Könskontroller inom sporten

Testen som har skapat fler kontroverser än resultaten av dem.

Fram till 1967 utfördes visuella undersökningar om det var oklart huruvida en kvinnlig idrottare faktiskt var kvinna. År 1967 meddelade International Amateur Athletics Federation (IAAF) att de skulle använda sig av kromosomtest. Internationella olympiska kommittén (IOK) antog samma förfarande 1968. Om resultatet kom tillbaka som XX – grattis, det är en kvinna. Om resultat kom tillbaka annorlunda fick idrottaren inte tävla.

Problematiken här är att genetiken inte är binär, och testen orsakade mycket kontroverser. IAAF övergav förfarandet 1992, och IOK:S år 1999, om det inte fanns en verklig anledning att testa någon.

Men saker förändrades igen 2011, efter att IAAF fått hård kritik för hur dåligt de hanterat Caster Semenyas fall. Testen skulle nu fokusera på ”onormala” testosteronnivåer för att avgöra om någon var ”tillräckligt kvinnlig” för att få tävla. Men det finns ingen konsensus att testosteron förbättrar en persons prestation, vilket är vad Dutee Chand hävdade efter att hon hindrades av ett sådant test 2014. Chand har hyperandrogenism och producerar naturligt alltför stora mängder androgener, såsom testosteron. Chand tog sitt ärende till skiljedomstol som dömde till hennes fördel. Testerna blev tillfälligt förbjudna och IAAF måste bevisa att alltför stora mängder testosteron ger idrottare en fördel, annars kommer testerna att förbjudas. Vissa kritiker hävdar att det helt enkelt inte spelar någon roll. Om inte idrottsorganisationerna är villiga att ta itu med alla genetiska förhållanden som kan ge idrottare fördelar, som till exempel längd, då är det löjligt och förolämpande att fokusera endast på hur ”kvinnlig” någon är.