FRANK SINATRA

Rykten om Sinatras maffiakopplingar följde hela hans karriär och den legendariska smörsångaren hade definitivt kopplingar till en del råa män.

Upptäck den kända artistens maffiakopplingar och en sida av hans liv du inte fick se.

År 1950 sammankallade den amerikanska senaten en kommitté, känd som Kefauverkommittén efter dess ordförande Senator Estes Kefauver, för att undersöka det växande problemet med organiserad brottslighet i Amerika. Kommittén kom till slutsatsen att FBI misslyckats med att bekämpa landsomfattande maffiaaktivitet. Detta ledde i sin tur till att över än 70 lokala ”brottskommissioner” bildades för att bekämpa maffian på lokal nivå, och att en rikstäckande lag mot korrupta organisationer antogs. Det rättsliga förfarandet sändes på tv, vilket var ovanligt på den tiden. Över 30 miljoner tittare följde ivrigt vittnesmålen från ökända gangsters som Mickey Cohen, Frank Costello, Jake ”Greasy Thumb” Guzik med flera. Någon som denna gång slapp grillningen med nöd och näppe var en strävande klubbsångare vid namn Frank Sinatra.

Rådsmedlemmen Joseph L Nellis förhörde sångaren i förväg för att avgöra vilken betydelse hans vittnesmål kunde få. Kefauver-kommittén bestämde sig slutligen för att det inte skulle göra någon nytta att kalla Sinatra till förhör. Hans karriär var på väg utför och kommittén var generös och valde att inte göra slut på honom genom att sätta honom i samma fack som maffian. Under sitt förhör medgav Sinatra dock att han visste en del om flera kända maffiamän: Lucky Luciano, Bugsy Siegel, Willie Moretti och Al Capones kusiner Fischetti-bröderna.

Sinatra skulle inte undkomma liknande utfrågningar i framtiden. Trots att han alltid nekade till samröre med maffian fortsatte hans namn att komma på tal. 1972 kallades han till förhör i senatens brottskommitté tillsammans med sin Rat Pack-kompis Sammy Davis Jr. Utredningen rörde spel och korruption i samband med idrott. Ytterligare vittnesmål och förnekelser ägde rum 1981 vid utfrågningarna inför Nevada Gaming Control Board, när Sinatra försökte få till ett lukrativt spelcertifikat i Las Vegas. Sinatras intima kopplingar till maffian bevisades aldrig, men ryktena avtog inte heller. Var han verkligen en del av maffian? Eller var han, som många trodde, bara en ”groupie”, förälskad i maffians livsstil men som nöjde sig med att se på från utsidan?

Möjliga maffiakopplingar sträcker sig tillbaka till Sinatras farfars ungdom på Sicilien, där Cosa Nostra föddes. Franks farfar, Francesco Sinatra, föddes 1857 i bergsstaden Lercara Friddi, maffians kärnområde endast 25 kilometer från den berömda staden

Corleone. Det finns inga bevis för att Francesco var inblandad i tvivelaktiga affärer, men han bodde på samma gata som familjen Luciano. Deras mest kända son Salvatore, kallad Lucky, skulle komma att bli en av fäderna för organiserad brottslighet i New York. Luckys adressbok innehöll även namnet på en av Francescos svärföräldrar, så det är möjligt att Francesco och Lucianos var bekanta.

Francesco Sinatra emigrerade till New York 1900 med sin fru och fem barn. Den unge Antonino, Franks far, blev skomakarlärling men arbetade också som chaufför och professionell bantamviktboxare. Han hamnade i klammer med rättvisan för att ha tagit emot stulna varor, och efter en smitningsolycka – för vilken han med nöd och näppe undkom att bli dömd för dråp. Han gifte sig med Franks mor Dolly 1913 och två år senare föddes Frank, han blev ensambarn. Dolly var barnmorska, känd för vissa som ”Hattnåls Dolly” på grund av att hon utförde illegala aborter, något hon dömdes för två gånger. Hon var också inblandad i lokalpolitik i Hoboken och Jersey City. Hon arbetade för två borgmästare vid en tidpunkt då stadsdelarna var ökända för korruption. När hon och Antonino öppnade en bar 1917 blev hon känd för att slänga ut fyllon på gatorna med sin träbatong som hon ständigt hade i handen.

Den unge Frank Sinatra växte upp i barmiljön vid en tidpunkt då alkoholförsäljning var olaglig på grund av förbudslagen, särskilt Volstead-lagen (som förbjöd alkohol och reglerade tillverkning av sådana). Frank gjorde sina läxor på kvällarna i hörnet på en inrättning som endast kunde förbli i drift tack vare att hans far smugglade sprit med hjälp av den lokala gangstern Waxey Gordon, som i sin tur hade kopplingar till Lucky Luciano. Hamnstaden Hoboken var en viktig knutpunkt för olagliga alkoholförsändelser och Franks morbröder – Dollys bröder – var också inblandade i handeln. Alkoholförbudet var en stor affär för de som var på fel sida om lagen. Detta var början till maffians uppkomst i USA. Franks uppväxt var absolut inte kantad av svårigheter. Hans familj tog sig igenom 1930-talets stora depression så bra att Dolly köpte en helt ny bil till Frank på hans 15-årsdag.

Trots hans ständiga närhet till maffian gled Frank in på en annan bana mycket tidigt i livet. Han gjorde sitt första offentliga framträdande när han var runt åtta år och sjöng till ett självspelande piano på Sinatra Bar and Grill. Tuffingar blev rörda till tårar och gav honom fickpengar för hans skildringar av sentimentala populära låtar. En framtida stjärna föddes. Franks första professionella genombrott som sångare kom 1935 när han var 20 år och medlem i den lokala sångruppen The Hoboken Four (en trio tills Dolly övertalade dem att låta Frank vara med). Detta ledde till flera år av framträdanden på klubbar och barer i New York och runt om i landet. Det var ett yrke där umgänge med maffian var oundvikligt. Organiserad brottslighet gick hand i hand med att driva en bar, och även efter alkoholförbudet upphörde förblev maffian en passiv delägare i många barer. De hade också starkt inflytande i musikbranschen och kontrollerade de flesta jukeboxarna i hela landet. De dikterade därmed vilka skivor som skulle bli framgångsrika.

”Krogar drivs inte av det kristna brödraskapet”, sa Sinatra senare i livet för att slingra sig. ”Många killar drev riktigt bra krogar och hängde där efter alkoholförbudet. Jag arbetade på platser som var öppna. De betalade. De kom backstage. De sa hej. De erbjöd mig en drink. Om Saint Franciskus av Assisi varit sångare och arbetat på krogar hade han träffat samma killar. Det hade inte gjort honom

”Den unge Frank Sinatra växte upp i barmiljö, vid en tidpunkt då alkoholförsäljning var olaglig.”

delaktig i något.”

Sinatra hade ett mycket bra år 1939 – han hade ett kontrakt med bandledaren Tommy Dorsey, en betydelsefull kontakt för att Sinatras nationella profil skulle öka stort. I sitt första år med Dorsey spelade Sinatra in över 40 låtar och toppade listorna två månader i rad med låten I’ll never smile again. Men Sinatras förhållande till Dorsey var ansträngt. När de gick skilda vägar 1942 började de första ryktena om Sinatras möjliga maffiakopplingar.

I takt med att framgångarna ökade blev Sinatra allt mer angelägen om att bli soloartist, men Dorsey vägrade släppa honom från ett kontrakt som fortfarande gällde i flera år. Detta försatte Frank i en svår sits, han var välbetald men hans karriär var inte hans egen. Om han bröt kontraktet skulle han vara skyldig Dorsey stora delar av sin inkomst under det närmaste decenniet, en klausul Sinatra förstås ansåg eländig. Advokater sökte desperat men förgäves efter eventuella kryphål i avtalet för att Sinatra skulle kunna ta sig loss, och det såg ut som att Dorsey skulle få behålla sin största stjärna. Men han blev snabbt övertalad att ändra sig. Dorsey påstår att han fick en påhälsning av Willie Moretti och två kumpaner. Sinatra förnekade alltid det: ”Willie fingrade på en pistol och sa att han var glad över att höra att jag lät Frank dra sig ur vårt avtal. Jag förstod hinten”, berättade Dorsey.

Den unge smörsångaren utnyttjade möjligheterna till fullo och under de närmaste åren drabbades USA av ”Sinatrahysteri”. Sångaren spelade in hit efter hit, uppträdde inför slutsålda lokaler, orsakade tumult vart han än gick, var med på tv och påbörjade en filmkarriär. Det fanns också ilska mot honom för att han på något sätt undkom militärtjänst vid uppblossandet av andra världskriget. Det ryktades att han hade betalat sig ur kriget, även om FBI aldrig hittade några bevis på detta. Andra källor antydde att han ansågs olämplig av psykologiska skäl samt en sprucken trumhinna. Oavsett vilken anledning blev Frank inte mer populär bland soldaterna och deras familjer efter att bilder spreds på honom när han levde som en superstjärna hemma, med cigarett i ena handen och en drink i den andra, omgiven av vackra kvinnor.

Dock var denna kontrovers en droppe i havet jämfört med uppståndelse som utbröt på Kuba 1947. Sinatra fotograferades under en maffiasammankomst för att fira att Lucky Luciano släppts från fängelset. De belastande bilderna visade Sinatra med armen kring Luciano på hotellbalkong, med Luciano på en nattklubb i Havanna och med

bröderna Fischetti på flygplatsen när de steg av ett flygplan med en väska i handen. Varför skulle han bära sitt eget bagage? Komikern och filmstjärnan Jerry Lewis (före detta partner till Rat Pack-ledaren Dean Martin) påstod senare att Sinatra brukade bära maffians pengar. Sinatra hävdade att väskan var full av konstmaterial och att han omöjligt kunde ha burit de två miljoner dollar han anklagades för att ha smugglat ut ur USA. Journalisten Norman Mailer konstaterade snabbt att betydligt mer än två miljoner dollar får plats i en attachéväska och slog därmed hål på ”Old Blue Eyes” argument.

