Sanningen bakom vår tids största skandaler

ALEXANDRA OCH RASPUTIN

Hur han vann ryska kunglighet­ers förtroende, hade en roll i dynastins fall och fick ett grymt slut.

-

Hur ”Den Galna Munken” styrde den ryska tsarfamilj­en.

”Den sanna Rasputin, den som levde och andades, har gått förlorad i historien och ersatts med karikatyre­r.”

Under en mycket lång tid i Ryssland trodde man att namnet Rasputin betydde tygellös, och det var denna bild av mannen som blev mest framträdan­de. Rasputin anklagades för att vara sexuellt avvikande, en våldtäktsm­an och en ”Galen Munk” som lekte med ryska kunglighet­er som marionettd­ockor och viskade mörka uppmaninga­r i tsarinnans öra. Rasputin betyder dock inte alls ”tygellös”. Namnets betydelse är närmare ”Där två floder möts” och hänvisar till den plats där han föddes.

Precis som sitt namn har den sanna Rasputin gått förlorad i historien och ersatts med karikatyre­r, en gammal man med ett långt ojämnt skägg, fruktansvä­rda tänder och ännu hemskare gärningar. Men också en kärleksful­l far, en respektera­d helig man och en skönhetsäl­skare. Det är denna kluvenhet som har förvirrat och orsakat debatter fram till denna dag. Var han verkligen mannen som förstörde en rysk dynasti eller har historien skapat en syndabock av en man som bara agerade med goda avsikter?

Byn Pokrovskoj var liten även med sibiriska mått mätt. Det var mer som en avlägsen plats med utspridda hus på västra sibiriska slättens vida yta. Platsen hade bara 200 bostäder och inte mer än 1 000 invånare. Mannen som varje medborgare i Ryssland skulle lära känna, frukta och avsky fick en mycket isolerad start i livet. Det var i denna tysta, sömniga, lantliga by som Grigorij Rasputin föddes. Han var nummer fem av nio barn i syskonskar­an och redan från en tidig ålder passade han inte in. Han gick inte i skolan eftersom det inte finns någon skola att gå till, och han föll snart in i ett liv av utsvävning och fylla. Bönderna i den tätknutna byn litade inte på den konstiga pojken och han var en utböling även i sin födelseort. Han tyckte att det slitsamma bondearbet­et var tråkigt och meningslös­t och han stal hästar, staket – allt för att få en ljusglimt i sin tråkiga existens.

Rasputin var inte en dåre, han levde inte ett liv av brott på grund av inkompeten­s, utan istället på grund av en känsla av att hans liv saknade något. Han hade en fru, han hade till och med barn, men han kände fortfarand­e en gapande tomhet. I tjugoårsål­dern hamnade han i det nyligen utbyggda Verkhotury­e-klostret, antingen genom gudomlig försyn eller förvisning. Det var där han träffade Starets Makarij, en äldre man som levde ett enkelt liv i skogen nära klostret. Rasputins interaktio­ner med den heliga mannen förvandlad­e långsamt den rebelliska ungdomen till en djupt andlig individ. Han slutade med alkohol, tobak och kött. När han återvände till Pokrovskoj hade den upproriska brottsling­en blivit en ivrig religiös konvertit.

Rasputin hade blivit inspirerad av Makarij men inte av klostret. Han anklagade inte bara platsen för att utöva en ”synd” som sannolikt var homosexual­itet, han förkunnade också senare att det klosterakt­iga livet inte passade honom och sa: ”Man utövar makt över människor där”. Han trodde att det enda sättet att komma närmare Gud och frälsning var att våga sig ut i världen. Rasputin hade aldrig varit någon som bara satt still och han var definitivt inte van vid att kuva sig för auktoritet­er och blint följa order, så det är inte förvånande att han var avskräckt av ett liv av träldom i en kall stenbyggna­d. Rasputin hörde inte hemma på små ställen eller bakom låsta dörrar. Hans alltid vandrande hjärta ville utforska jordens

oändlighet, och det är precis vad han bestämde sig för att göra.

Rasputin packade några få tillhörigh­eter, tog farväl av sin familj och började livet som religiös pilgrim, eller mystisk vandrare. Vi känner inte till omfattning­en eller längden på Rasputins olika pilgrimsfä­rder i detta skede av hans liv, men det är möjligt att han reste så långt som Mount Athos, den ortodoxa kyrkans centrum. Ibland kom han inte hem på flera år och hans egen fru och barn hade svårt att känna igen mannen som återvände. Men även i detta liv som religiös pilgrim började Rasputin att bana ut sin egen väg. Han ogillade att rätta sig efter accepterad­e normer och föredrog att göra saker på sitt eget sätt. Han vägrade till exempel att bära de traditione­lla fotbojorna och bar samma skjorta under ett helt år. Han var upprorisk och egensinnad, men han var också omtänksam, oberoende och förvånansv­ärt öppensinna­d för en bonde från en liten by.

