TEAPOT DOME

På 1920-talet blev ett tillförlitligt amerikanskt oljebolag synonymt med politisk korruption och offentligt uppror i händerna på en girig regeringschef.

Den största politiska skandelen före Watergate gick ut på att regeringen tog emot mutor i utbyte mot oljetillgångar.

”Harding delade ut politiska positioner i sin regering till sina vänner.”

I50 år ansågs mutskandalen kring oljereserven Teapot Dome i Wyoming vara den ”största och mest sensationella skandalen i Amerikas politiska historia”. Skandalen ägde rum framför näsan på president Harding, USA:S 29:e president och avslöjade att en regeringsmedlem hade tagit emot mutor för att bevilja oljemoguler exklusiv tillgång till federal mark. Hemliga leasingavtal tillät dem att pumpa olja från landets reserver avsedda för flottan. Skandalen ledde till fängelse för den skyldige, som blev den första regeringstjänstemannen att avtjäna straff för tjänstefel. Hela affärer exponerades och frön av tvivel planterades hos allmänheten rörande det republikanska partiets trovärdighet. Fram till Watergate-skandalen på 1970-talet betraktades Teapot Dome som den största politiska skandalen i USA och är det än idag. Det är en anmärkningsvärd amerikansk angelägenhet som ledde till politisk oro och allmän upprördhet.

1912 bestämde sig president William Taft att oljefält i Elk Hills och Buena Vista Hills, Kalifornien skulle ägas av regeringen och användas som reserver för USA:S flotta i krigstid. Tre år senare beslutade president Woodrow Wilson att Teapot Dome i Wyoming skulle fylla samma syfte. Oljereservatet fick sitt namn efter en närliggande bergformation som liknade en tekanna. Oljebolagen ogillade beslutet om att ha reserverna, de ansåg dem onödiga och tog från underjordiska lager via privata brunnar. Men fälten förblev en pålitlig källa för olja till flottan genom åren.

1920 valdes Harding till president, han var en republikansk kongressledamot från Ohio och en något kontroversiell presidentkandidat. Han hade varit mycket omtyckt men Teapot Domeskandalen, tillsammans med avslöjanden om hemliga affärer och korruption som kom ut efter hans död 1923, gjorde honom till en impopulär man. Han kallas ofta den värsta president landet någonsin haft. Hardings handelsminister Herbert Hoover medgav att Harding inte var ”en man med den erfarenhet eller den intellektuella kvalitet som hans position krävde”. Han var en man som ägnade sig åt att främja amerikanska affärer. Den amerikanska handelskammaren noterade att ”aldrig tidigare, här eller någon annanstans, har en regering varit så fullständigt upptagen med affärer”. Som president delade Harding ut ett antal politiska positioner inom sin regering till vänner han hade förvärvat under sin tid som politiker på regeringsnivå. De blev kända som ”Ohio-gänget”, och var resultatet av presidentens lättsinniga sätt att dela ut jobb till sina kompisar, varav många blev inblandade i korrupta eller tvivelaktiga ekonomiska affärer. Albert Bacon Fall var Hardings inrikesminister och gamla vän. Fall var en före detta advokat från New Mexico, väletablerad i att representera gruv- och träföretag. Fall hade också personligen investerat i gruvindustrin och var

intresserad av handeln. Han visade lite intresse för miljörörelser och betraktades som fientligt inställd mot deras idéer.

I början av 1920-talet övertalade Fall männen Harding och Edward Denb från flottan att han skulle få ta över ansvaret för oljefälten. Regeringen visste inte att Fall var djupt skuldsatt efter flera år av obetalda skatter. Inte bara det, han var en slug affärsman som var ivrig att få större kontroll över naturresurser och angelägen att göra dem lättillgängliga för exploatörer. Hans girighet och skuld fick honom att koka ihop en bluff som skulle öka hans banksaldo och politiska kontroll. Han delade ut generösa federala kontrakt till sina vänner och godkände dem. Vännerna var chefer för mäktiga oljebolag, till exempel Mammoth Oil Company som leddes av Harry Sinclair, en amerikansk industriman. I kontraktet står det att Sinclair fick tillstånd att borra efter olja på Teapot Dome. Affären överlämnades utan anbudsförfarande från andra företag. Fall gav också kontrakt för Elk Hills och Buena Vista Hills till Pan American Petroleum and Travel Company, under ledning av hans nära vän och oljemogul Edward L Doheny. Oljepriset var rekordhögt 1921, så Sinclair och Doheny uppskattade att med vinst på 1 dollar per oljetunna var Wyoming-fälten värda cirka 495 miljoner dollar (motsvarande cirka 4 miljarder kronor). ”Gåvorna” Fall fick för att han gav åtkomst till fälten genererade honom cirka 400 000 dollar (motsvarande cirka 4 miljoner kronor). En del av pengarna var förtäckta som lån.

