PROFUMOAFFÄREN

Hotade sängkammarsnack landets säkerhet på 1960-talet?

Krigsministern och den påstådda sovjetiska spionen som skapade uppror i den brittiska regeringen.

“Hon kom upp naken från poolen, med bara en liten handduk som skylde hennes kropp.”

1961 svängde det om Storbritannien. Med krigsårens anspråkslöshet i det förflutna och det gråa 1950-talet som klivit in i en ljus ny era, skulle etablissemanget skakas om rejält av ett statsråd och en skandalös showgirl. Det kalla kriget skulle bli mycket varmt.

John Profumo var en samhällets pelare. Han var utrikesminister i Harold Macmillans konservativa regering och det fanns ingen mer respektabel man än Profumo. Han var gift med skådespelerskan Valerie Hobson och under sin framgångsrika militärkarriär hade han fått flera medaljer. Det verkade som att den 46-årige Profumo hade den politiken framför sig. Istället blev han krossad av en skandal som tvingade regeringen ner på knä.

Händelserna som stjälpte Macmillans regering var smutsiga, ögonöppnande och i alla tabloider. Det var många inblandade i Profumo-affären, men en blev särskilt ökänd: den så kallade femme fatale, utmålad som en kvinna på uppgång, betet i en honungsfälla eller bara en stackars oskyldig som manipulerats. Hon var Christine Keeler, en 19-årig modell som hade kommit till London för att göra sig ett namn. Hon hade ingen aning om hur stort hennes namn skulle bli.

Christine fick sin första smak av det inte så glamorösa livet i huvudstaden genom ett jobb som toplessdansare på Murray’s Cabaret Club i hjärtat av Soho. Det var här som hennes ödesdigra möte ägde rum med den karismatiska och färgstarka Stephen Ward, en kiropraktor vars adressbok var sprängfylld med några av Storbritanniens mest inflytelserika namn. Ward erbjöd Keeler inträde i samhällets gräddfil och paret blev oskiljaktiga vänner. Christine flyttade in i Wards flådiga lägenhet vid Wimpole Mews, och snart var hon en regelbunden gäst på fester i hela London. Hon socialiserade med de stora och inflytelserika, hon hade kommit långt, långt från Soho.

Flickan som en gång hade drömt om framgång blev ivägskickad till Cliveden, Lord Astors lyxiga landgård. Det var här, när hon kom upp naken från poolen med bara en liten handduk som skylde hennes kropp, som gästen Profumo fick upp ögonen för henne. Profumo var inte den enda som tyckte om Christine. Jevgenij Ivanov var också närvarande, en rysk sjömilitär, underrättelseofficer i GRU och vän till Ward. Christine mindes senare att hon tillbringade helgen med att avfärda den amorösa Profumo. Hon gick till och med så långt att hon gömde sig i en riddarrustning för att undkomma hans tafsande händer. Men hennes motstånd skulle bli kortlivat.

Faktum är att Ward redan informerade MI5 om Ivanov. MI5 hoppades kunna använda Christine för att lura ryssen i en välsmakande honungsfälla. Britterna hoppades att Ivanovs erfarenhet av den allra bästa gästfrihet som England kunde erbjuda, skulle få honom att trilla dit, och det sista de behövde var Profumo som jagade betet och störde

deras planer.

Christine hävdade senare att hon och Ivanov blev älskare samtidigt som hon hade en affär med Profumo. Ivanov bekräftade eller förnekade aldrig detta. Det är givetvis ingen tvekan om att hon och Profumo hade en kort affär, vars konsekvenser har blivit en skandalös legend. Ward var glad och uppmuntrade sin protegé att göra sitt sängkammarsnack politiskt. Ward instruerade henne till att fråga ut Profumo om statusen för brittiska kärnvapen, så att Ward i sin tur kunde vidarebefordra informationen till sina sovjetiska kontakter. Christine var mer intresserad av det senaste kändisskvallret och ignorerade Wards önskemål, men det skulle visa sig vara av liten betydelse när affären blev offentlig.

Skandalen exploderade när Christine påbörjade stormiga affärer med Aloysius ”Lucky” Gordon och Johnny Edgecombe. De två männen var långt utanför Wards glittrande cirkel och hade både våldsamma temperament. Efter ett knivslagsmål mellan de två männen gömde sig Christine i Wards hem tillsammans med sin väninna Mandy Rice-davies, men Edgecombe skulle visa sig vara skrämmande ihärdig. Han greps i december 1962 efter att ha klivit in på Wimpole Mews och avfyrat ett vapen in i dörren.