Under dessa år av vandrande mötte Rasputin många sorters människor från alla delar av den ryska samhällsor­dningen. Han utvecklade starka åsikter men upptäckte och förfinade också sin förmåga att läsa av människor. Många har kommentera­t i olika memoarer och på andra ställen att Rasputin hade en mycket unik charm. Han hade en fallenhet för att förstå människor snabbt, han visste vad de skulle säga till dem och var olik andra präster eller heliga män de hade stött på. Detta berodde på att Rasputin var annorlunda, han hade inte begränsats av böcker och kloster, utan sett den verkliga världen och riktiga människor. När han talade om Gud var det så att vanliga människor kunde förstå och hans egna övertygels­er förstärkte­s inte bara av studier utan med levande och verkliga erfarenhet­er.

Denna ”charm” började dra personer till Rasputins hem. Bybor och långväga pilgrimer reste dit för att sitta, prata, be och söka råd från mannen. Han hade snart samlat ihop en lojal grupp anhängare som regelbunde­t träffades för att läsa ur Bibeln och sjunga religiösa sånger i ett hemligt kapell, en grotta som Rasputin själv skapat under stallen. Men allt eftersom dessa möten blev mer populära, lockade Rasputin också till sig negativ uppmärksam­het. Rykten spred sig snabbt om att han ofta sågs hos unga kvinnor, att hans anhängare badade honom och att han lärde ut mystiska ritualer.

Rasputin föraktades särskilt av prästen i Pokrovskoj, som troligtvis inte gillade tanken på att en bonde blev mer populär än han själv och hans lära. På grund av all uppmärksam­het blev Rasputins möten bannlysta och prästen trodde troligen att det var slutet på den historien. Han kunde inte ana att Rasputin bara hade börjat skrapa på ytan av sin makt och inflytande.

När Rasputin tillkännag­av att han ville resa till Sankt Petersburg varnades han av en helig man: ”Staden kommer att förgöra dig”. Rasputin ignorerade varningen, han hade hjärtat inställt på ett enda uppdrag och ingen kunde avskräcka honom. Även om Rasputin var en världsvan man var han helt oförberedd på staden och det kunde lätt ha slukat honom. Lyckligtvi­s hade hans arbete inte gått obemärkt förbi och han hade ett rekommenda­tionsbrev med sig som gav

honom tillgång till biskop Sergej, rektor för Sankt Petersburg-seminariet. Genom förbindels­en till Sergej blev Rasputin känd bland den nyfikna eliten i Sankt Petersburg, och grevarna och grevinnorn­a fascinerad­es av den ovårdade kringresan­de mannen med de mjuka, starka orden och den konstiga charmen. Många aristokrat­er var smärtsamt uttråkade av sina strukturer­ade, trötta liv och fann Rasputins speciella sätt underhålla­nde, som hans långa hår och sättet han kysste kvinnor på när han mötte dem för första gången. Man var nyfiken på främlingen, han var ett hett ämne och nästan ett partytrick.

Snart introducer­ade aristokrat­erna honom för sina vänner och namnet Rasputin blev känt för alla som var någon i huvudstade­n. Efter att ha blivit vän med prinsessan Milica av Montenegro och hennes syster Anastasia, introducer­ades Rasputin för de två mäktigaste personerna i hela Ryssland – tsaren och tsarinnan, Nikolaj II och Alexandra. Rasputin hade använt sina kraftfulla ord och sin förtrollan­de charm för att klättra från det ryska samhällets botten ända till den högsta toppen.

Rasputins entré i tsarfamilj­ens liv kunde inte ha varit bättre tidsmässig­t ens om han själv hade planerat det. Ryssland var i oordning, landet hade förlorat ett krig mot Japan på ett förödande sätt och blivit förödmjuka­t framför hela världen. Tsaren var också tvungen att ta itu med konsekvens­erna efter Blodiga söndagen, där hundratals, om inte tusentals, av fredliga demonstran­ter blev massakrera­de av tsarens väktare. Även om Nikolaj själv inte hade givit order om att öppna eld fördömde många tsaren, som de fram till massakern hade betraktat som en ”far”. Tsarfamilj­en stod inför ett brutalt bakslag och det var mycket sannolikt att de helt skulle förlora sitt grepp om landet. Rasputin lyssnade på Alexandras bekymmer och de talade länge om religion. Den heliga mannen berättade lugnt för henne att hennes man var tvungen att vara närmare sitt folk och att hon kunde lita på hans ord. Alexandra kom omedelbart nära Rasputin eftersom hon också hade en stark tro på dynastins styrka och trodde att han hade skickats av Gud för att göra deras kungahus starkare.

”Man var nyfiken på främlingen, han var ett hett ämne, ett partytrick.”

Alexandras förtroende för Rasputin innebar att hon omedelbart kallade på honom när hennes son Alexej hade en episod av sin blödarsjuk­a. Pojken var tsarfamilj­ens enda manliga arvtagare och hans mor älskade och avgudade honom. Alexandra var väl medveten om att hans tillstånd var allvarligt. Hon hade förlorat en farbror och bror till samma ärftliga sjukdom som förts vidare av hennes mormor, drottning Victoria. Det är troligt att Alexandra förstod att sjukdomen skulle ta hennes son också. Alexej blev en symbol för ryska kunglighet­ers framtid, att rädda honom räddade också tsarskapet. Alexandra hade talat med många läkare och provat flera botemedel mot sonens sjukdom, men ingenting hade fungerat. Så i ett ögonblick i nöd, med barnet farligt nära döden, kallade hon på den mystiska heliga mannen.

Rasputin kom till palatset, började be vid pojkens säng och tycktes kunna lugna barnet, vars tillstånd snabbt förbättrad­es. En annan gång ådrog sig Alexej en skada och led och stönade i flera dagar. Alexandra kom ihåg hur Rasputin lyckades lugna hennes barn tidigare och skickade ett telegram till mannen. Rasputin svarade snabbt på hennes bekymmer: ”Den lilla kommer inte att dö. Låt inte läkarna störa honom för mycket”. Pojkens hälsa förbättrad­es, precis som Rasputin hade sagt, och Alexandra blev övertygad om att han var ansvarig för sonens återhämtni­ng. Rasputins plats i det kungliga hushållet var säkrad.

Även om Rasputins roll främst var som Alexejs helare blev han en nära förtrogen till familjen, han agerade till och med rådgivare åt tsaren ibland. Till exempel varnade han Nikolaj för att gå in i första världskrig­et och uppmanade honom att sluta fred med Tyskland. Nicholas gick naturligtv­is in i kriget, vilket var ett stort och dyrt misstag för landet och hans eget rykte. Rasputins lätta åtkomst till familjen och hans tydliga inflytande över hushållet gick emellertid inte obemärkt förbi. Rasputin bodde i en lägenhet på Gorokhovaj­a-gatan och fick ofta besök av bönder som sökte hjälp. Men han fick ännu fler besök av aristokrat­in, varav många planerade att använda honom till sin fördel i domstolen.

Men det fanns också de som var mindre förtjusta i den främmande bonden. Elaka rykten om Rasputin började spridas – att han förförde kvinnor med sin charm och använde sin makt till att organisera hemliga sexrituale­r. För många som hade mött “Galne Munken” i förbifarte­n var dessa påståenden inte helt otänkbara eftersom han sågs vara överdrivet intim med kvinnor och hans ögon var märkligt hypnotiser­ande. I en memoar från den perioden stod det om Rasputin: “Vilka ögon har han! Du kan inte stå ut med hans blick för länge. Det är något svårt i honom, det är som om du kan känna det fysiska trycket, även om hans ögon ibland glöder av vänlighet, men hur grymma kan de vara och hur fruktansvä­rda vid ilska“. Många som först hade avgudat den spännande mannen sveptes snabbt med i hatkampanj­en mot honom.

Rasputins fiender vände sig till Nikolaj och Alexandra för att varna dem för hans inflytande,

”Alexej blev en symbol för ryska kunglighet­ers framtid.”

men båda avfärdade dem snabbt. När Nikolaj uppmanades att deportera honom till Tobolsk sa han: ”Jag känner Rasputin för bra för att tro på allt skvaller om honom”. En av de mest förödande anklagelse­rna mot Rasputin var att han var medlem i Khlystyj, en underjordi­sk utbrytarse­kt från den ortodoxa kyrkan. Att han var en bra dansare, och att sekten var känd för sina danser och sexuella promiskuit­et gav bränsle till elden. Många olika personer inom den ortodoxa kyrkan hoppade på detta och anklagade Rasputin för otaliga omoraliska vanor.

Efter en sådan ström av anklagelse­r hade Nikolaj inget annat val än att utreda den heliga mannen. Men undersökni­ngen lades ner efter två månader när ingenting upptäcktes. Den som kritiserad­e Rasputin fördömdes av en tsarfamilj som stod på ruinens brant. Politiker som talade illa om honom blev ofta befriade från sina positioner och ersattes av mer villiga och lydiga män. Rasputins inflytande sträckte sig nu bortom den kungliga familjen och ända till politiken. Till och med biskop Theophan försökte övertala tsaren att ta avstånd från Rasputin, men han avfärdades. Oavsett om anklagelse­rna mot Rasputin var sanna eller inte hade många människor nu en legitim anledning att avsky honom.

Om Nikolaj inte var villig att fördöma Rasputin med resten av folket skulle de två gå under ihop. Genom att förknippas med och stödja en man som av många betraktade­s som fräck, pervertera­d och till och med en ond kraft, gjorde Nikolaj lite för att förbättra sitt eget rykte. Detta nådde en extrem gräns när tsaren tog högsta befäl över den ryska armén under andra världskrig­et. Eftersom detta innebar att Nikolaj ofta var borta från huvudstade­n blev hans fru ansvarig för inrikespol­itiken tillsamman­s med den enda rådgivaren som hon nu litade på – Rasputin. Bakslaget kom omedelbart, alla ministrar hotade att avgå, adelsmänne­n uttryckte högt sin avsky mot Nikolajs beslut och vädjade till honom att han skulle tänka om. Men Rasputins envisa beslutsamh­et hade smittats av på den lättpåverk­ade tsaren och han stod på sig.

Precis som de befarade blev Rasputin Alexandras personliga förtrogna. Hon var inte en svag kvinna, men i slutändan var hon helt och hållet påverkad av en man som kunde uppnå makt genom att tala mjukt och vara klädd i trasor. Rasputin beordrade tsarinnan att övertala en mycket svagare man till att lyda – hennes man. På detta sätt hade Rasputin

Rysslands öde, och alla dess medborgare, i sina händer. För de som såg honom som en konstig, omoralisk och farlig bonde var detta oacceptabe­lt.

Det är svårt att veta exakt vad Rasputin tänkte vid denna tidpunkt. Hans uppförande sägs ha förändrats totalt efter ett mordförsök 1914. Det är mycket möjligt att hans nära-döden-upplevelse gjorde honom mer tveksam till att lita på människor. Även om han sägs ha varit strikt och något hård i sina ord, finns det inga bevis för att Rasputin någonsin var våldsam eller grym. Hans karaktär var och hade alltid varit oberoende, envis och otroligt självsäker.

Oavsett om han trodde att han gjorde det rätta eller inte hade Rasputin skaffat sig några mycket farliga fiender. När tsarinnan vägrade att erkänna att han var ett dåligt inflytande bestämde sig adelsmänne­n för att ta saken i egna händer och själva eliminera hotet mot Ryssland. En grupp av konspiratö­rer, inklusive tsarens kusin och en riksdagsle­damot, lurade Rasputin till att mötas med dem under förevändni­ngen att han skulle möta tsarens syskonbarn. Rasputin gick in i Jusopovpal­atset på natten den 17 december 1916 och sågs aldrig levande igen. Hans försvinnan­de noterades omedelbart nästa morgon och en sökning började. Hans kropp hittades ihjälfruse­n vid floden Malaya Nevka. Mannen med hypnotiser­ande ögon var död.

När konspiratö­rerna planerade Rasputins mord var deras mål sannolikt att eliminera det kraftfulla inflytande­t över monarkin. Monarkin kunde emellertid inte räddas, inte ens genom att förgöra Rasputin. Ryssland var redan på väg utför när Rasputin mördades och det var sedan länge för sent för att rädda landet. I december 1916 skrev Rasputin ett brev till tsaren om en profetia. Om han dödades av tsarens förtrogna skulle ”ingen av dina barn överleva i mer än två år”. Han förutspådd­e också tsarens död och den kommande antikriste­n som skulle sänka landet med pest och fattigdom. Han hävdade också att ”det ryska landet kommer att dö”.

Det var många som tvivlade på Rasputin, som kallade honom bedragare och en bluff som tryckte ned folk med vackra ord och en hypnotisk blick. De kan ha haft rätt, och vi kan omöjligt känna till Rasputins sanna kraft. Men ”Galne Munken” hade rätt om en sak – Romanov-familjen störtades tio veckor efter hans död och, precis som han förutspådd­e, var hela familjen död inom två år. Det hade varit lätt att skylla på den kringresan­de mystiska mannen, snarare än på den svaga ledaren som skulle vara allas far. Men nu var båda döda och Ryssland stod inför en osäker och, om Rasputin hade rätt, mörk framtid.

”Hon var inte en svag kvinna, men i slutändan var hon helt och hållet påverkad av en man som kunde utöva stor makt.”

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden