Månpromenad

Vi pratar med Walt Cunningham som var månmodulpilot på Apollo 7.

Varför blev du astronaut?

(Skratt) Det var inte för pengarna, så mycket kan jag säga! Min ingångslön när jag började jobba för NASA var 13 050 dollar om året. När jag slutade åtta år senare fick jag 25 000 dollar i årslön. Trots den låga lönen var det ett av världens bästa jobb, och 1960 och 70talen var de bemannade rymdfärdernas gyllene era. Det var som flygplanen på 1920talet – vi flög inte plan iklädda sidenscarfar men det var ungefär så det kändes.

Varför var din lön så låg?

Vi täcktes inte av NASA:S flygförsäkring på grund av den höga risken. Hade vi gjort det skulle det ha blivit för dyrt för NASA. Vid ett tillfälle räknade jag ut att om jag hade fått 50 cent för varje mile jag har rest hade jag tjänat 2,25 miljoner.

Vad letar NASA efter när de väljer sina astronauter?

Varje person anställs på grundval av erfarenhet och kvalifikationer, men man måste vara beredd att sticka ut huvudet. Vi [Cunningham, kommendör Walter Schirra och modulpilot Donn Eisele] var inte rädda för det okända och vi var beredda att ta risker. Vi var beroende av varandra för att överleva. Utforskning handlar inte om att eliminera risker, det handlar om att hantera dem. Framtida astronauter har möjligheten att uträtta mycket vid utforskningen av Mars, den röda planeten. Vi har resurserna och tekniken, men det är upp till framtida generationer hur de ska tackla det. Det kommer att göra vårt universum större och förändra sättet vi betraktar världen på.