MARILYN MONROE

Från glittrande höjder till en sorglig bortgång, Marilyn Monroe är ihågkommen som en av världens mest älskade kvinnor.

Hur Norma Jeane blev ett av Hollywoods mest skandalösa namn.

”Hur kunde kvinnan som hade världen lindad kring sitt lillfinger ta sitt eget liv?”

Finns det en mer skandalös eller sensationell ikon från 1950- och 60-talen än Marilyn Monroe? Hon var en sexsymbol och populärkulturikon som en gång var den högst betalda skådespelerskan i historien. Vissa minns det blonda bombnedslaget som en ”skärpt affärskvinna” med ett hett temperament. Hon var trots sin talang känd bland filmregissörer och producenter för sin oförmåga att komma i tid och för att vara besvärlig under filminspelningar. Monroe var vacker och graciös, men hon är odödlig och för alltid ihågkommen för sina skandaler. Detta på grund av sina äktenskap med flera av Amerikas mest inflytelserika och välbärgade män, sina påstådda affärer med män, kvinnor och presidenten, sitt drogberoende, och sitt olyckliga självmord vid 36 års ålder. Hur föll kvinnan som hade världen lindad runt sitt lillfinger så hårt att hon tog sitt eget liv?

Marilyn Monroe föddes som Norma Jeane Mortenson och växte upp i Los Angeles. Hennes mamma Gladys Baker var ekonomiskt och mentalt instabil och oförberedd inför sin dotters födelse. Monroe visste aldrig vem hennes far var och under sina första år i livet togs hon om hand av Albert och Ida Bolender. Gladys var fortfarande en del av sin dotters uppväxt och bodde hos paret Bolender fram till att hon var tvungen att flytta tillbaka till stan på grund av sitt jobb. 1933, när Monroe var sju år gammal, bestämde sig hennes mamma för att hon var redo att ta hand om sin dotter själv. De flyttade till Hollywood, men Monroes idylliska barndom omkullkastades när hennes mamma drabbades av ett mentalt sammanbrott 1934. Som ett resultat av detta blev Monroe placerad i olika fosterfamiljer i åtta år. När hon bodde hos Atkinsons under de första 16 månaderna hävdar hon att hon blev sexuellt utnyttjad. Hon bodde också hos sin mammas vän, Grace Mckee Goddard, som placerade Monroe på barnhem före hennes tionde födelsedag. Så småningom uppmuntrade barnhemmet Goddard att bli Monroes vårdnadshavare. Senare i livet berättade Monroe att hon bara efter några månader med sin nya familj blev sexuellt utnyttjad av Goddards man, vilket tvingade henne att finna en mer permanent bostad hos Goddards moster. Hon var tvungen att återvända till paret Goddard när mosterns dåliga hälsa hindrade henne från att ta hand om Monroe.

När familjen Goddard bestämde sig för att flytta till West Virginia ställdes Monroe inför att återvända till barnhemmet. Eftersom Monroe hade blivit överlämnad till staten (på grund av hennes mammas oförmåga att ta hand om henne) fick hon inte lämna staten med familjen Goddard. Hon bestämde sig då för att gifta sig med mannen som skulle bli hennes första make, James ”Jim” Dougherty, hennes grannars 21-åriga son. Paret gifte sig den 19 juni 1942, bara dagar efter Monroes 16-årsdag. Dougherty var en före detta fabriksarbetare och 1943 skrev han in sig i handelsflottan. Det gifta paret bodde på Catalina Island tills Dougherty stationerades i Stilla havet följande år. Medan hennes man var borta flyttade Monroe in med sina svärföräldrar. Hon började tjäna egna pengar och arbetade på en ammunitionsfabrik och bidrog till den krigsinsats som uppslukade

Amerika under andra världskriget. Det var här Monroe tog sina första steg till berömmelse. Fotografen David Conover, som hade i uppgift att ta moralförstärkande bilder av kvinnorna på fabriken till flygvapnets filmproduktionsavdelning, mötte Monroe under sitt projekt på fabriken. I januari 1945 hade Monroe slutat sitt jobb och börjat modella för Conover och hans vänner. Hon flyttade från sina svärföräldrars hus, skrev kontrakt med Blue Book Model Agency i augusti 1945, och trotsade sin makes och svärföräldrars önskan om att hon skulle vara hemmafru.

När Monroe modellade gick hon under namnet ”Jean Norman” och färgade sina bruna lockar blonda. Hennes kurviga figur gjorde henne bättre lämpad för pin-up-modellande och inom några få månader hade Monroe dykt upp på omslagen till mer än 30 tidningar. Agenturens ägare, Emmeline Snively, minns Monroe som ambitiös och hårt arbetande. Tack vare Monroes arbetsmoral erbjöd Snively henne ett kontrakt med en skådespelaragentur i juni 1946. Inom två månader hade Monroe kammat hem ett sexmånaderkontrakt med 20th Century Fox. Namnet ”Marilyn Monroe” föddes ur en diskussion mellan skådespelerskan och mannen som hade skött hennes provfilmning, Ben Lyon. Lyon tyckte om namnet Marilyn på grund av den oförglömliga skådespelerskan Marilyn Miller, medan Monroe valdes av skådespelerskan själv – det var hennes mors flicknamn. Dougherty gillade inte att hans fru hade en karriär och de skildes i september 1946. Monroe var nu en fri kvinna och satsade allt på sin karriär. Hon tog lektioner i skådespel, dans och sång och spenderade mycket tid på att observera sina kollegor i studion. Efter att Monroes kontrakt förnyades i februari 1947 landade hon en sin första filmroll Dangerous Years och Tjo, vad vi har livat!. Trots att Monroe arbetade hårt och hade fått filmroller förnyades inte hennes kontrakt och i augusti 1947 blev hon tvungen att återvända till att vara modell och att göra enkla jobb i studiorna.

Efter att Monroe lämnat 20th Century Fox fick hon så småningom ett kontrakt 1948 med Columbia Pictures, men fram till dess fick det blonda bombnedslaget uthärda bakslag och underhålla inflytelserika manliga gäster vid studiotillställningar. Tack vare vänskapen med Joseph M Schenck, en chef på Fox, fick Monroe kontrakt hos Columbia Pictures. Det var på Columbia Pictures som Monroe fick sin första huvudroll, i en lågbudget musikalisk tolkning av Ladies of the Chorus. Vid den här tiden började Monroes ikoniska utseende ta form. Hon betalade för att höja sitt hårfäste med elektrolys och färgade sitt hår platinablont. Monroes sångcoach, Fred Karger, betalade för att korrigera hennes lilla överbett. Monroe lämnade Columbia Pictures efter att hennes sexmånadersavtal löpt ut och inte förnyats. Hon började hänga efter Johnny Hyde, vice vd för William Morris Agency, och blev hans protégé. Även om deras förhållande utvecklades till ett sexuellt sådant tackade Monroe nej till flera av Hydes frierier. Men den rika affärsmannen betalade för en silikonprotes i hennes käke och fixade en roll till henne bröderna Marx film Sardinmysteriet. I vad som skulle bli en av hans sista kärlekshandlingar till Monroe, förhandlade Hyde ett sjuårigt kontrakt med 20th Century Fox åt henne. Han dog av en hjärtattack bara några dagar senare. En sörjande Monroe fortsatte med sin karriär, som nu började ta fart.

”Hon trotsade sin makes önskan om att hon skulle vara hemmafru.”

1951 medverkade Monroe i flera filmer utgivna av Fox. I hennes roller fick man se hur ”grannflickan” blommade ut till en sexsymbol på bioduken. En filmkritiker på Los Angeles Times sa att Monroe var en av de mest lovande nya skådespelerskorna efter att han såg henne i Love Nest. Medan hon hade ett förhållande med en av Broadways och Hollywoods mest hedrade och inflytelserika regissörer, Elia Kazan, träffade hon också flera andra män, innan hon äntligen slog sig till ro med pensionerade New York Yankee-spelaren Joe Dimaggio. 1952 kallades hon ”It Girl” och ”bästa unga filmpersonlighet”. Inget kunde rubba Monroe, inte ens när hon i en tidningsintervju medgav att hon hade poserat naken för fotografen Tom Kelley 1942. Ett sådant drag hade kunnat skada karriären för vilken begåvad skådespelerska som helst på den tiden, men som ett resultat av hennes ärlighet blev Monroe ännu mer beundrad av allmänheten.

Monroe började brottas med det faktum att regissörer typecastade henne i komiska roller som fokuserade på hennes växande sex appeal. Hon ville spela roller som visade hennes bredd som skådespelerska och hennes professionella talang, till skillnad från roller där hon spelade prostituerad, slarvig, barnslig, eller dum blond sekreterare eller paraderades framför kameran i sexiga och avslöjande kläder. Vid denna tidpunkt började Monroe bli ”besvärlig” att arbeta med. Hon var regelbundet sen till inspelningarna och ibland dök hon inte ens upp. När hon var närvarande glömde hon ofta sina repliker eller var en sådan perfektionist att hon krävde flera omtagningar tills hon var nöjd med sin insats. Hon blev till regissörernas irritation på gränsen till beroende av sina skådespelarcoacher. Monroes uppträdande på inspelningsplatsen förklarades som ångest och detta tillsammans med sin kroniska sömnlöshet lindrade hon med ett sömnmedel, amfetamin och alkohol. Monroe kunde fungera på inspelningsplatsen men självmedicinerade sina problem bakom stängda dörrar. År 1953 spelade Monroe i tre stora filmer: Niagara, Herrar föredrar blondiner och Hur man får en miljonär. Vid årets slut fastställdes hennes status som sexsymbol i Playboy. Hugh Hefner visade upp henne både på omslaget – som var en bild på Monroe vid skönhetstävlingen Miss America 1952 – och mittuppslaget, som var en av hennes nakenbilder tagen av Kelley.

Monroe blev irriterad på Foxs chef Darryl Zanuck för att han hindrade henne från att spela andra roller än inom den musikaliska komedigenren som allmänheten förväntade sig att se henne i. Som hämnd på Zanuck vägrade Monroe att börja inspelningen av filmversionen av The Girl In Pink Tights. Studion stängde av henne den 4 januari 1954. Tio dagar senare gifte hon sig med Dimaggio i San Franciscos stadshus. Hon återvände till studion i mars efter ett avtal om ett nytt kontrakt

”I en tidningsintervju medgav hon att hon hade poserat naken 1942.”

senare under året. Kontraktet var för huvudrollen i filmversionen av Broadwaymusikalen Flickan ovanpå och hon skulle få en bonus på 100 000 dollar (motsvarande 8 miljoner kronor). Under inspelningen av en scen på Lexington Avenue bar Monroe en vit klänning och stod ovanför ett tunnelbanegaller. Luften under henne fick hennes kjol att svaja mot hennes bleka hud och gav en vågad och förförisk glimt av hennes underkjol. Det blev en av de mest kända ögonblicken i hennes karriär men också spiken i kistan när det gällde hennes äktenskap. Dimaggio var rasande över tilltaget. Monroe, som redan började tröttna på hans dominerande och kontrollerande beteende, ansökte om skilsmässa i oktober. När skilsmässan gick igenom ett år senare hade Monroe redan gått vidare med skådespelaren Arthur Miller och paret gifte sig juni året därpå.

Efter att inspelningen av Flickan ovanpå avslutades lanserade Monroe ”Marilyn Monroe Productions (MMP)” med fotografen Milton Greene. Hon påbörjade en årslång tvist mot Fox över deras misslyckade åtaganden gentemot skådespelerskan, till exempel den betalning hon blev lovad. Så småningom nåddes en kompromiss, Monroe skulle jobba med Fox och producera fyra filmer på sju år. Till följd av detta fick hon rätt att välja egna projekt, regissörer och filmskapare och fick i gengäld göra en film om året med MMP. Under inspelningen av Prinsen och balettflickan i augusti 1956 avskydde Monroe regissören Laurence Oliviers nedvärderande attityd mot henne. I vedergällning blev hon allt svårare att arbeta med. ”Hon kom aldrig i tid, sa aldrig en replik på samma sätt två gånger, tycktes helt oförmögen att sätta sina scener och varken kunde eller ville göra någonting utan att rådfråga sin skådespelarcoach Paula Strasberg”, sa filmskaparen Jack Cardiff. Vid denna tidpunkt var Monroes drogberoende ständigt närvarande i bakgrunden när hon navigerade sig igenom myriaden av showbusiness. Hon blev också gravid, det ryktades vara resultatet av en affär med Yves Montand, men hon fick missfall. Hon blev gravid igen följande år men det var utomkvedshavandeskap och hon var tvungen att göra abort. Enligt Monroes nära och kära längtade hon efter ett barn men hennes endometrios påverkade hennes fertilitet. Hon fick ett andra missfall följande år.

Vid denna tid tog Monroe en paus som varade 18 månader innan hon äntligen återvände till Hollywood för att spela in I hetaste laget. Men hennes krävande och divaliknande attityd återvände snabbt. Monroe glömde sina repliker, vägrade följa regissörens anvisningar och manipulerade scener för att få dem som hon ville. Efter inspelningen tog en trött Monroe ytterligare ett uppehåll till slutet av 1959. Då återvände hon för för att spela i Låt oss älska. Under en intervju om

”Vid denna tidpunkt var Monroes drogberoende ständigt närvarande.”

filmen 1960 tillfrågades Monroe av Marie Claires chefredaktör, Georges Belmont, vad hon hade på sig i sängen. Monroe svarade: ”Jag bär Chanel No.5”, en berömd och nu ikonisk parfym av designern Chanel. Medierna tolkade det som att hon endast bar parfym i sängen, medan Monroe hade svarat på frågan om hon bar något speciellt i sängen tillsammans med sin pyjamas. Det skulle bli ett av de mest kontroversiella svar hon någonsin gav till media, som gjorde sensation av hennes intervju med citatet: ”Marilyn Monroe sover naken och bär bara Chanel No.5”. Filmen blev dock ganska misslyckad, liksom Monroes äktenskap med dess manusförfattare. Monroe och Miller skildes efter att produktionen för vad som skulle bli Monroes sista film var slut, De missanpassade, 1961. Hennes hälsa försämrades både psykiskt och fysiskt och hennes narkotikamissbruk förvärrades tyvärr.

Monroe sågs ofta på bild tillsammans med president John F. Kennedy, men deras affär varken erkändes officiellt eller motbevisades. Den 24 mars 1962 var paret gäster på en fest hos Bing Crosby i Palm Springs, ett möte som arrangerades av presidentens svåger Peter Lawford. Enligt Marilyn Monroes biograf, Donald Spoto, erkände Monroes personliga massör, Ralph Roberts, att han kallades till presidentens rum av Monroe, där trion diskuterade Kennedys ryggproblem. Roberts hävdade senare att Monroe erkänt för honom att paret haft sex den natten. Han hävdade att det var en engångshändelse och att det aldrig upprepades. Författaren Christopher Andersen skrev 2013 i sin bok These Few Precious Days: The Final Year Of Jack With Jackie att Monroe faktiskt ringde presidenthustrun för att skryta om att dennes man hade för avsikt att lämna presidenthustrun och deras familj för Monroe. Nästa gång JFK och hans påstådda älskarinna var i samma rum var under hans födelsedagsfirande i maj, bara månader innan hon dog.

I gryningen den 5 augusti 1962 hittade Monroes psykiater filmstjärnan död i hennes hem i Brentwood. Det fastställdes att skådespelerskan hade dött mellan klockan halv nio och halv elva. En toxikologisk rapport avslöjade att hon hade dött av akut förgiftning med sömnmedel. På grund av hennes historia av depression och humörsvängningar, och det faktum att hon hade överdoserat tidigare, fastställdes hennes död som sannolikt självmord. Även som död orsakade Monroe skandal bland medierna och konspirationsteorier om hennes död började cirkulera. Rykten fick sådan fart att en undersökning påbörjades 20 år efter Monroes död för att avgöra om någon brottsutredning skulle öppnas. Det fanns dock inga bevis på att brott hade begåtts. Monroes död var en mediecirkus, precis som hennes liv hade varit.

”Affären mellan president John F. Kennedy och Marilyn Monroe erkändes aldrig – den motbevisades inte heller.”