Fall försökte hålla bedrägerierna hemliga, men hans plötsliga ökning av rikedom resulterade i spekulationer. När nyheterna om de privata oljebolagens tillgång till Teapot Dome kom ut blev miljövårdare och små oljeproducenter rasande och arrangerade protester mot bristen på anbudsförfarande och hemlighetsmakeriet kring affärerna. Fall hävdade att kontrakten var fördelaktiga för flottan eftersom privata oljebrunnar redan pumpade från reserverna, och att hans handlingar att tillåta en enda pump att komma åt reserven faktiskt var ett sätt att bevara den. Han hävdade att kontrakten krävde att Sinclair och Doheny donerade sina intjänade royalties till flottans förvaringsanläggningar för bränsle över hela USA. Framför utskottet argumenterade Fall att orsaken till hemlighetsmakeriet och bristen på anbudsförfarande var för att säkerställa att anläggningarna inte skulle kunna vara krigsmål. I april 1922 meddelade senator Thomas J Walsh att affären skulle utredas och att senator Robert La Follette Snr. skulle leda utredningen. Fall var arg över att hans komplott höll på att gå i spillror, begravde utredningen i pappersarbete och avgick från ämbetet 1923. Kongressen uppmanade president Harding att säga upp kontrakten och utse ett särskilt råd för att utreda och åtala de som var involverade i missgärningen.

Presidenten var inte inblandad i de olagliga aktiviteterna kring Fall, men vetskapen om de tjänstefel hans egna vänner begick gjorde att hans hälsa fick sig en törn. Harding dog av en hjärtattack den 2 augusti 1923. Några dagar före sin död klagade han på att han kände sig sjuk. Hans hälsa förbättrades, men dagen därpå kollapsade han och kördes till sjukhus. Hans hälsa stabiliseras igen, men nästa dag kollapsade han i sängen och medicinsk personal kunde inte återuppliva honom. Vid presidentens död hade omfattningen av skandalen och korruptionen ännu inte uppdagats, men hans efterträdare och vicepresident Calvin Coolidge skulle snart få till uppgift att städa upp röran. Coolidge meddelade att han hade utsett två åklagare som skulle ta över undersökningen – demokraten Atlee Pomerene och republikanen Owen J. Roberts. Undersökningen påbörjades i oktober. Bevis visade att Fall strax efter att han undertecknat avtalet för Teapot Dome hade fått en lyckträff på mer än 200 000 dollar (motsvarande 1,7 miljoner kronor) i Liberty- obligationer. Dessa obligationer indikerade att de härrörde från Sinclair och andra som dragit nytta av avtalet. Doherty hade gett Fall 100 000 dollar (motsvarande 870 000 kronor) som ett räntefritt lån som aldrig återbetalades. Edward L. Doheny Jr., oljemogulens son, vittnade framför utskottet att han och hans vän Hugh Plunkett hade levererat kontanterna till Fall i en väska, strax innan hans far tilldelades oljekontrakten.

När undersökningen gick mot sitt slut kunde Walsh endast hitta indicier mot Fall. Åklagarna fann emellertid ytterligare bevis som resulterade i totalt åtta fall mot honom – två civila och sex brottsliga. 1929 dömdes Fall för konspiration och mutning. Han fick böter på 100 000 dollar (motsvarande 870 000 kronor) och ett års fängelse. Sinclair och Doheny åtalades inte för skandalen, men Sinclair tillbringade sex månader i fängelse för domstolstrots efter att det visade sig att han anställt detektiver för att skugga jurymedlemmarna i sitt fall. Dohenys företag tog Falls hus på grund av ”obetalda lån”. Edwin Denby, chefen för USA:S flotta hade också undertecknat alla kontrakt, men han frikändes från brott.

Högsta domstolen ogiltigförklarade kontrakten och fattade 1927 beslutet att regeringen skulle återfå äganderätten till oljefälten. Plunkett klarade inte trycket och mördade Doheny Jr. innan han själv begick självmord, rädd för att

”Hans girighet och skuld fick honom att koka ihop en bluff som skulle öka hans banksaldo.”

han skulle hamna i fängelse för sin inblandning i skandalen.

Fall var ansvarig för att bevara federal mark och naturresurser men misslyckades i slutändan att bevara Harding-administrationens rykte. Hardings efterträdare, Coolidge, fick ta sig an uppdraget att återvinna den förlorade tron på regeringen som Falls girighet hade resulterat i. Fall hamnade i fängelse 1931 men släpptes efter nio månader på grund av hans bristande hälsa. Bortsett från tillfälliga brunnar som borrades på 1950- och 60-talet var oljefältet Teapot Dome stängt tills full operation återupptogs 1976. Följande år flyttades kontrollen av fältet från flottan till energidepartementet. Fältet producerade en liten mängd råolja och naturgas och gav den regeringen 5 miljoner dollar per år fram till dess senaste försäljning år 2015.