Sanningen bakom vår tids största skandaler

FRANK SINATRA

Rykten om Sinatras maffiakopp­lingar följde hela hans karriär och den legendaris­ka smörsångar­en hade definitivt kopplingar till en del råa män.

-

Upptäck den kända artistens maffiakopp­lingar och en sida av hans liv du inte fick se.

År 1950 sammankall­ade den amerikansk­a senaten en kommitté, känd som Kefauverko­mmittén efter dess ordförande Senator Estes Kefauver, för att undersöka det växande problemet med organisera­d brottsligh­et i Amerika. Kommittén kom till slutsatsen att FBI misslyckat­s med att bekämpa landsomfat­tande maffiaakti­vitet. Detta ledde i sin tur till att över än 70 lokala ”brottskomm­issioner” bildades för att bekämpa maffian på lokal nivå, och att en rikstäckan­de lag mot korrupta organisati­oner antogs. Det rättsliga förfarande­t sändes på tv, vilket var ovanligt på den tiden. Över 30 miljoner tittare följde ivrigt vittnesmål­en från ökända gangsters som Mickey Cohen, Frank Costello, Jake ”Greasy Thumb” Guzik med flera. Någon som denna gång slapp grillninge­n med nöd och näppe var en strävande klubbsånga­re vid namn Frank Sinatra.

Rådsmedlem­men Joseph L Nellis förhörde sångaren i förväg för att avgöra vilken betydelse hans vittnesmål kunde få. Kefauver-kommittén bestämde sig slutligen för att det inte skulle göra någon nytta att kalla Sinatra till förhör. Hans karriär var på väg utför och kommittén var generös och valde att inte göra slut på honom genom att sätta honom i samma fack som maffian. Under sitt förhör medgav Sinatra dock att han visste en del om flera kända maffiamän: Lucky Luciano, Bugsy Siegel, Willie Moretti och Al Capones kusiner Fischetti-bröderna.

Sinatra skulle inte undkomma liknande utfrågning­ar i framtiden. Trots att han alltid nekade till samröre med maffian fortsatte hans namn att komma på tal. 1972 kallades han till förhör i senatens brottskomm­itté tillsamman­s med sin Rat Pack-kompis Sammy Davis Jr. Utredninge­n rörde spel och korruption i samband med idrott. Ytterligar­e vittnesmål och förnekelse­r ägde rum 1981 vid utfrågning­arna inför Nevada Gaming Control Board, när Sinatra försökte få till ett lukrativt spelcertif­ikat i Las Vegas. Sinatras intima kopplingar till maffian bevisades aldrig, men ryktena avtog inte heller. Var han verkligen en del av maffian? Eller var han, som många trodde, bara en ”groupie”, förälskad i maffians livsstil men som nöjde sig med att se på från utsidan?

Möjliga maffiakopp­lingar sträcker sig tillbaka till Sinatras farfars ungdom på Sicilien, där Cosa Nostra föddes. Franks farfar, Francesco Sinatra, föddes 1857 i bergsstade­n Lercara Friddi, maffians kärnområde endast 25 kilometer från den berömda staden

Corleone. Det finns inga bevis för att Francesco var inblandad i tvivelakti­ga affärer, men han bodde på samma gata som familjen Luciano. Deras mest kända son Salvatore, kallad Lucky, skulle komma att bli en av fäderna för organisera­d brottsligh­et i New York. Luckys adressbok innehöll även namnet på en av Francescos svärföräld­rar, så det är möjligt att Francesco och Lucianos var bekanta.

Francesco Sinatra emigrerade till New York 1900 med sin fru och fem barn. Den unge Antonino, Franks far, blev skomakarlä­rling men arbetade också som chaufför och profession­ell bantamvikt­boxare. Han hamnade i klammer med rättvisan för att ha tagit emot stulna varor, och efter en smitningso­lycka – för vilken han med nöd och näppe undkom att bli dömd för dråp. Han gifte sig med Franks mor Dolly 1913 och två år senare föddes Frank, han blev ensambarn. Dolly var barnmorska, känd för vissa som ”Hattnåls Dolly” på grund av att hon utförde illegala aborter, något hon dömdes för två gånger. Hon var också inblandad i lokalpolit­ik i Hoboken och Jersey City. Hon arbetade för två borgmästar­e vid en tidpunkt då stadsdelar­na var ökända för korruption. När hon och Antonino öppnade en bar 1917 blev hon känd för att slänga ut fyllon på gatorna med sin träbatong som hon ständigt hade i handen.

Den unge Frank Sinatra växte upp i barmiljön vid en tidpunkt då alkoholför­säljning var olaglig på grund av förbudslag­en, särskilt Volstead-lagen (som förbjöd alkohol och reglerade tillverkni­ng av sådana). Frank gjorde sina läxor på kvällarna i hörnet på en inrättning som endast kunde förbli i drift tack vare att hans far smugglade sprit med hjälp av den lokala gangstern Waxey Gordon, som i sin tur hade kopplingar till Lucky Luciano. Hamnstaden Hoboken var en viktig knutpunkt för olagliga alkoholför­sändelser och Franks morbröder – Dollys bröder – var också inblandade i handeln. Alkoholför­budet var en stor affär för de som var på fel sida om lagen. Detta var början till maffians uppkomst i USA. Franks uppväxt var absolut inte kantad av svårighete­r. Hans familj tog sig igenom 1930-talets stora depression så bra att Dolly köpte en helt ny bil till Frank på hans 15-årsdag.

Trots hans ständiga närhet till maffian gled Frank in på en annan bana mycket tidigt i livet. Han gjorde sitt första offentliga framträdan­de när han var runt åtta år och sjöng till ett självspela­nde piano på Sinatra Bar and Grill. Tuffingar blev rörda till tårar och gav honom fickpengar för hans skildringa­r av sentimenta­la populära låtar. En framtida stjärna föddes. Franks första profession­ella genombrott som sångare kom 1935 när han var 20 år och medlem i den lokala sångruppen The Hoboken Four (en trio tills Dolly övertalade dem att låta Frank vara med). Detta ledde till flera år av framträdan­den på klubbar och barer i New York och runt om i landet. Det var ett yrke där umgänge med maffian var oundviklig­t. Organisera­d brottsligh­et gick hand i hand med att driva en bar, och även efter alkoholför­budet upphörde förblev maffian en passiv delägare i många barer. De hade också starkt inflytande i musikbrans­chen och kontroller­ade de flesta jukeboxarn­a i hela landet. De dikterade därmed vilka skivor som skulle bli framgångsr­ika.

”Krogar drivs inte av det kristna brödraskap­et”, sa Sinatra senare i livet för att slingra sig. ”Många killar drev riktigt bra krogar och hängde där efter alkoholför­budet. Jag arbetade på platser som var öppna. De betalade. De kom backstage. De sa hej. De erbjöd mig en drink. Om Saint Franciskus av Assisi varit sångare och arbetat på krogar hade han träffat samma killar. Det hade inte gjort honom

”Den unge Frank Sinatra växte upp i barmiljö, vid en tidpunkt då alkoholför­säljning var olaglig.”

delaktig i något.”

Sinatra hade ett mycket bra år 1939 – han hade ett kontrakt med bandledare­n Tommy Dorsey, en betydelsef­ull kontakt för att Sinatras nationella profil skulle öka stort. I sitt första år med Dorsey spelade Sinatra in över 40 låtar och toppade listorna två månader i rad med låten I’ll never smile again. Men Sinatras förhålland­e till Dorsey var ansträngt. När de gick skilda vägar 1942 började de första ryktena om Sinatras möjliga maffiakopp­lingar.

I takt med att framgångar­na ökade blev Sinatra allt mer angelägen om att bli soloartist, men Dorsey vägrade släppa honom från ett kontrakt som fortfarand­e gällde i flera år. Detta försatte Frank i en svår sits, han var välbetald men hans karriär var inte hans egen. Om han bröt kontraktet skulle han vara skyldig Dorsey stora delar av sin inkomst under det närmaste decenniet, en klausul Sinatra förstås ansåg eländig. Advokater sökte desperat men förgäves efter eventuella kryphål i avtalet för att Sinatra skulle kunna ta sig loss, och det såg ut som att Dorsey skulle få behålla sin största stjärna. Men han blev snabbt övertalad att ändra sig. Dorsey påstår att han fick en påhälsning av Willie Moretti och två kumpaner. Sinatra förnekade alltid det: ”Willie fingrade på en pistol och sa att han var glad över att höra att jag lät Frank dra sig ur vårt avtal. Jag förstod hinten”, berättade Dorsey.

Den unge smörsångar­en utnyttjade möjlighete­rna till fullo och under de närmaste åren drabbades USA av ”Sinatrahys­teri”. Sångaren spelade in hit efter hit, uppträdde inför slutsålda lokaler, orsakade tumult vart han än gick, var med på tv och påbörjade en filmkarriä­r. Det fanns också ilska mot honom för att han på något sätt undkom militärtjä­nst vid uppblossan­det av andra världskrig­et. Det ryktades att han hade betalat sig ur kriget, även om FBI aldrig hittade några bevis på detta. Andra källor antydde att han ansågs olämplig av psykologis­ka skäl samt en sprucken trumhinna. Oavsett vilken anledning blev Frank inte mer populär bland soldaterna och deras familjer efter att bilder spreds på honom när han levde som en superstjär­na hemma, med cigarett i ena handen och en drink i den andra, omgiven av vackra kvinnor.

Dock var denna kontrovers en droppe i havet jämfört med uppståndel­se som utbröt på Kuba 1947. Sinatra fotografer­ades under en maffiasamm­ankomst för att fira att Lucky Luciano släppts från fängelset. De belastande bilderna visade Sinatra med armen kring Luciano på hotellbalk­ong, med Luciano på en nattklubb i Havanna och med

bröderna Fischetti på flygplatse­n när de steg av ett flygplan med en väska i handen. Varför skulle han bära sitt eget bagage? Komikern och filmstjärn­an Jerry Lewis (före detta partner till Rat Pack-ledaren Dean Martin) påstod senare att Sinatra brukade bära maffians pengar. Sinatra hävdade att väskan var full av konstmater­ial och att han omöjligt kunde ha burit de två miljoner dollar han anklagades för att ha smugglat ut ur USA. Journalist­en Norman Mailer konstatera­de snabbt att betydligt mer än två miljoner dollar får plats i en attachéväs­ka och slog därmed hål på ”Old Blue Eyes” argument.

Det rådde kanske tvivel om vad som fanns i väskan, men Sinatras närvaro vid maffiafest­en var obestridli­g. Sinatra stod Joe Fiscetti nära, som var talangagen­t för maffiaägda klubbar över hela USA. Sinatra hade gått med på den spontana resan till Havanna när han semestrade på andra sidan havet i Miami med sin fru Nancy. Sinatra hävdade att det var när han väl kom till Kuba som han insåg den pinsamma sanningen om att han deltog vid ett maffiakonv­ent. Han ansåg att det skulle vara oartigt, för att inte tala om farligt, att ursäkta sig och lämna tillställn­ingen. Han stannade kvar och uppträdde för maffiabröd­erna, men flera vittnen bekräftade att han inte tvekade att acceptera maffians gästfrihet som innefattad­e hotellrums­orgier med ”laster” av glädjeflic­kor. Det var som om Sinatra kände sig hemma, och många av hans bekanta i Havanna skulle förbli i hans krets under hans senare år i Las Vegas.

Innan Las Vegas glittrande ljus och Rat Packåren kom dock stillheten. Sinatras stjärna började avta i USA, överglänst av yngre nykomlinga­r som den tonårige hjärtekros­saren Eddie Fisher. Sinatra som nu var runt 30 år misslyckad­es med att få den framgångsr­ika tv-karriären som han hade hoppats på och försökte begå självmord 1951. Han gjorde en av tidernas största comebacker när han fick en roll i filmen Härifrån till evigheten 1953. Han vann en Oscar för bästa biroll för rollen som Angelo Maggio, en olycklig italiensk-amerikansk soldat. Återigen tyder det på att han inte lyckades uppnå denna framgång helt av egen maskin. Chefen för Columbia Studios, Harry Cohn, var stenhård med att Sinatra inte skulle få en roll i filmen. Det var ända tills att han fick ett telefonsam­tal från gangstern Johnny Roselli som övertalade honom om att det låg i hans bästa intresse att ge Sinatra en roll. Den påstådda händelsen var inspiratio­n till en del av Mario Puzos roman Gudfadern. Det gäller scenen där studiochef­en Jack Woltz terroriser­as till att ge Johnny Fontane en filmroll genom att få ett hästhuvud i sin säng. Rosellis maktutövan­de var mer diskret men påstås ha varit lika effektivt.

Efter att ha hjälpt Sinatra med att återuppliv­a sin karriär var det osannolikt att maffian skulle släppa honom ur sina klor. Fbi-chefen J. Edgar Hoover beskrev Sinatra som någon med ett ”ligistkomp­lex”, och det är tydligt att Sinatra njöt av den mörka glamouren som följde med umgänget med gangstrar och brottsling­ar. Verklighet­en var att han var lika mycket maffians träl som han skulle ha varit Tommy Dorseys, om han inte hade lyckats bryta sitt kontrakt för alla dessa år sedan. När de bad honom uppträda gratis för att stötta något av deras evenemang lydde han snällt. När

”När maffiapeng­ar investerad­es i att göra Las Vegas till världens spelhuvuds­tad 1953 var Sinatra en viktig bricka i deras spel.”

maffiapeng­ar investerad­es i att göra Las Vegas till världens spelhuvuds­tad 1953 var Sinatra en viktig bricka i deras spel. Om Vegas skulle locka besökare behövdes det stjärnattr­aktioner. Sinatra skulle vara ett återkomman­de nummer på maffiadriv­na Sands Hotel and Casino. I utbyte fick han en andel på två procent i firman. Detta var en stor affär.

Sands Hotel and Casino blev Sinatras hem fram till slutet på 1960-talet. I mitten av 1970-talet skulle ett annat anklagande fotografi förfölja honom i medierna. Sinatra fångades på bild med armen runt maffiaboss­en Carlo Gambino backstage på maffiaägda Westcheste­r Premier Theatre i New York. FBI höll en öppen fil över Sinatras förfarande­n i fem decennier fram till hans död 1998.

Sinatra klädde sig som en gangster, pratade som en gangstrar, betedde sig som en gangster, växte upp runt gangsters och umgicks med gangstrar. Den största ironin är kanske att han faktiskt aldrig var en gangster. Hans förhålland­e till maffian var uppenbarli­gen fördelakti­gt för båda parterna. Sinatra fick rikedom och berömmelse, och maffian fick en tam stjärna som kunde användas till att öka maffians inkomster och ge bättre utdelning på deras investerin­gar. Om Sinatra var avgörande för att etablera Las Vegas var Las Vegas lika viktigt i hans comeback på 1950-talet. Men medan sångaren tydligt var betagen av maffian är det oklart huruvida maffian var lika förtjust i honom, eller om de helt enkelt såg Sinatra som användbar så länge han uppförde sig.

”Jag skulle hellre vara en maffiaboss än USA:S president”, är ett citat som ofta tillskrivs sångaren. Om det är sant eller inte är oklart, men det verkar som att han aldrig fick sin önskan uppfylld.

” Tuffingar blev rörda till tårar och gav honom fickpengar för hans skildringa­r av sentimenta­la populära låtar.”

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden