WATERGATE

Händelserna som sänkte en amerikansk president och förändrade politiken för alltid.

Hur historiens största politiska skandal förstörde president Nixons karriär.

Med svettpärlor som bildas i pannan tittar USA:S president rakt in i tv-kamerans lins och säger trotsigt: ”Jag är inte en skurk.” President Richard Nixon är mitt inne i en timmes lång frågestund med över 400 journalister. Att ledaren för världens främsta supermakt är tvungen att göra ett så häpnadsväckande uttalande visar på omfattningen av den skandal som har spridits som en löpeld genom Vita huset. Det kommer att leda till den första och enda avgången för en sittande amerikansk president hittills och bli 1900-talets mest kända politiska klavertramp.

Watergate är så känt att den sista stavelsen kommit att användas som suffix för alla offentliga händelser som anses skandalösa. Ändå kan originalet tyckas vara småpotatis jämfört med många andra politiska kontroverser – ett inbrott på Watergate Hotel och demokraternas partihögkvarter.

När Richard Nixon levererade citatet, under senare delen av 1973, är han redan inträngd i ett hörn. Men det är först nästan ett år senare som presidenten annonserar sin avgång. Efter det går allt utför, allierade och rådgivare avgår eller slängs hänsynslöst åt sidan. Dagen innan Nixon avgår, omringad och stående inför avsättning, rådfrågar han en gammal kollega, Henry Kissinger, om vad han har för alternativ. Kissinger ser en nedbruten man som plågas av risken att bli endast den första presidenten i historien att bli avsatt, och som även kan bli åtalad. Han försöker trösta Nixon och går med på hans önskan om att de båda ska gå ner på knä och be. Att det har gått så långt visar hur förödande avslöjandet av denna smutsiga kampanj, som slog till i hjärtat av Vita huset, var.

18 månader tidigare, 17 juni 1972, hade fem män arresterats på sjätte våningen av Watergate Hotel i Washington DC. En säkerhetsvakt ringde polisen när han upptäckte att dörrar hade tejpats för att förhindra att de skulle låsas. Alla fem arresterades och befanns ha kontakter på CIA och utskottet som samlade in pengar för Richard Nixons omval. Utskottets namn, Committee for the Re-election of the President (CRP), förkortades ofta satiriskt till CREEP (äckel).

Nixon var ett välkänt ansikte och var vicepresident under Dwight Eisenhower mellan 1952 och 1960. Han sågs också förlora kampen om Vita huset mot John F. Kennedy 1960. Under en debatt fälldes den framtida presidenten av ett relativt nytt medium i politiken, tv:n. Medan väljarna som lyssnade på radio trodde att Nixon segrat, imponerade Kennedy på tv-tittarna med sitt snygga utseende och charm. De blev lika ointresserade av Nixons böjda rygg, slappa utseende och svettiga panna. Men 1968 vann Nixon presidentvalet med knappa marginaler och sedan med en jordskredsseger 1972. Undersökningarna visade att över 70 procent av befolkningen stöttade honom, något som är mycket ovanligt för en president som ställer upp för omval.

Nixon använde dock en rad tvivelaktiga tekniker för att smutskasta sina motståndare. CRP blev en underrättelseorganisation som bedrev smutsiga kampanjer mot potentiella rivaler. De avlyssnade kontor, sökte efter material som kunde användas mot motståndare, och försökte förhindra läckor i media. CRP var tekniskt och officiellt en privat insamlingsgrupp men dess existens och sanna natur var känd för flera myndighetsanställda och Nixon själv. Medan han var medveten om att CRP samlade information om rivaler, visar samtal att han antingen inte var omedveten om omfattningen av verksamheten eller helt enkelt valde att se bort.

