SLÄPP PUCKARNA LOSS, DET ÄR HÖST!
LEIFBY: Nykomlingarna sätter färg på SHL – inget lag kommer underskatta Leksand, men alla kommer vid minst ett tillfälle underskatta Oskarshamn
Släpp pucken!
Men släpp pucken nu för fan!
Jag tror att alla ni som läser den här texten har tänkt den tanken, eller rentav vrålat det rakt ut, åtminstone hundra gånger.
Nu är tiden här då vi återigen ska få reta upp oss på en alltför plikttrogen linjedomare som upptäckt en millimeter skridskoskena på fel sida av ett rött streck, och visst ska det bli alldeles underbart att bli uppbragt över något så oerhört trivialt.
Underbara omgångar framför oss.
Sedan vi sågs här för ett drygt år sedan har det hänt en del i svensk ishockey.
Jörgen Lindgren fick lämna uppdraget som SHL-förman efter starka protester från fansen, han ersattes av Michael Marchal som efter ett kort men på många sätt talande framträdande i teve har hållit en betydligt lägre profil än sin föregångare.
För att återupprätta något slags förtroende efter alla misslyckade insatser de senaste åren har SHL gett sig ut på en rejäl prturné i hockeySverige.
De har ställt sig bakom elimineringen av arenakravet, det som de själva tvingade fram en gång i tiden, och de har skjutit till pengar till damishockeyn, nu senast 400 000 kronor vilket motsvarar lite mindre än 0,1 procent av tv-pengarna SHL håvar in – årligen.
Jag ser med tillförsikt fram emot vad de ska komma med härnäst.
Annars tycker jag mig se att höstens hockeykulörer går i blått och vitt.
Nykomlingarna sätter, precis som vanligt, färg på SHL och det är med klump i magen jag tänker på att det här blir sista säsongen inom överskådlig framtid som vi får se lag från SHL och hockeyallsvenskan braka ihop i det som varit ishockeyårets häftigaste matcher en längre tid – kvalrabaldret frampå vårkanten.
Så här tidigt på hockeysäsongen bör man vara försiktig med att benhårt slå fast saker, så jag nöjer mig med ett anspråkslöst konstaterande.
Åker Leksand ur den här säsongen är det tidernas största svenska ishockeyfiasko.
Ynkligt med en plats
Från och med nästa säsong finns det en direktplats öppen för ett hockeyallsvenskt lag, utan möte med SHL-motstånd, men också en garanti på att det inte blir fler än en.
Jag har sagt det förut och säger det igen, jag tycker det är ynkligt.
Leksand och Oskarshamn har båda kravlat sig bort från den hockeyallsvenska kärvheten där de levt på rågmjölsgröt och saltad
fisk, Leksand har varit här uppe förut medan Oskarshamn gör sin första SHLsäsong någonsin.
Och det är på många sätt två diametralt olika klubbar som nu ska försöka klamra sig kvar i idrotts-Sveriges mest penningstinna serie.
Leksand har en ny, fin arena och en stor mediekub (vilket enligt vissa är den snabbaste vägen till både ekonomisk och sportslig framgång), de har många supportrar och den stolta traditionen.
Oskarshamn kommer, om man ska vara lite krass, inte i närheten av allt det där men det innebär samtidigt att de får en tillåtelse Leksand aldrig kommer att beviljas.
Att spela utan press.
Inget lag kommer att underskatta Leksand, alla andra lag kommer vid minst ett tillfälle under säsongen underskatta Oskarshamn.
Det krävs ingen idrottspsykologisk rådgivning för att begripa det.
Tyngdlagen är bestämd.
”Ursinnig dala-ansträngning”
Aldrig tidigare har en nykomling satsat lika hårt, eller haft en lika stor lönebudget, som Leksand den här säsongen och det tisslas och tasslas om en spelarbudget i 50-miljonersklassen, dubbelt upp jämfört med Oskarshamn.
Det är en snudd på ursinnig dala-ansträngning som nu görs och man får faktiskt en det-får-bära-eller-brista-känsla, men riktigt så dumdristiga är de väl ändå inte?
Åker Leksand ur den här säsongen är det tidernas största svenska ishockeyfiasko.
Oavsett vad som händer ser jag mycket fram emot att följa de här båda lagen, de här ytterligheterna i vårt (än så länge) rikt mångskiftande hockeyland, i vinter.
Och under tiden jag gör det kommer jag fortsätta drömma om en mer solidarisk, öppen och rörlig svensk ishockey. Hösten är här, släpp pucken nu för fan!