ANASTASIA

Rykten om att den yngsta storhertiginnan överlevt var en annan kvinnas otroliga väg till berömmelse.

Hur kvinnan som påstod sig vara den försvunna prinsessan avslöjades.

På morgonen den 17 juli 1918 hördes skott från källaren i det utsmyckade Ipatiev-huset i Jekaterinburg, där bolsjevikerna hade fängslat den tidigare tsaren Nikolaj II och hans familj. En halvtimme senare körde en lastbil ut från porten och in i den mörka sibiriska natten. Romanov-familjen sågs aldrig igen. Bara två månader tidigare hade fyra unga kvinnor gått in i Ipatiev-huset – Storhertiginnorna Olga, Tatiana, Maria och Anastasia, Nikolajs och Alexandras vackra döttrar. Detta sista fängelse var långt ifrån den överdådiga världen Anastasia föddes i den 18 juni 1901 – en värld av palats, yachter och bugande hovjunkar. Liksom sina tre systrar uppfostrades hon enkelt. Hon delade sovrum med Maria, sov på en tältsäng och badade i kallt vatten. Anastasia var välsignad med fina drag och livfulla blå ögon, men kände sig tillbakahållen av sin korta längd. Alla var överens om att hon var livlig och intelligent, även om hennes lärare Pierre Gilliard klagade över att hon var ”extremt passiv, men med ett begåvat barns passivitet”. Hon fann sin plats i familjen med kvicktänkthet och humor. Anastasia var en prinsessa som var en pojkflicka, hon klättrade i träd och skrämde slag på släktingar med practical jokes. ”Hon hade tveklöst rekordet för flest straffbara gärningar i sin familj”, mindes Gleb Botkin, son till familjens läkare. ”När det kom till att vara busig var hon ett geni”.

När fadern abdikerade från tronen 1917 började den blåögda tjejen blomma ut. Men för Anastasias del skulle det inte bli några debutantbaler och inga fester. Hon satt istället fängslad i Sibirien, först av den provisoriska regeringen och sedan av Lenins bolsjeviker. Sin 17-årsdag tillbringade hon i en smutsig gruvstad omgiven av ociviliserade soldater och upptrappande hot allt eftersom inbördeskriget mellan de röda och vita arméerna utkämpades i Jekaterinburg.

Sovjetregeringen berättade för världen att Nikolaj II hade avrättats den 17 juli 1918, hans familj nämndes inte. Nikolaj Sokolov, den vita arméns utredare, förklarade att Ipatiev-husets kommendant Jakov Jurovskij och hans män hade skjutit alla i familjen Romanov och deras fyra trotjänare som varit fängslade med dem – men Sokolov hittade aldrig några lik. Hans teori var att Jurovskij hade tagit dem till den närliggande Koptjaki-skogen, styckat kropparna, bränt dem och sedan löst upp kvarlevorna i syra innan han slängde resterna i ett gruvschakt.

Avsaknaden av några kvarlevor från Romanovs eldade på rykten om att en eller flera familjemedlemmar kan ha kommit undan. Trots allt så visste ingen riktigt vad som hade hänt den natten i juli 1918 – och historier från Sibirien spreds och beskrev hur bolsjevikerna desperat sökt efter en saknad storhertiginna dagarna efter massakern

i Jekaterinburg. Trots att man misstänkte det värsta höll många ryska emigranter som flydde till Europa fortfarande fast vid hoppet om att någon i kungafamiljen hade överlevt.

Två år senare, en kall februarinatt 1920, räddades en ung kvinna från en kanal i Berlin. Hon hade utsatts för våld, hennes käke var trasig, tänderna lösa och läkare spekulerade i att en kula kunde ha snuddat henne och orsakat ett litet avtryck på huvudet. Sedan hon vägrat uppge sitt namn tog myndigheterna henne till Dalldorf mentalsjukhus där hon förblev en tyst gåta. Läkare och sjuksköterskor var överens om att hon inte var galen, men hon vägrade prata om sitt förflutna. Åtminstone fram till 1922. Då förvånade hon alla genom att tillkännage att hon var Anastasia och att hon mirakulöst hade räddats från massakern av en sympatisk soldat som hade smugglat ut henne från Ryssland till Tyskland.

Nyheten spred sig som en löpeld bland emigranterna. Utvandrade aristokrater besökte den unga kvinnans säng och diskuterade hennes utseende och förmåga att prata ryska. Tsarinnan Alexandras syster, prinsessan Irene av Preussen, fann tydligen inte ”Anastasia Tjajkovskij”– som kvinnan började kalla sig själv – övertygande. ”Jag såg genast att hon inte kunde vara en av mina systerdöttrar”, insisterade hon. Men senare verkade hon kluven och mumlade: ”Hon är lik, men vad betyder det om det ändå inte är hon?”. Irene, liksom många andra, brottades med några uppenbart häpnadsväckande tillfälligheter: kvinnan var lika lång som den verkliga Anastasia, hade hennes blå ögon, en deformation av fötterna som kallades hallux valgus, och hon verkade känna till intima detaljer om livet inom tsarfamiljen. Hur skulle mysteriet lösas?

Sommaren 1925 bad storhertiginnan Olga, Nikolaj II:S syster, att Anastasias tidigare lärare, Pierre Gilliard, skulle besöka kvinnan. ” Telegrafera mig om det verkligen är hon så kommer jag till Berlin”, uppmanade hon. Trots att Gilliard inte kunde hitta den minsta likhet med Anastasia, ville han inte ha ansvaret för att fatta ett slutgiltigt beslut. Den hösten kom Olga själv till Berlin. Som Anastasias gudmor och en av de få personer som regelbundet hade besökt Nikolaj och Alexandra var hon bäst lämpad för att bedöma situationen. Det tvistas om vad som hände sedan. Kvinnans anhängare insisterade på att Olga och Gilliard kände igen henne som Anastasia och att storhertiginnan till och med följde upp besöket med brev och försäkrade denna ”Anastasia Tjajkovskij” att hon ”inte är ensam, och vi kommer inte att överge dig”. Men utanför det offentliga ljuset förklarade Olga att hon inte hade hittat sin systerdotter i Berlin. ”Jag tror att historien är osann”, skrev hon, ”men många tror på den, folk som aldrig kände den verkliga Anastasia.”

Enligt Olgas kusin, storhertig Andrej (som kände igen kvinnan som Anastasia), var Olga mindre orubblig privat. Hon hade tvingats förneka Anastasia, och förklaringen till det var att hon ville undvika att uppröra sin gamla mamma, tsarinnamodern Maria Feodorovna. Det skulle bli ett återkommande tema – stora hertigar och hertiginnor, prinsar och prinsessor accepterade eller avvisade kvinnan som Anastasia med anledning av press från familjer, vilket delade Europas kungahus. Anastasia Tjajkovskij var inte utan imponerande anhängare. Den verkliga storhertiginnans kusin, prins Sigismund av Preussen, förklarade henne äkta efter att hon svarat på en obskyr lista med frågor. Tsarinnan Alexandras väninna, Lili Dehn, var lika övertygad: ”Vad kan jag säga efter att ha känt henne? Jag kan verkligen inte ta fel på hennes identitet”. Gleb Botkin och hans syster Tatjana blev två av kvinnans mest högljudda supportrar. Deras far hade avrättats tillsammans med familjen i Jekaterinburg. Båda insisterade

”12 Romanovsläktingar hade avfärdat Anastasia Tjajkovskij som en bedragare.”

på att den unga kvinnan var Anastasia, även om de medgav att hennes utseende hade förändrats. Botkin blev hennes beskyddare 1928 och arrangerade ett besök till New York, där hon skulle vara gäst till Anastasias kusin, prinsessan Xenia av Ryssland. Kvinnans högdragna sätt, blåa ögon och ett ”intuitivt intryck av familjelikhet” imponerade på Xenia – men hon tyckte att kvinnan var en besvärlig gäst och efter några månader flyttade kvinnan in med en änkling från New Yorks societet. Hennes oberäkneliga beteende och slösaktighet ledde till att en hysterisk Tjajkovskij kördes till ett mentalsjukhus. Snart var hon på väg tillbaka till Tyskland.

Efter att Nikolaj II:S mor dog 1928 avfärdade 12 Romanov-släktingar Anastasia Tjajkovskij som en bedragare. Ett decennium senare, nu med namnet ”Anna Anderson”, tog kvinnan fallet till domstol. I början av första världskriget hade en bank i Berlin fryst ett konto som tillhörde tsaren. 1933 fördelades det lilla som var kvar mellan Nikolaj II:S efterlevande släktingar, och Andersons advokater bestred utdelningen. Rättsfallet, som inleddes år 1938 och fortsatte fram till 1970 med flera avbrott, blev den längsta rättegången i tysk historia. Lord Mountbatten, Anastasias kusin, betalade för mycket av försvaret som erbjöds av hans kungliga släktingar i tsarinnan Alexandras hemland Hesse.

Rättegången, liksom annat inom Anastasia-

fallet, utvecklades till frustrerande anklagelser och strider mellan vittnen. För varje antropolog eller handstilexpert som insisterade på att Anderson var storhertiginnan kontrade försvaret med uttalanden från motsatt sida. Anderson själv vägrade att samarbeta med sina advokater. ”Du tror antingen på det eller så tror du inte på det. Det spelar ingen roll”, sa hon en gång. För många gjorde denna inställning henne mer trovärdig – vilken bedragare skulle vara så frispråkig och samarbetsovillig?

På mitten av 1950-talet levde Anderson i Schwarzwald, men hon var inte glömd. Anastasia, filmen från 1956 som baserades på hennes historia vann inte bara skådespelerskan Ingrid Bergman en Oscar – den lockade också busslaster med turister, som klättrade upp på staket utanför kvinnans hus och ropade att hon skulle visa sig. Tidningar runt om i världen gjorde henne till kändis med berättelser om en förlorad prinsessa, en modern saga som gick så tragiskt fel. Folk ville tro att Anastasia på något sätt hade rymt och undkommit familjens hemska massaker. När det rättsliga beslutet slutligen kom 1970 gladde det ingen. Den västtyska högsta domstolen förklarade att Anderson inte hade bevisat att hon var Anastasia, men å andra sidan fanns inget avgörande bevis för att den verkliga storhertiginnan hade dött 1918.

När domslutet kom hade Anderson redan lämnat Tyskland för gott. 1968 hade Gleb Botkin återigen tagit med henne till USA och introducerat henne för Jack Manahan, en rik och pensionerad historieprofessor. Anderson tyckte om USA, särskilt universitetsstaden Charlottesville, Virginia, där både Botkin och Manahan bodde. Den 23 december 1968 gifte hon sig med Manahan och Botkin var marskalk. Professorn kallade sig stolt ”tsarens svärson”.

Under en tid var det excentriska paret Manahan populära i Charlottesville. Den pyttelilla ”storhertiginnan” besökte regelbundet en fin klubb iklädd rutiga byxor, röda plastregnrockar och gula hattar. Samtidigt blev de sofistikerade damerna obekväma av hennes tvivelaktiga bordskick och högljudda bråk med Jack på knackig engelska och tyska. Paret Manahan började allt oftare dra sig tillbaka till ett en gång elegant hus, där de bodde omgivna av sophögar, ruttnande grönsaker och en hord av inavlade katter och hundar. Reportrar och författare intresserade sig fortfarande för kvinnan som hävdade sig vara kunglig. När författaren Peter Kurth publicerade en biografi om Anderson 1983, verkade bevisen som fanns till hennes fördel överväldigande. För allmänheten hade hon blivit Anastasia. Det var så hon blev ihågkommen av världen efter att hon dog av lunginflammation den 12 februari 1984, vid en antagen ålder av 82 år.

Andersons påstående verkade ämnat att förbli

”Det fanns inget avgörande bevis för att den verkliga storhertiginnan hade dött 1918.”

en gåta. I alla fall fram till 1989, då den ryska regeringen avslöjade att Jakov Jurovskij, kommendanten i Ipatiev-huset som ledde avrättningen, lämnade flera redogörelser som beskriver skott och undanröjning av kropparna. Han berättade att lastbilen som transporterade kropparna fick motorproblem i Koptyakoskogen och att de då hade bränt resterna av Alexei och en av hans systrar och begravt dem separat ifrån de andra nio offren. Två år senare grävdes massgraven upp. Brittiska och amerikanska experter matchade DNA från fyra av skelettresterna till ett prov donerat av hertigen av Edinburgh – vars farmor var syster till tsarinnan Alexandra – medan Romanovs släktingar matchade med benen som tillhörde Nicholas II. Men istället för att avsluta berättelsen resulterade uppgrävningarna bara i fler fantasier. Två kroppar saknades fortfarande, den blödarsjuka arvingen Alexej och en av hans systrar. Trots sökningar kunde man inte hitta den andra graven som Jurovskij beskrev. Kanske i hopp om att kunna sätta stopp för spekulationer om överlevnad insisterade ryska forskare – med hjälp av fotografiska jämförelser – på att Anastasias kropp hade hittats och att storhertiginnan Maria saknades. Amerikanska experter hävdade dock att tänderna, korsbenet och andra ben visade att Anastasia inte fanns i massgraven.

Var Anderson verkligen Anastasia? Med tillgängligt DNA bestämde sig forskare för att lösa mysteriet. Anderson kropp hade kremerats, men en del av hennes tarm hade tagits bort 1979 och lagrats på ett sjukhus i Charlottesville. Några hårlockar hade också sparats, vilket möjliggjorde en genetisk jämförelse med Romanovs kvarlevor. Resultatet var häpnadsväckande – Andersons DNA matchade inte de uppgrävda kvarlevorna eller Romanov släktingar. Hon kunde omöjligt ha varit prinsessan Anastasia.

Men vem var hon? Sedan slutet av 1920-talet hade hennes motståndare hävdat att hon var Franziska Schanzkowska, en ung tysk fabriksarbetare från västra Preussen i vad som idag är Polen. Hon hade försvunnit i Berlin några dagar innan polisen drog upp Anderson från kanalen. Forskare fick ett blodprov från Schanzkowskas släkting Karl Maucher och testade det mot tarmoch hårprofilerna. Resultatet matchade – kvinnan som så berömt hävdat sig vara kunglig hade i själva verket varit en piga från landet.

Denna identifiering gjorde lite för att lösa mysteriet. Folk undrade hur en outbildad polsk bonde kunde lura en mängd kungligheter, aristokrater och en storhertiginna? De undrade om hennes matchande ärr, hallux valgus på fötterna, blå ögon, och de tydliga minnen som hade övertygat så många? Sanningen är lika förbluffande som vilken överlevnadshistoria som helst. Franziska Schanzkowskas charad avslöjar henne som en kvinna med talang och list – lika anmärkningsvärd som prinsessan vars identitet hon påstod sig ha.

Franziska föddes år 1896 i en tidigare adlig familj som hade råkat ut för svårigheter. Hon var ett intelligent barn som talade tre språk och utmärkte sig i skolan, inte den outbildade bonde som hon

”Folk ville tro att Anastasia på något sätt hade rymt och undkommit den hemska massakern av familjen.”

framställs som i historieböckerna. Ett olyckligt liv hemma med en alkoholiserad far och en våldsam mor fick henne att drömma om ett bättre liv. Vänner i hembyn Hygendorf kom ihåg att hon ”uppvisade pretentiöst beteende”. Vid 17 års ålder flyttade hon till Berlin och började jobba på en ammunitionsfabrik. Den 22 augusti 1916 tappade hon en granat, en förman dödades och Franziska fick ett nervöst sammanbrott. Under de närmaste två åren åkte hon in och ut på mentalsjukhus innan hon började arbeta som jordbrukare i norra Tyskland tillsammans med ryska krigsfångar. Hon lärde sig tillräckligt med ryska för att förstå språket men talade inte flytande. Under hösten 1918 attackerade en av dessa krigsfångar Franziska av okänd anledning. Han slog henne med sina jordbruksverktyg som resulterade i den trasiga käken, lösa tänder och ärr – som hon senare sa att hon fick under massakern i Jekaterinburg.

Under de kommande 15 månaderna bodde Franziska med Anna Wingender och hennes dotter Doris i Berlin, hon var deprimerad och klagade över att hon hade ont i huvudet och i tänderna. ”Hon pratade alltid om hur hon ville bli betydelsefull”, minns Anna. Franziska lämnade sällan lägenheten. Hon spenderade sina dagar i sängen och läste kärleksromaner – fram till att hon försvann den tredje veckan i februari 1920. Wingenders hade ingen aning om vad som blivit av henne förrän 1927, då de såg Franziskas fotografi i tidningar som rapporterade om ”Anastasias överlevnad”. En redaktör satte dem i kontakt med Martin Knopf, en privatdetektiv som var anställd av tsarinnan Alexandras bror, storhertigen Ernst Ludwig från Hesse. Privatdetektiven hade snart spårat Franziskas mor Marianna och yngre syster Maria Juliana i Hygendorf. Båda identifierade kvinnan som den saknade dottern, liksom Franziskas tidigare byvänner. När Doris Wingender ställdes ansikte mot ansikte med kvinnan kände hon direkt igen henne som deras hyresgäst. Franziskas yngre bror, Felix, identifierade också sin syster, men han drog snabbt tillbaka det, rädd för att hans familj skulle hållas ansvarig för hennes bedrägeri. Ett decennium senare arrangerade nazistregeringen en ny konfrontation mellan Franziska och hennes familj. Hennes syster Gertrude kände genast igen Franziska, men syskonen övertygade henne att inte underteckna ett erkännande. Felix hade tidigare ljugit för att skydda sin mamma från en eventuell rättegång. Nu var familjen tvungna att skydda Felix.

Konstigt nog avfärdade Andersons anhängare hennes identitet som Franziska, och insisterade på att det bara var en saga som motståndarna hade kokat ihop. Det var längtans kraft och

”Utgrävningarna resulterade i fler fantasier: två kroppar saknades fortfarande.”

myten som gjorde henne så trovärdig. Franziska använde denna längtan för att vidareutveckla sitt påstående, att spela på förhoppningarna hos de förtrollade av denna tragiska historia. Hon läste mycket, studerade kungliga vykort, tog engelskalektioner och engagerade sig i en delikat och farlig dans i 60 år – ovillig att ta tillbaka sina påstående av rädsla för att avslöjas. ”Vem jag är och vem jag låtsas vara”, sa hon en gång i ett slarvigt ögonblick. Att charaden var så övertygande var ett bevis på hennes talang. Anastasia dog kanske 1918, men genom Franziska levde hon vidare till att bli den mest kända ryska prinsessan i historien.