De fem män som arresterades vid Watergate var sannolikt där antingen för att hämta tillbaka buggar från ledande demokraters telefoner eller för att installera ny övervakningsutrustning, men själva inbrottet tillskrevs inte mycket betydelse. När Washington Posts reporter, nykomlingen Bob Woodward, skickades till ett lokalt tingshus för att rapportera storyn upptäckte han att de fem männen inte var några vanliga inbrottstjuvar, utan

ertappades med ovanligt avancerad buggningsutrustning och en överraskande stark försvarsadvokat. En av männen, James Mccord, medgav att han tidigare arbetat för CIA. Woodward kopplade ihop honom med E. Howard Hunt och Charles Colson med hjälp av telefonböcker som tillhörde männen. Colson hävdade senare att Nixon slängde en askkopp i väggen i raseri när han hörde om gripandet dagen efter att det ägde rum.

Hunt var en annan Cia-agent med en färgstark bakgrund. Han var en gång anklagad för inblandning i mordet på John F. Kennedy, anekdotiska bevis tyder på att han kanske var i Dallas vid tidpunkten för mordet. På den tiden arbetade Hunt för Vita huset-rörmokarna, en skum grupp som arbetade för att förhindra att sekretessbelagda uppgifter läcktes till media från Nixonadministrationen.

Gruppen, som bestod av en salig blandning CIAagenter, republikanska assistenter och säkerhetspersonal, var känd för Nixon, men omfattningen av deras verksamhet hölls ursprungligen hemlig för honom av hans personal. Gruppen bildades för att straffa och underminera republikanernas fiender. I ett meddelande 1971 rekommenderades gruppen att använda federala krafter ”för att förstöra våra politiska fiender”. Men linjen mellan vad som utgav fiender för USA, Nixon-administrationen och det republikanska partiet var suddig. Colson var advokat och Woodward insåg att han, till skillnad från Hunt, var en riktig koppling mellan inbrottstjuvarna i Watergate och de högt rankade i Vita huset.

1972 samarbetade Woodward med en annan reporter, Carl Bernstein, och paret uppmanades av The Posts verkställande redaktör att utveckla historien. Woodward kontaktade en källa på FBI som han tidigare använt och genom ett utarbetat system av signaler och instruktioner fick han veta att skandalen härrörde från Vita huset. Källan kallades Deep Throat.

När Hunt, G. Gordon Liddy och de fem inbrottstjuvarna stod inför federala anklagelser rörande inbrottet, krävde Hunt pengar från CRP och Vita huset för att finansera de anklagades juridiska kostnader, i huvudsak knipa-käften-pengar. De dömdes alla i början av 1973 och gavs stränga straff, vilket återspeglade domare John Siricas uppfattning om att männen ljög om sin externa hjälp. Presidenten tillkännagav att en utredning hade ägt rum och att den inte funnit några bevis på brott. I själva verket hade ingen utredning ägt rum. I sitt tillkännagivande sa Nixon: ”Jag kan bestämt säga att denna undersökning visar att ingen i Vita husets personal, ingen som för närvarande är anställd i denna administration, var inblandad i denna mycket bisarra incident. Det som verkligen gör skada i fall av detta slag är inte det faktum att de uppstår, eftersom fanatiska personer i kampanjer gör saker som är fel. Vad som verkligen gör skada är om du försöker mörklägga det.”

Orden kom att visa sig vara förutseende. Betalningar till de fängslade männen skapade ett pappersspår som pekade ut personer högt upp inom administrationen. Woodward drog slutsatsen att personalchefen, HR Haldeman och

”Han fick veta att skandalen härrörde från Vita huset.”

statsåklagaren John Mitchell också var inblandade. Deep Throat hävdade att Haldeman var hjärnan bakom inbrottet på Watergate och sa också att de två reportrarnas liv kunde vara i fara.

Woodward och Bernstein tryckte på oavsett och skrev en bok, Och alla presidentens män, som senare också blev en film om deras erfarenheter av skandalen. Medan Woodward och Bernstein var upptagna med att avslöja spåret till Vita huset, kom ett annat avslöjande att bli lika katastrofalt för Nixon. James Mccord skickade ett brev till domare Sirica i mars 1973 och förklarade att han hade begått mened genom att lyda order från Vita huset. I mars fick Nixon en lång genomgång av John Dean om omfattningen av den smutsiga kampanjen och hur inbrottet på Watergate hände.

Nixon lyssnade förskräckt medan Dean berättade om nätet av bedrägerier som många av hans personal var fångade i. Deans prognos var bister: ”Vi har en cancersvulst, nära presidenten, och den växer. Den växer dagligen. Den ökar och växer geometriskt nu eftersom den ökar av sig själv själv.” En arg Nixon suckade sig igenom Deans prognos som avslöjade olaglig verksamhet, utpressning och mened i stor skala. Det var uppenbart att kedjan bara var så stark som dess svagaste länk – och den gick av överallt ju mer nätet stramades åt. När han tillfrågades om sina personliga tankar

”Nixon var en paranoid individ som såg konspirationer mot honom överallt.”

om det hela svarade Dean att han inte var säker om administrationen kunde rida ut stormen. Till och med Dean själv började känna av pressen och kunde inte skaka av sig känslan att han skulle utmålas som syndabock. Han hade rätt, Nixon avskedade Dean, som blev stjärnvittne för åklagarsidan. Presidenten kastade tärningarna och gjorde sitt drag. Han offrade några av sina betrodda män och bad både Haldeman och Ehrlichman att avgå. Richard Kleindienst avgick också.

Som en ren tillfällighet började vid denna tidpunkt utnämningsutfrågningen för att installera L. Patrick Gray som permanent chef för FBI. Under utfrågningarna gjorde Gray Vita huset rasande när han avslöjade att han hade lämnat dagliga uppdateringar om Watergate-utredningen till Vita huset. Han hävdade också att John Dean ”troligen ljög” för Fbi-utredare. Det avslöjades senare att Gray hade gjort sig av med en del av innehållet i ett kassaskåp tillhörande Hunt. Detta drog in FBI i ett nät av bedrägerier tillsammans med CIA, regeringen och det republikanska partiet, vilket till slut resulterade i Grays avgång i april 1973. Under bara några turbulenta veckor hade Nixon förlorat tre av sina mest betrodda män, sin statsåklagare och chefen för FBI. I maj var fler människor emot än för Richard Nixons president skap och en månad senare tv-sändes Watergaterättegången. Tittarna såg John Dean berätta för utredare att han diskuterade mörkläggningen med Nixon minst 35 gånger. Även om Nixon på ett troligt sätt kunde förneka kunskap om Crp-kampanjerna och skydda sig själv genom att avskeda personal, skulle det bli mycket värre för presidenten.

Nixon var en misstänksam person med få riktiga vänner som såg konspirationer mot sig överallt. Presidenten kom senare att erkänna att det amerikanska folket inte visste tillräckligt om hans verkliga personlighet på grund av hans grubblerier, hans vulgära utbrott och hänsynslöshet. Den här sidan av hans personlighet ledde till hans fördärv. Endast ett fåtal personer visste att Nixon installerat hemlig inspelningsutrustning i Ovala rummet, kabinettrummet och sitt privata kontor i Vita huset. Banden från rummen var avgörande för att bevisa att Nixon hade kunskap om – och aktivt deltog i – Watergate-mörkläggningen, och även att han låtit assistenter bete sig omoraliskt och brottsligt.

Nixon hade varit i hetluften inom amerikansk politik i årtionden. Han hade fått mäktiga vänner och fiender och lärt sig att spela smutsigt. Han beställde till och med skatteutredningar på Kennedy och demokraternas presidentkandidat 1972, Hubert Humphrey. På banden hörs Nixon anmärka: ”Jag kan bara hoppas på att vi får till ett litet åtal. Eller hur?”

I början av presidentvalet 1972, när det såg ut

”Nixon var en misstänksam person med få riktiga vänner.”