CHARLIE CHAPLIN

Detta är historien om kontroverserna som svärmade kring filmlegenden Charlie Chaplin under hans senare år, tiden då hans guldålder smutsades ner.

En stumfilmskomikers fall.

”Chaplin blev alltmer attackerad av kommentarer, reaktioner och strävan efter att förminska honom.”

Charlie Chaplin, pojken från södra London som blev en global popkulturikon, bevisar bättre än någon att det inte finns något som heter ”bara” underhållning. Hans karriär har varit föremål för granskning och reflektion – hans prestationer inom film, barndomens inflytande på hans fantasifulla liv, politiska sympatier, och hans privatliv har kartlagts. För en blygsamt byggd man hade han en enorm närvaro på vita duken och var en lika stor kulturkraft. Liksom Shakespeare och Dickens kan folk mycket väl känna till namnet Chaplin trots att de aldrig sett någon av hans filmer. Bilden av honom har överglänst allt annat. Hans karaktär i Charlie som landstrykare är lika berömd och populär i filmhistorien som Musse Pigg, ET och C3P0. Den amerikanska filmindustrin kan i stor utsträckning karaktäriseras av att vara ”bara” underhållning – men underhållning kan vara riktigt kraftfullt.

När den framlidne filmkompositören John Barry fick jobbet att göra musiken till filmen Chaplin (1992) skrev han ett musikaliskt ljudspår som snarare betonade ett melankoliskt humör än det roliga i Chaplins filmer. Det är en melankoli vi kan identifiera i början av Chaplins karriär och även under hans senare år. Detta är historien om några av de största händelserna som definierade de senare åren av hans liv. Vi kan kanske säga att det var ett professionellt liv som slutade i tragedi.

Vi kan lätt chockas av felbarheten hos de som verkar välsignade med någon form av genialisk talang och vars arbete har förbluffat oss, de som tycks vara genomsyrade av en övermänsklig tankegång, känsla och uppfattning. Det påminner oss om hur ofullständig och mänsklig den personen är. I Charlie Chaplin har vi en filmskapare och skådespelare som var en stjärna i båda sfärerna. Visionären från södra London andades sällsynt luft.

Berättelsen om Charlie Chaplins liv har ofta framställts som en ständigt tilltalande askungesaga. Det är säkert att säga att Chaplins liv blev något av en lins genom vilken man såg fattigdom i södra London i början av 1900-talet. I Chaplin har vi vad filmforskaren Richard Dyer skulle identifiera som ett kraftfullt exempel på publikens fascination av hur en filmstjärna förkroppsligar ett uppförande och kanske utseende som tilltalar många. Från mycket tidigt i sin karriär som underhållare betraktades Chaplin som ett underbarn, någon vars kreativitet, energi och popularitet var både påtaglig och ofattbar. 1913 hade Chaplin blivit en global filmstjärna och skapade en bild av Charlie som landstrykare som en oskyldig man som tar sig fram i den farliga moderna världen. Det var en roll som

delvis stod i kreativ skuld till Dickens roman Oliver Twist, som Chaplin läste om och om igen. Men, för att citera poeten Robert Frost: “Inget guld består.” Under senare delen av sitt liv blev Charlie Chaplin alltmer attackerad av kommentarer, reaktioner och strävan efter att förminska honom professionellt eller personligen.

Diktatorn (1940)

I en utgåva av tidningen Sight And Sound som publicerades i oktober 2003, konstaterade en artikel om Chaplin att ”han gjorde filmer som dansade till modernitetens rytmer och fångade oron i politiska tider under förändring”. Beskrivningen av Diktatorn kunde inte vara mer exakt; filmen blev en vattendelare i Chaplins karriär.

Filmer är politiska – inte partipolitiska, men ideologiska. Därför kommer de alltid att förmedla en viss syn på världen. Du kanske inte håller med perspektivet som framförs, men det finns alltid ett synsätt som lurar på olika djup under ytan. I Diktatorn skrev och regisserade Chaplin kanske sin mest överdrivet politiska film. Han använde filmen till att skarpt, humoristiskt och oförlåtligt kritisera fascismens uppkomst. Filmen går hand i hand med en annan av Chaplins filmer, Moderna tider (1936), som kritiserar det moderna arbetslivet i en alltmer mekaniserad värld. I den filmen tolkade Chaplin metaforen ”en kugge i maskineriet” bokstavligen. Hans karaktär i filmen är helt enkelt en fabriksarbetare.

