds ingen lyx. Det enda syftet ISS har är att utgöra en plattform för viktig forskning och förse besättningen ombord med en livsmiljö.

De sju rymdturisterna reste med en version av den ryska rymdfarkosten Soyuz till och från rymdstationen. Sedan ISS:S permanenta besättning fördubblades till sex medlemmar är det dock inte längre aktuellt att ta emot turister. Det har fått ett antal företag att utforska möjligheterna att transportera betalande passagerare under en kortare tidsrymd i rymdflygplan. Det mest omtalade av dessa är Virgin Galactics Spaceshiptwo. Det förs upp i himlen av det större moderskeppet Whiteknighttwo och ger sig därpå av på egen hand ut i rymden med hjälp av en raketmotor. Rymdflyplanet har plats för sex passagerare.

När de har lämnat jordens atmosfär kommer passagerarna att uppleva omkring fem minuters

viktlöshet samtidigt som de kan beundra jordklotets välvning och de omgivande stjärnorna. Piloten Michael Alsburys tragiska död under en provflygning 2014 har inte avskräckt Virgin Galactic från att nå sina mål, även om det innebär en fördröjning av de första kommersiella flygresorna. Huruvida det här kommer att bli ett startskott för rymdturismen återstår att se, men de erbjuder inte någon längre utomjordlig vistelse. De saknar dessutom dockningsmöjligheter vilket innebär att de inte kan slussa över folk till de rymdhotell som kanske kommer att existera en vacker dag.

Flygbolaget Boeing har valt en annan väg. De har konstruerat en farkost som mycket väl kan komma att stå för de första kommersiella resorna som en del i ett kontrakt med NASA som är värt 4,2 miljarder dollar. Projektet CST-100 (Crew Space Transportation-100) har utförts med detta i åtanke. Boeing och NASA hoppas att rymdfarkostens första bemannade flygning kommer att äga rum sommaren 2018. När jungfruresan och några serviceresor till ISS är genomförda hoppas de att dörren står öppen för kommersiella rymdresor.

CST-100 är något större än Apollos kommandomodul Module och utvecklas i samarbete med Bigelow Aerospace eftersom kapseln i framtiden kommer att erbjuda en möjlighet att resa till deras planerade rymdstation. Boeings rymdfarkost går att återanvända och kommer att vara utrustad med både fallskärmar och luftkuddar, vilket gör att den förhoppningsvis kan landa på torra land när den återvänder till jorden. Återanvändning är ett nyckelord. Ju fler gånger farkosten kan användas, desto billigare blir det både för företaget och aspirerande resenärer.

Om framtidens rymdturism inte innebär att

”Det är fortfarande mycket som återstår att reda ut innan rymdresor blir genomförbara för gemene man.”

man besöker ISS måste en ny rymdstation konstrueras. Där kommer Bigelow Aerospace in i bilden. Grundaren Robert Bigelow skapade sig en förmögenhet på att bygga hotell, men har varit intresserad av rymdteknik sedan barnsben. Med inspiration från

NASA:S Transhab-koncept har Bigelow Aerospace planer på att bygga sina egna uppblåsbara rymdmoduler. Dessa kommer att användas vid skapandet av privata rymdstationer som kommer att bli tillgängliga för framtida turister.

Under 2006 respektive 2007 sköt Bigelow upp Genesis 1 och Genesis 2. De var företagets första testfarkoster som placerades i omloppsbana runt jorden.

Sedan dess har det varit ganska tyst från företaget. De har ägnat sig åt tester på marken och väntat på att rymdturismen ska växa som industri. BEAM (Bigelow Expandable Activity Module) sköts upp i april 2016 och kopplades ihop med ISS för att testa tekniken i skarpt läge. Tanken är sedan att B330 ska skjutas upp. Den har över 20 gånger BEAM:S volym med 330 kubikmeters invändigt utrymme och en förväntad livslängd på 20 år. Trots att väggarna är uppblåsbara kommer de att förse de boende med bättre skydd från värme och strålning än modulerna på ISS. Bigelow hoppas att deras moduler kommer att utgöra starten för utomjordiska semesterresor.

Men även om mycket har hamnat på plats har vi fortfarande en bit kvar tills rymdturism är ett rimligt alternativ. Det är troligare att resor till låg omloppsbana runt jorden kommer att etableras ordentligt innan några rymdhotell slår upp dörrarna. Det är fortfarande mycket som återstår att reda ut innan rymdresor blir genomförbara för gemene man. Forskning på effekterna av att vistas i rymden en längre tid är en avgörande faktor.

Vad som dock är säkert är att många äventyrare kommer att packa sina väskor för en resa ut i oändligheten när tiden väl är inne.

Båda dessa produkter inspirerades av Nasaastronauten Donald Pettit som försökte designa en mugg i rymden.