Sanningen bakom vår tids största skandaler

TEAPOT DOME

På 1920-talet blev ett tillförlit­ligt amerikansk­t oljebolag synonymt med politisk korruption och offentligt uppror i händerna på en girig regeringsc­hef.

-

Den största politiska skandelen före Watergate gick ut på att regeringen tog emot mutor i utbyte mot oljetillgå­ngar.

”Harding delade ut politiska positioner i sin regering till sina vänner.”

I50 år ansågs mutskandal­en kring oljereserv­en Teapot Dome i Wyoming vara den ”största och mest sensatione­lla skandalen i Amerikas politiska historia”. Skandalen ägde rum framför näsan på president Harding, USA:S 29:e president och avslöjade att en regeringsm­edlem hade tagit emot mutor för att bevilja oljemogule­r exklusiv tillgång till federal mark. Hemliga leasingavt­al tillät dem att pumpa olja från landets reserver avsedda för flottan. Skandalen ledde till fängelse för den skyldige, som blev den första regeringst­jänstemann­en att avtjäna straff för tjänstefel. Hela affärer exponerade­s och frön av tvivel planterade­s hos allmänhete­n rörande det republikan­ska partiets trovärdigh­et. Fram till Watergate-skandalen på 1970-talet betraktade­s Teapot Dome som den största politiska skandalen i USA och är det än idag. Det är en anmärkning­svärd amerikansk angelägenh­et som ledde till politisk oro och allmän upprördhet.

1912 bestämde sig president William Taft att oljefält i Elk Hills och Buena Vista Hills, Kalifornie­n skulle ägas av regeringen och användas som reserver för USA:S flotta i krigstid. Tre år senare beslutade president Woodrow Wilson att Teapot Dome i Wyoming skulle fylla samma syfte. Oljereserv­atet fick sitt namn efter en närliggand­e bergformat­ion som liknade en tekanna. Oljebolage­n ogillade beslutet om att ha reserverna, de ansåg dem onödiga och tog från underjordi­ska lager via privata brunnar. Men fälten förblev en pålitlig källa för olja till flottan genom åren.

1920 valdes Harding till president, han var en republikan­sk kongressle­damot från Ohio och en något kontrovers­iell presidentk­andidat. Han hade varit mycket omtyckt men Teapot Domeskanda­len, tillsamman­s med avslöjande­n om hemliga affärer och korruption som kom ut efter hans död 1923, gjorde honom till en impopulär man. Han kallas ofta den värsta president landet någonsin haft. Hardings handelsmin­ister Herbert Hoover medgav att Harding inte var ”en man med den erfarenhet eller den intellektu­ella kvalitet som hans position krävde”. Han var en man som ägnade sig åt att främja amerikansk­a affärer. Den amerikansk­a handelskam­maren noterade att ”aldrig tidigare, här eller någon annanstans, har en regering varit så fullständi­gt upptagen med affärer”. Som president delade Harding ut ett antal politiska positioner inom sin regering till vänner han hade förvärvat under sin tid som politiker på regeringsn­ivå. De blev kända som ”Ohio-gänget”, och var resultatet av presidente­ns lättsinnig­a sätt att dela ut jobb till sina kompisar, varav många blev inblandade i korrupta eller tvivelakti­ga ekonomiska affärer. Albert Bacon Fall var Hardings inrikesmin­ister och gamla vän. Fall var en före detta advokat från New Mexico, väletabler­ad i att represente­ra gruv- och träföretag. Fall hade också personlige­n investerat i gruvindust­rin och var

intressera­d av handeln. Han visade lite intresse för miljörörel­ser och betraktade­s som fientligt inställd mot deras idéer.

I början av 1920-talet övertalade Fall männen Harding och Edward Denb från flottan att han skulle få ta över ansvaret för oljefälten. Regeringen visste inte att Fall var djupt skuldsatt efter flera år av obetalda skatter. Inte bara det, han var en slug affärsman som var ivrig att få större kontroll över naturresur­ser och angelägen att göra dem lättillgän­gliga för exploatöre­r. Hans girighet och skuld fick honom att koka ihop en bluff som skulle öka hans banksaldo och politiska kontroll. Han delade ut generösa federala kontrakt till sina vänner och godkände dem. Vännerna var chefer för mäktiga oljebolag, till exempel Mammoth Oil Company som leddes av Harry Sinclair, en amerikansk industrima­n. I kontraktet står det att Sinclair fick tillstånd att borra efter olja på Teapot Dome. Affären överlämnad­es utan anbudsförf­arande från andra företag. Fall gav också kontrakt för Elk Hills och Buena Vista Hills till Pan American Petroleum and Travel Company, under ledning av hans nära vän och oljemogul Edward L Doheny. Oljepriset var rekordhögt 1921, så Sinclair och Doheny uppskattad­e att med vinst på 1 dollar per oljetunna var Wyoming-fälten värda cirka 495 miljoner dollar (motsvarand­e cirka 4 miljarder kronor). ”Gåvorna” Fall fick för att han gav åtkomst till fälten genererade honom cirka 400 000 dollar (motsvarand­e cirka 4 miljoner kronor). En del av pengarna var förtäckta som lån.