Charlie var mycket bekymrad över fascismens framfart i Europa och det spanska inbördeskriget. Han använde hängivet sitt arbete som filmskapare till ett mycket relevant, aktuellt och komplext ämne. På detta sätt gjorde han något konkret av det han hade reflekterat över i sina uppsatser som han hade skrivit tidigt i sin karriär. I sin uppsats We Have Come To Stay (1922) reflekterade Chaplin över hur film kan utforska allvarliga teman. Mycket av Chaplins karriär och diverse reflektioner finns bevarat i Brittiska Filminstitutets (BFI) omfattande Chaplin-arkiv, en onlineresurs som definitivt är värd ett besök.

Premissen i Diktatorn går ut på en enkel barberare, från landet Tomania, som skadas under första världskriget. Han hålls på sjukhus med minnesförlust i 20 år. När han släpps upptäcker han att en man som heter Adenoid Hynkel har blivit diktator i Tomania och har börjat förfölja judarna. Filmen dramatiserar och satiriserar ett antal viktiga referenspunkter som är kusligt lika vad Hitler senare skulle göra under andra världskriget. Genom missförstånd och förväxlade identiteter misstas den enkla barberaren för att vara Hynkel och använder det till humanitär fördel. Han håller ett tal som strider mot allt som Hynkel tidigare har yttrat. Hynkels vision var baserad på hat, misstro och rasfördomar medan barberarens vision innefattar den gemensamma mänskligheten. Även i denna korta sammanfattning kan vi se hur komedin belyser spänningar som alltid har karakteriserat så mycket mänsklig konflikt. Som sådan är det en film som fungerar bra än idag. Det är en ”klassiker” och betyder – för att låna en idé från den italienska författaren Italo Calvino – att det är en historia som ännu inte är färdig med vad den har att säga.

I Diktatorn fokuserar Chaplin på en levande parodi av Hitler och filmen avslutas med att barberaren, spelad av Chaplin, håller ett tal. Barberarens tal innehåller följande uttalande: ”Girighet har förgiftat mäns själar, barrikaderat världen med hat, gåsmarscherat oss i elände och blodsspill. Vi har utvecklat snabbhet, men vi har stängt in oss. Maskiner som ger överflöd har ökat vårt begär.” I detta ögonblick av filmen är Chaplins film inte längre fiktion. Den fungerar istället som öppen propaganda och efterlyser behovet av en kultur som välkomnar olikhet snarare än rädsla för eller våldsam mot den.

En av de mest minnesvärda scenerna i filmen utspelar sig ungefär sju minuter in i den. I centrum finns Hynkel som initialt talar om sina idéer för en perfekt ras, innan han blir hänförd av en jordglob som visar en världskarta. Hynkels gester och hans prestationer är osofistikerade och dumma – inte gester vi kan förvänta oss av en man som har siktet inställt på världsdominans. Hur kan vi ta en sådan figur på allvar? Kameran zoomar in på Hynkel som trollbundet ser på jordgloben och då ser vi att det bara är en stor ballong som han leker med. Nu gör realismen plats för något mer fantasifullt. Chaplin använder en lekfull metafor för att uttrycka sitt motstånd för hur maktmissbrukare kan leka med

den verkliga världen.

Diktatorn var enormt populär i Storbritannien men i USA (där den spelades in) fick filmen ett kallare mottagande. Allt eftersom Chaplins karriär blev mer framgångsrik och väl ansedd samlades krafter som försökte neutralisera hans kulturella och politiska påverkan. Liksom i modern tid påminner Diktatorn om att komedi ofta är det bästa sättet att säga något meningsfullt om ett ämne. Filmen gav Chaplin massor av vänner och många fiender. Den skapade nya spänningar för Chaplin och gav en nytändning till andra. I Tyskland var det ett impopulärt filmsläpp, vilket inte var så överraskande, men på 1920-talet hade ett antal tyska intellektuella börjat att uppskatta mycket i Chaplins filmer.

I tillägg till Chaplins professionella oro kring mottagandet av filmen och attackerna på hans politiska sympatier, behövde han också ta itu med en våg av personliga dilemman, i synnerhet ett faderskapsmål. FBI utnyttjade faderskapsmålet som en del av sin attack för att förminska Chaplin, en kulturell ikon av sin tid. Målet mot Chaplin väcktes av Joan Barry, en mentalt bräcklig ung skådespelerska som Chaplin hade haft ett förhållande med. En viss maffiamentalitet eldade på intresset för fallet. Chaplin fastställdes vederbörligen som fadern till Barrys barn och beordrades att betala underhåll tills barnet fyllde 21 år. I en recension av Simon Louvishs relativt nya biografi om Chaplin, Chaplin: The Tramp’s Odyssey (en titel som anspelar på en resa hem efter en konflikt), noterade Simon Callow att: ”Det allt större gapet mellan den lilla mannen och hans skapare gick varken förbi Chaplin eller kommentatorerna. The Tramp impotent, Chaplin väldigt potent – både som artist och som man.”

Chaplins privatliv erbjöd ett antal möjligheter att ta itu med bredare sociala frågor. Faktum är att ”fantasin” av filmstjärnan ofta varit ett sätt för kulturen att ta itu med väldigt verkliga problem som utspelar sig.

Den 27 september 1991 dog Oona O’neill. Hon hade varit gift med Charlie Chaplin. Hennes döds

” Antikommunisterna i USA pekade på vad de ansåg som starka bevis för Chaplins vänsterpolitik.”

annons i New York Times beskrev henne som ”… frun till en av vita dukens största komiska genier”. Oona O’neill hade gift sig med Chaplin 1943. Han var då 54 år gammal. Oonas far, skådespelaren Eugene O’neill (även han 54 år) blev så bestört att han gjorde sin 18-åriga dotter arvlös. När hon en gång tillfrågades om den stora åldersskillnaden mellan henne och Charlie svarade Oona: ”Han är min värld. Jag har aldrig sett eller levt något annat”.

Under större delen av sitt äktenskap bodde Chaplin och Oona vid Genèvesjön, och i dödsannonsen i New York Times stod att ”deras hem blev ett slags intellektuellt vattenhål. Pablo Casals, Nikita Chrusjtjov, Jawarhal Nehru och Zhou Enlai var bland de som besökte paret Chaplin”.

Varje liv har sina kritiska dagar och datum, för Chaplin var den 17 september 1952 ett sådant. Charlie, Oona och deras fyra barn seglade från USA till London för premiären av Chaplins film Limelight. Under resans gång blev Chaplins

inresetillstånd till USA återkallat (han var brittisk medborgare som arbetade i USA). Det var resultatet av oroligheterna kring Chaplins politiska sympatier och efter detta datum skulle han bara sätta foten i USA en gång till. FBI hade övervakat Chaplin sedan 1923 och chefen för FBI, J. Edgar Hoover, hade särskilt fokus på honom. FBI:S uppdrag var att bevisa att Chaplin var kommunist.

På 1940- och 1950-talet pekade antikommunisterna i USA på vad de ansåg som starka bevis för Chaplins vänsterpolitik: hans tal under andra världskriget som stödde USAallierade Ryssland. Angående den kommunistiska ”häxjakten” sa Hollywoodstjärnan Burt Lancaster: ”Kan något vara mer oamerikanskt än den Oamerikanska Kommittén?”

Den emotionella påfrestningen över att bli utvisad från USA 1952 blev enorm för Chaplin. I sin nästa film King in New York hittade denna mycket skickliga filmskapare ett sätt att uttrycka det komplicerade förhållandet med landet där hans karriär blomstrade. Chaplins biograf Simon Louvish uttryckte att Charlie, som i denna film spelar kung Shahdov: ”mycket väl vet, liksom vi, att Shahdov fortfarande är Charlie Landstrykaren. Äldre, berövad av sina gamla kläder och karaktäristiska mustasch, men spegelbilden av den eviga luffaren som senast sågs 1936 i filmen Moderna tider”. I kampanjen före filmens brittiska premiär ingår ett stycke ur talet som hålls i slutet av filmen. Det beskrivs inte som karaktärens tal i filmen, men som Charlie Chaplins. Detta sammanfattar mycket väl vad Chaplin ägnade sin karriär åt, att använda sin popularitet till att öppna människors ögon så att de skulle se de faror som finns i världen. Med sin talang försökte han liva upp publiken, definitivt en heroisk ambition. Men hur uppskattat var hjältemodet? Senare delen av Chaplins liv sammanfattar de spänningar som kan uppstå mellan konst och kommersiella syften i filmindustrin, kulturella värderingar kring äktenskap och föräldraskap, och hur lätt en offentlig person kan användas som syndabock för att uppnå ett högre syfte rörande vissa typer av paranoia. Låt oss avsluta med en anekdot som visar på den bestående kraften av komedi och lekfullhet för att undergräva auktoritet. När den Oamerikanska kommittén skulle kalla Chaplin för att vittna fattade de ett beslut i sista minuten om att inte kalla honom. Chaplin hade planerat att gå klädd som Charlie Landstrykaren. Han var en skämtare som försökte slå hål på den självupphöjande auran hos de maktgalna. Som Charlie Landstrykaren stod Chaplins hjälte för de maktlösa, och det var hans makt. Det finns ingen tragedi i att göra det ställningstagandet.

”Senare delen av Chaplins liv sammanfattar de spänningar som kan uppstå mellan konst och kommersiella syften.”