När brottet rapporterades i tidningarna började Christine äntligen få vittring på det kändisliv hon drömde om. Beväpnad med sin affär med Profumo, sina påståenden om att ha legat med Ivanov och berättelser om orgier och drama i Wards inre krets, började hon saluföra sina historier på Fleet Street. Förvarnad av tidningen News of the World tog Profumo till legala åtgärder för att förhindra att affären blev känd, men Christine lovade tystnad i utbyte mot en enorm summa pengar. I stället varnade Profumo tidningarna att ett försök att publicera Christines påståenden skulle leda till stämning, och tidningarna backade. Vid denna tidpunkt var ryktena redan igång i Westminster, och när Profumo frågades ut av partiinpiskaren avfärdade han Christines påståenden som rena lögner. I ordkriget mellan minister och showgirl trodde regeringen utan tvekan på ministern.

Motarbetad i ansträngningarna att sälja sin berättelse tog Christine sin historia till polisen. När juryn i Edgecombe väntade på hennes vittnesmål åkte hon till Spanien. Pressen hungrade efter att rapportera ryktena om Christines affär med ministern men vågade inte. De nöjde sig med att fylla sina sidor med noggrant placerade historier om Profumo bredvid de som spekulerade om orsaken till Christines försvinnande. Det var en effektiv strategi, snart blev de två namnen obotligt ihopkopplade för allmänheten. Vattendelaren kom i mars 1963 när Labour-oppositionen bad den konservativa inrikesministern, Henry Brooke, att bekräfta eller förneka rykten om en icke angiven ministers affär med Christine Keeler. Brooke vägrade att kommentera, och i tumultet som följde blev Profumo uppmanad av partiinpiskaren att kommentera saken för kammaren. Profumo bekräftade att han hade träffat Ward och Christine, och till och med Ivanov, men förnekade ryktena om olämpligheter. Han hänvisade till hans tidigare hot om rättsliga åtgärder om någon skulle publicera artiklar om motsatsen ytterligare.

”De påbörjade en kort affär, vars konsekvenser har blivit en skandalös legend.”

Vid det här laget fick Stephen Ward det ganska hett om öronen. Han hade varit oförsiktig och självsäker och nu knöts snaran åt kring hans hals. Även när Ward försökte undvika problem genom att hota att berätta sanningen i Profumo-affären, vände sig Christine och Mandy emot sin vän och gick med på att vittna mot honom. Nu var affären en del av en stor polisutredning och Profumo hade ingen väg ut. Han avgick och erkände allt för sin fru och sina kollegor. Pressen flockades för att få detaljerna om den företagsamma ministerns angelägenheter. De ville ta reda på vilka hemligheter han kunde ha viskat till sin älskarinna, och vad hon i sin tur kunde ha muttrat till sin ryska älskare. Hade Profumo, frågade sig tidningarna, äventyrat nationens säkerhet?

Det hade han inte. Profumo må ha varit en lögnare men han var inte en förrädare, och Christine var inte gjord för spionage. I efterspelet blev Christine märkt som ett fnask på uppgång, Profumo krossades och Ward utmålades som en förrädare och Sovjetunionens nickedocka. Bara Mandy verkade blomstra, hon blev tabloidernas älskling med sina berättelser om icke namngivna politiker som involverade sig i perversa lekar. Wards liv slogs i spillror efter att ha åtalats för att leva på inkomst från prostitution. Han tog en massiv överdos av sömntabletter dagen före han befanns skyldig och dog den 3 augusti 1963.

Så småningom blev Profumo rentvådd från att ha brutit mot nationell säkerhet efter en officiell utfrågning utförd av lord Denning. I allmänhetens ögon var skadan fullständig. 1964 föll den konservativa regeringen, tillintetgjord av skandalen.

Profumo återvände aldrig till det offentliga rummet. Han höll låg profil men sysslade med välgörenhet, var respekterad och fick brittiska imperieorden för sitt arbete. Han dog 2006. Christine fick fängelse för att ha begått mened när hon vittnade i rättegången för sin före detta älskare Lucky Gordon. Hon kom ut efter sex månader men lyckades aldrig fly från skuggan av händelserna som gjorde henne känd. Hon förblir i allmänhetens minne som en femme fatale, fångad för evigt på Lewis Morleys ikoniska nakenbild. Mandy dog 2014 och hon var en framgångsrik affärskvinna, skådespelerska och författare fram till sin död. Ivanovs öde var mindre lycklig. Efter att ha återvänt till Ryssland och en karriär i flottan dog han 1994.

Profumo-affären markerade 1960-talets begynnelse och en ny världs utmaningar i det gamla samhället. Det var en vattendelare för både press och politik, en tid då en ny slags kändis uppstod och gick i strid mot den etablerade ordningen. I kaoset, lögnerna och förvirringen av affären tog karriärer slut och liv blev förstörda. Profumo må ha varit oskyldig till att avslöja statshemligheter, men han ljög. I skärselden av den allmänna opinionen hade han förstört sig själv och sitt rykte för resten av sitt liv. Han skulle inte vara den sista politiken att göra det.