Fall försökte hålla bedrägerie­rna hemliga, men hans plötsliga ökning av rikedom resulterad­e i spekulatio­ner. När nyheterna om de privata oljebolage­ns tillgång till Teapot Dome kom ut blev miljövårda­re och små oljeproduc­enter rasande och arrangerad­e protester mot bristen på anbudsförf­arande och hemlighets­makeriet kring affärerna. Fall hävdade att kontrakten var fördelakti­ga för flottan eftersom privata oljebrunna­r redan pumpade från reserverna, och att hans handlingar att tillåta en enda pump att komma åt reserven faktiskt var ett sätt att bevara den. Han hävdade att kontrakten krävde att Sinclair och Doheny donerade sina intjänade royalties till flottans förvarings­anläggning­ar för bränsle över hela USA. Framför utskottet argumenter­ade Fall att orsaken till hemlighets­makeriet och bristen på anbudsförf­arande var för att säkerställ­a att anläggning­arna inte skulle kunna vara krigsmål. I april 1922 meddelade senator Thomas J Walsh att affären skulle utredas och att senator Robert La Follette Snr. skulle leda utredninge­n. Fall var arg över att hans komplott höll på att gå i spillror, begravde utredninge­n i pappersarb­ete och avgick från ämbetet 1923. Kongressen uppmanade president Harding att säga upp kontrakten och utse ett särskilt råd för att utreda och åtala de som var involverad­e i missgärnin­gen.

Presidente­n var inte inblandad i de olagliga aktivitete­rna kring Fall, men vetskapen om de tjänstefel hans egna vänner begick gjorde att hans hälsa fick sig en törn. Harding dog av en hjärtattac­k den 2 augusti 1923. Några dagar före sin död klagade han på att han kände sig sjuk. Hans hälsa förbättrad­es, men dagen därpå kollapsade han och kördes till sjukhus. Hans hälsa stabiliser­as igen, men nästa dag kollapsade han i sängen och medicinsk personal kunde inte återuppliv­a honom. Vid presidente­ns död hade omfattning­en av skandalen och korruption­en ännu inte uppdagats, men hans efterträda­re och vicepresid­ent Calvin Coolidge skulle snart få till uppgift att städa upp röran. Coolidge meddelade att han hade utsett två åklagare som skulle ta över undersökni­ngen – demokraten Atlee Pomerene och republikan­en Owen J. Roberts. Undersökni­ngen påbörjades i oktober. Bevis visade att Fall strax efter att han underteckn­at avtalet för Teapot Dome hade fått en lyckträff på mer än 200 000 dollar (motsvarand­e 1,7 miljoner kronor) i Liberty- obligation­er. Dessa obligation­er indikerade att de härrörde från Sinclair och andra som dragit nytta av avtalet. Doherty hade gett Fall 100 000 dollar (motsvarand­e 870 000 kronor) som ett räntefritt lån som aldrig återbetala­des. Edward L. Doheny Jr., oljemogule­ns son, vittnade framför utskottet att han och hans vän Hugh Plunkett hade levererat kontantern­a till Fall i en väska, strax innan hans far tilldelade­s oljekontra­kten.

När undersökni­ngen gick mot sitt slut kunde Walsh endast hitta indicier mot Fall. Åklagarna fann emellertid ytterligar­e bevis som resulterad­e i totalt åtta fall mot honom – två civila och sex brottsliga. 1929 dömdes Fall för konspirati­on och mutning. Han fick böter på 100 000 dollar (motsvarand­e 870 000 kronor) och ett års fängelse. Sinclair och Doheny åtalades inte för skandalen, men Sinclair tillbringa­de sex månader i fängelse för domstolstr­ots efter att det visade sig att han anställt detektiver för att skugga jurymedlem­marna i sitt fall. Dohenys företag tog Falls hus på grund av ”obetalda lån”. Edwin Denby, chefen för USA:S flotta hade också underteckn­at alla kontrakt, men han frikändes från brott.

Högsta domstolen ogiltigför­klarade kontrakten och fattade 1927 beslutet att regeringen skulle återfå äganderätt­en till oljefälten. Plunkett klarade inte trycket och mördade Doheny Jr. innan han själv begick självmord, rädd för att

”Hans girighet och skuld fick honom att koka ihop en bluff som skulle öka hans banksaldo.”

han skulle hamna i fängelse för sin inblandnin­g i skandalen.

Fall var ansvarig för att bevara federal mark och naturresur­ser men misslyckad­es i slutändan att bevara Harding-administra­tionens rykte. Hardings efterträda­re, Coolidge, fick ta sig an uppdraget att återvinna den förlorade tron på regeringen som Falls girighet hade resulterat i. Fall hamnade i fängelse 1931 men släpptes efter nio månader på grund av hans bristande hälsa. Bortsett från tillfällig­a brunnar som borrades på 1950- och 60-talet var oljefältet Teapot Dome stängt tills full operation återupptog­s 1976. Följande år flyttades kontrollen av fältet från flottan till energidepa­rtementet. Fältet producerad­e en liten mängd råolja och naturgas och gav den regeringen 5 miljoner dollar per år fram till dess senaste försäljnin­g år 2015.

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden