MAYERLINGDRAMAT

I slutet av 1880-talet skakades Wien av ett brutalt mord i den kungliga familjen – men var allt verkligen som det verkade?

Var det mord eller självmord? Var det både och? Var det inget av det?

Mayerlingdramat har förevigats i både film och litteratur och har alla ingredienser som krävs för skandalös underhållning. Tronarvingen i det österrikiska-ungerska riket och hans vackra tonårsälskarinna fångades i ett nät av sex, intriger, mord och självmord. Det är knappast förvånande att självmordspakten som bröt freden i en skog i Wien 1889 även drog till sig allmänhetens uppmärksamhet världen över. Mysteriet Mayerling löstes inte förrän 60 år senare, tack vare konspirationer, skvaller och förvirring. Allt började, som så många andra skandaler gör, med en förbjuden och passionerad kärleksaffär. I detta fall var huvudpersonerna kronprins Rudolf från Österrike och hans älskarinna, baronessan Marie Vetsera, känd som Mary. Hon var 17 år – 13 år yngre än sin älskare – och både Rudolfs och Marys föräldrar var angelägna om att affären skulle få ett slut. Men de anade inte hur de skulle få sin önskan uppfylld.

Rudolf var tronarvinge i det mäktiga ÖsterrikeUngern och ende son till kejsar Frans Josef I av Österrike och kejsarinnan Elisabeth av Bayern, även känd som Sissi – en kvinna berömd för sin skönhet och smala midja. Rudolf hade varit gift med prinsessan Stéphanie av Belgien sedan 1881, men äktenskapet var olyckligt och den nervösa kronprinsen längtade efter att bli fri från sin hustru. En skilsmässa kom inte på fråga, han vände istället ryggen till Stéphanie till förmån för sina många älskarinnor.

Det var en av dessa olyckliga älsklingar som skulle dö bredvid honom djupt i skogen i Wien den 30 januari 1889. Deras kroppar hittades i det mörka sovrummet i den kungliga jaktstugan på Mayerling. Kvällen före sin död hade kronprins Rudolfs föräldrar anordnat en middag inför deras resa till ungerska Buda. Rudolf hade anslutit till middagen men han verkade tankspridd. Rudolf var disträ genom hela måltiden och lämnade middagen ovanligt tidigt den kvällen, ivrig att resa till Mayerling för att förbereda morgondagens jakt. Även om detta var sant kunde det faktum att hans unga älskarinna väntade på honom vid stugan också varit en anledning att inte bli långvarig på middagen.

När Rudolf och Mary möttes på Mayerling gick de till sängs. Under natten hördes inget ovanligt i stugan och när Rudolfs betjänt, Loschek, knackade på Rudolfs dörr följande morgon hade han ingen anledning att förvänta sig något ovanligt. Loscheks ansträngningar att väcka sin arbetsgivare möttes med tystnad från det låsta sovrummet och till slut kallade den oroliga betjänten på Rudolfs vän, greve Josef Hoyos.

När männen inte fick något svar trots deras bästa ansträngningar, bestämde de sig för att ta till drastiska åtgärder. Loschek tog en yxa och högg på dörren tills de kunde komma in i det stängda rummet. De intet ont anande männen blev chockade av vad de fann – detta var början på mysteriet Mayerling.

Rudolf satt på en stol bredvid sängen. Framför honom stod ett bord med ett glas och en spegel. Han var död, det enda tecknet på någonting konstigt var ett blodrött spår som droppade från hans öppna mun. På sängen låg Marys kropp och det var ingen tvekan om att båda hade varit döda en stund. I halvljuset såg Loschek och Hoyos inga

uppenbara tecken på kamp eller våld, men glaset fick dem att tro att paret kunde ha druckit gift. Trots, eller kanske på grund av, offrets berömda identiteter larmade inte de två männen, vilket kan tyckas otänkbart för oss.

I själva verket innebar det strikta protokollet från Habsburg-domstolen att man inte fick larma innan formaliteterna hade utförts i rätt ordning, och det skulle ta lite tid. Greve Hoyos lämnade Mayerling omedelbart och tog tåget till huvudstaden, där han sökte upp kejsarens högra hand, greve Paar. Efter att ha lyssnat på Hoyos rapporter om vad som hänt vid stugan bestämde Paar att kejsarinnan måste få veta detta. Det skulle sedan vara hennes jobb att berätta den fruktansvärda nyheten för sin man.

Nästa på tur att få informationen om kronprinsens död var baron Nopcsa, Paars motsvarighet i kejsarinnans hushåll. Rummet började bli fullt och Nopcsa kallade på tsarinnans hovdam, som skulle förväntas informera Elisabeth om sonens död.

Vid det här laget hade sex personer redan informerats om tronarvingens död, men ingen av dem var hans föräldrar. När tsarinnan Elisabeth slutligen informerades om sin sons öde blev hon förstörd, men hon hade ändå ett sista jobb att göra, och det var att rapportera till sin man. Även om Elisabeths förtvivlan var uppenbar, så tog kejsar Frans Josef emot nyheterna samlat och behärskat. I själva verket blev han förkrossad över sin sons död, och det kungliga parets redan ansträngda äktenskap återhämtade sig aldrig från bakslaget.

Medan Rudolfs föräldrar försökte återhämta sig från chocken efter nyheten om sonens död, började domstolens hjul äntligen att rulla. Förvirringen över de två dödsfallen började i det ögonblick Loschek och Hoyos upptäckte kropparna och teorin om att kronprinsen hade begått självmord chockade hela kungliga hushållet. Det skulle vara en skandal för mycket för en härskande katolsk familj. Nästan omedelbart började man försöka begränsa skadorna och konspirationer kring dödsfallen började ta form.

Myndigheterna samlades på Mayerling och spärrade av hela området medan de undersökte platsen. Allt de gjorde granskades av den kejserliga domstolen. Utan uppenbara tecken på kamp eller annat våldsamt angrepp fick blodet som rann från Rudolfs mun en ny betydelse, speciellt i samband med glaset han tydligen druckit ur före sin död. En sådan blödning var ett symptom på strykninförgiftning, men polismästaren kunde inte säga om det var mord eller självmord. Undersökningarna kretsade kring Rudolf. Marys familj beordrades att avlägsna hennes lik utan fanfarer eller publicitet. Under följande natts mörkaste timmar togs hennes kropp från stugan och raka vägen till Heiligenkreuz några kilometer bort för att begravas på en cisterciensk klosterkyrkogård. Eftersom man trodde att Mary begått självmord behövde hennes familj ansöka om särskilt tillstånd för att begrava Mary i helig jord.

Det gjordes ingen obduktion, ingen utredning och ingen annonsering om hennes hemliga begravning. Det hände så snabbt att inte ens hennes egen mamma kunde delta. Men det skulle inte vara slutet på berättelsen om baronessan Marie Alexandrine von Vetseras kvarlevor.

Oavsett vad myndigheterna trodde bakom kulisserna gick det inte att hålla allmänheten utanför det elände som pågick på Mayerling. Domstolsskvaller placerade snabbt skulden på Mary och hävdade att hon hade skjutit eller förgiftat sin älskare innan hon tog sitt eget liv. Oavsett om han hade mördats eller begått självmord var kronprinsens död långt ifrån lätt att förklara, så de första rapporterna försökte inte ens göra det. När det officiella meddelandet om Rudolfs död utfärdades angavs orsaken vara ”ett sprucket aneurysm i hjärtat”. I ett försök att upprätthålla anseendet och dämpa skandalen nämndes inte Marys närvaro, än mindre hennes död.

” Teorin om att kronprinsen hade begått självmord chockade hela det kungliga hushållet.”

Men med ett sådant högprofilerat offer var det såklart omöjligt för den kungliga familjen att dölja sanningen bakom händelserna på Mayerling. Trots att pressen på 1800-talet kan ha haft en lite långsammare reaktionsförmåga än dess motsvarighet på 2000-talet, svärmade snart media över hela Wien. Det stora medieuppbådet gjorde att det sattes in en officiell kommission som utredde kronprins Rudolfs död, med ledning av doktor Hermann von Widerhofers. Snart cirkulerade ännu fler förklaringar i Österrike.

Plötsligt var det ingen hjärtinfarkt och inget gift, men en pistol och de som försökt skuldbelägga Mary skulle bli besvikna. Allmänheten var fortfarande förvirrad och rykten cirkulerade om att den intet ont anande kronprinsen hade skjutits i ryggen och Mary dödats av ett sår i huvudet. Detta gav upphov till spekulationer om antingen ett mord och ett självmord, med Mary som sköt, eller en tredje part som dödade både Rudolf och baronessan.

När kommissionen kom med sin slutgiltiga rapport var den officiella förklaringen något som den kungliga familjen hade fruktat. Dr Widerhofer drog slutsatsen att Rudolf hade hållit i vapnet, ”i en stund av sinnesförvirring”. I denna senaste och officiella version av händelserna hade kronprinsen skjutit Mary och sedan skjutit sig själv flera timmar senare. Faktum är att en annan av Rudolfs älskarinnor senare skulle hävda att han hade försökt övertyga henne om att delta i en självmordspakt, och att hon hade vägrat. Hans sista brev antyder också självmord men innehåller inga konkreta hot. Motivet var så enkelt som förtvivlan, förklarade Widerhofer. Rudolf tog till desperata åtgärder på grund av kejsarens krav på att han skulle avsluta sin tre månader långa romans med den unga baronessan. Förkrossad av tanken på att han måste överge sin tonårsälskarinna övertalade Rudolf henne att ingå en självmordspakt. Frans Josef var ovillig att röra upp en sådan skandal, undersökningen stängdes ner och polisen förklarade att saken var utredd.

Eftersom Rudolf själv hade varit ansvarig för sin egen död tilläts han egentligen inte vila vid sidan av sina förfäder i Habsburgs familjegrav. Hans sörjande far ville dock säkra sin sons rättmätiga viloplats i Capuchin-kyrkan och bad Vatikanen om att ingripa. Med tanke på att Rudolfs självmord orsakades av tillfällig sinnesförvirring fick han begravas med familjen. Medan Maria nästan låg bortglömd i sin hemliga grav i Heiligenkreuz, intog kronprinsen sin ryktbara plats i den kejserliga kryptan. Med kropparna begravda och utredningen stängd verkade Mayerling-affären till slut vara över, bortsett från sörjandet. Faktum är att saker och ting var långt ifrån över.

När dammet lagt sig och begravningsklockorna tystnat började konsekvenserna av dödsfallen ta vid. Det långt ifrån lyckliga äktenskapet mellan kejsaren och kejsarinnan gick helt i stöpet, officiella skilsmässohandlingar började och Habsburgs tronföljd förändrades för evigt. Frans Josef gjorde om stugan vid Mayerling till ett kloster, med kapellet på platsen för sovrummet där paret dog. Än idag ber karmelitnunnorna som bor där för Rudolfs och Marias själar.

Åren gick och dödsfallen vid Mayerling blev historia, men den otillfredsställande slutsatsen av utredningen såg till att det aldrig glömdes bort. Sissi dog 1898, ihjälstucken av en lönnmördare och Frans Josef dog av lunginflammation 1916. Två år senare föll det österrikiska-ungerska riket.

Många år passerade innan Mayerlingdramat kom på tal igen. Djupt i kyrkogården vid Heiligenkreuz störde ryska trupper baronessan Mary Vetseras grav och krossade hennes kista i processen. Under tio långa år låg Marys kvarlevor helt öppet tills den röda armén drog sig tillbaka från Österrike. Först då kunde familjen till den olyckliga baronessan äntligen ta hand om hennes skändade grav. Medvetna om hennes del i Mayerlingdramat bad familjen en lokal läkare, Gerd Holler, undersöka Marias kvarlevor. Till deras förvåning drog han slutsatsen att hennes skelett inte visade något bevis på ett kulhål. Denna upptäckt ifrågasatte ännu en gång den officiella historien om vad som egentligen hände i jaktstugan. Mayerling-skandalen blev ett hett ämne igen och Holler var fast besluten att lösa mysteriet en gång för alla.

Holler hävdade att det sedan länge stängda Vatikanarkivet avslöjade att endast en kula hade avfyrats från geväret i sovrummet – Mary. Trots att hennes skalle visade en oförklarlig skada konstaterade Holler att hon inte hade skjutits eller förgiftats – hon hade sannolikt dött efter en tragisk olycka.

Även om det inte fanns några oberoende bevis för att stödja detta påstånd, bestämde doktorn att den mest sannolika orsaken till dödfallen var en misslyckad abort. Förstörd av sorg och oförmögen att leva utan sin älskade sköt Rudolf sig själv.

År 1991, mer än ett sekel efter att hon först lades till vila, blev den olyckliga Marys grav skändad igen. Helmut Flatzelsteiner, en möbelförsäljare som var besatt av Mayerling-mysteriet, grävde upp kistan och stal den. Den olyckliga Marys tomma grav upptäcktes inte på över 12 månader. Flatzelsteiner tog baronessans ben till Linz, där han beställde en privat rättsmedicinsk undersökning som han hoppades kunde avgöra hur Maria dog, en gång för alla. För att inte väcka misstankar hävdade Flatzelsteiner att benen tillhörde hans förfader som hade blivit dödad ett sekel tidigare, och han ville veta om han hade blivit skjuten.

Flatzelsteiners ansträngningar visade sig vara fruktlösa. Marias skalle var så illa skadad av tidens gång att forskarna inte kunde avgöra hur hon hade dött. När sanningen kom fram lyckades Flatzelsteiner undvika fängelse och fick dryga böter istället. Den olyckliga unga kvinnans kvarlevor återfördes till hennes grav. Förhoppningsvis får hon äntligen vila i fred.

Mysteriet Mayerling skulle få en sista twist och

”Det gick inte att hålla allmänheten utanför det elände som pågick.”

2015 kom slutvinjetten. Under en granskning i Österrikes Schoellerbank upptäcktes ett värdeskåp som inte tycktes ha någon ägare.

I lådan fanns familjefotografier och brev skrivna av baronessan Mary Vetsera dagarna och veckorna före sin död. Lådan deponerades 1926 av en okänd kund i banken och glömdes sedan bort, bland papperna fanns avskedsbrev från Mary till hennes familj. Denna sista pusselbit bevisade utan tvivel att Mary hade för avsikt att begå självmord tillsammans med kronprins Rudolf och hade varit en frivillig deltagare i planen. Detta var inget mord, men en pakt mellan ett passionerat par som inte kunde stå ut med tanken på att bli splittrade och som så småningom bestämde sig för att göra en stor och dödlig gest för att bevisa sin hängivenhet.

Efter alla år av intriger, mysterium och mörkläggningar, efter skandaler och kriminalitet – var det tragiska mysteriet vid Mayerling äntligen löst.

”Det var bevis på att Mary hade för avsikt att begå självmord med kronprins Rudolf.”