Det rådde kanske tvivel om vad som fanns i väskan, men Sinatras närvaro vid maffiafesten var obestridlig. Sinatra stod Joe Fiscetti nära, som var talangagent för maffiaägda klubbar över hela USA. Sinatra hade gått med på den spontana resan till Havanna när han semestrade på andra sidan havet i Miami med sin fru Nancy. Sinatra hävdade att det var när han väl kom till Kuba som han insåg den pinsamma sanningen om att han deltog vid ett maffiakonvent. Han ansåg att det skulle vara oartigt, för att inte tala om farligt, att ursäkta sig och lämna tillställningen. Han stannade kvar och uppträdde för maffiabröderna, men flera vittnen bekräftade att han inte tvekade att acceptera maffians gästfrihet som innefattade hotellrumsorgier med ”laster” av glädjeflickor. Det var som om Sinatra kände sig hemma, och många av hans bekanta i Havanna skulle förbli i hans krets under hans senare år i Las Vegas.

Innan Las Vegas glittrande ljus och Rat Packåren kom dock stillheten. Sinatras stjärna började avta i USA, överglänst av yngre nykomlingar som den tonårige hjärtekrossaren Eddie Fisher. Sinatra som nu var runt 30 år misslyckades med att få den framgångsrika tv-karriären som han hade hoppats på och försökte begå självmord 1951. Han gjorde en av tidernas största comebacker när han fick en roll i filmen Härifrån till evigheten 1953. Han vann en Oscar för bästa biroll för rollen som Angelo Maggio, en olycklig italiensk-amerikansk soldat. Återigen tyder det på att han inte lyckades uppnå denna framgång helt av egen maskin. Chefen för Columbia Studios, Harry Cohn, var stenhård med att Sinatra inte skulle få en roll i filmen. Det var ända tills att han fick ett telefonsamtal från gangstern Johnny Roselli som övertalade honom om att det låg i hans bästa intresse att ge Sinatra en roll. Den påstådda händelsen var inspiration till en del av Mario Puzos roman Gudfadern. Det gäller scenen där studiochefen Jack Woltz terroriseras till att ge Johnny Fontane en filmroll genom att få ett hästhuvud i sin säng. Rosellis maktutövande var mer diskret men påstås ha varit lika effektivt.

Efter att ha hjälpt Sinatra med att återuppliva sin karriär var det osannolikt att maffian skulle släppa honom ur sina klor. Fbi-chefen J. Edgar Hoover beskrev Sinatra som någon med ett ”ligistkomplex”, och det är tydligt att Sinatra njöt av den mörka glamouren som följde med umgänget med gangstrar och brottslingar. Verkligheten var att han var lika mycket maffians träl som han skulle ha varit Tommy Dorseys, om han inte hade lyckats bryta sitt kontrakt för alla dessa år sedan. När de bad honom uppträda gratis för att stötta något av deras evenemang lydde han snällt. När

”När maffiapengar investerades i att göra Las Vegas till världens spelhuvudstad 1953 var Sinatra en viktig bricka i deras spel.”

maffiapengar investerades i att göra Las Vegas till världens spelhuvudstad 1953 var Sinatra en viktig bricka i deras spel. Om Vegas skulle locka besökare behövdes det stjärnattraktioner. Sinatra skulle vara ett återkommande nummer på maffiadrivna Sands Hotel and Casino. I utbyte fick han en andel på två procent i firman. Detta var en stor affär.

Sands Hotel and Casino blev Sinatras hem fram till slutet på 1960-talet. I mitten av 1970-talet skulle ett annat anklagande fotografi förfölja honom i medierna. Sinatra fångades på bild med armen runt maffiabossen Carlo Gambino backstage på maffiaägda Westchester Premier Theatre i New York. FBI höll en öppen fil över Sinatras förfaranden i fem decennier fram till hans död 1998.

Sinatra klädde sig som en gangster, pratade som en gangstrar, betedde sig som en gangster, växte upp runt gangsters och umgicks med gangstrar. Den största ironin är kanske att han faktiskt aldrig var en gangster. Hans förhållande till maffian var uppenbarligen fördelaktigt för båda parterna. Sinatra fick rikedom och berömmelse, och maffian fick en tam stjärna som kunde användas till att öka maffians inkomster och ge bättre utdelning på deras investeringar. Om Sinatra var avgörande för att etablera Las Vegas var Las Vegas lika viktigt i hans comeback på 1950-talet. Men medan sångaren tydligt var betagen av maffian är det oklart huruvida maffian var lika förtjust i honom, eller om de helt enkelt såg Sinatra som användbar så länge han uppförde sig.

”Jag skulle hellre vara en maffiaboss än USA:S president”, är ett citat som ofta tillskrivs sångaren. Om det är sant eller inte är oklart, men det verkar som att han aldrig fick sin önskan uppfylld.

” Tuffingar blev rörda till tårar och gav honom fickpengar för hans skildringar av sentimentala populära låtar.”