"INNAN JAG SLUTAR VILL JAG VINNA NÅGOT STORT DET ÄR VERKLIGEN MÅLET"
Säsongens nyförvärv: Berglund är tillbaka efter timeouten
Djurgården genomför ett i raden av träningspass men alla spelare finns inte på isen. På andra sidan av plexiglaset står Patrik Berglund med kepsskärmen i nacken. Han är på väg från gymmet till omklädningsrummet och har stannat till för att studera sina nya lagkamrater.
När han anslöt till klubben efter en välbehövlig timeout morsade han bekant på Jacob Josefson och Niclas Bergfors, som han lärt känna ytligt genom hockeyn. Resten av truppmedlemmarna är i princip helt okända för honom, men han gillar det han ser.
– Det är en underbar grupp. Under en säsong kommer både bra och tuffa stunder men målet är att vinna SM-guld. Det tror alla på. Jag också, säger han.
Själv behöver det oärrade NHL-proffset ingen närmare presentation.
– En medelmåttig, stor och tung gammal räv, skämtar han.
Patrik Berglund var bara 20 år när han lämnade Västerås och drog till USA. Han hade aldrig spelat i SHL men imponerade under den inledande campen, belönades med en tröja och var en del av St Louis Blues i ett decennium. Den svenske supertalangen svarade för 47 poäng under rookiesäsongen och hade säsongen 2010/2011 bara David Backes före sig i den interna poängligan.
Planen var att han skulle fortsätta i St Louis men i juni 2018 blev trotjänaren trejdad till Buffalo. Klubben offrade Berglund, Vladimir Sobotka, Tage Thompson och två tidiga draftval för att kanadensiske poängmaskinen Ryan O’Reilly skulle gå motsatt väg.
Det var inte med någon större entusiasm ”Bulan” avslutade sommarledigheten i Västerås och åkte till sin nya arbetsgivare i delstaten New York, 120 mil från staden där han hade sitt amerikanska hem och sina vänner. Till saken hör att han inte borde ha ingått i bytesaffären. En klausul i kontraktet omöjliggjorde en flytt till bland annat Buffalo men hans agent tog ingen hänsyn till det.
Patrik Berglund låg och sov när affären gick i lås. Han vaknade som livegen.
– Jag var skyddad mot att bli trejdad men blev det ändå eftersom folk inte gjorde sitt jobb. Då sög det ännu mer. Han som representerade mig gjorde inte sitt jobb, helt enkelt. Det var väldigt tufft, en jävla bergochdalbana. Det finns spelare som inte trivs och vill flytta medan andra flyttar mot sin vilja. Sådan är businessen. Många saknar klausuler där man är skyddad mot att gå till lag man inte kan se sig spela i, men det hade jag. Jag var besviken och hade svårt att förstå att det hade hänt. Samtidigt får man ta sig i kragen och ge det ett försök.
Det blev helt enkelt fel från början i Buffalo?
– Ja.
Det korta svaret motiveras med att det har skrivits spaltkilometer om slutet. Om hur den annars så pålitlige poängplockaren bara svarade för fyra poäng på 23 matcher, mådde psykiskt dåligt och uteblev från matchsamlingar och träning. Om hur han blev avstängd och parterna bestämde sig för att gå skilda vägar.
”Skönt att inte ha något ansvar”
”Bulan”, som satt på ett treårskontrakt värt 110 miljoner kronor, flyttade hem till Västerås för att hitta glädjen igen. Den i hockeyn, den i livet. Det tog sin tid, men nu påstår han sig ha funnit den.
– Det var skönt att inte ha något speciellt ansvar och bara bry sig om sig själv under en tid. Jag var ute och reste en hel del, var på några ställen i USA och åkte skidor i Alperna. Jag njöt av den lediga tiden, berättar han.
Dessutom har han spenderat mycket tid
STOCKHOLM. Han ska spela sin första SHL-match som 31-åring.
Patrik Berglund är inte som andra debutanter.
Redan före nedsläpp är NHL-veteranen hockeyligans överlägset största stjärna.
med sin familj. Storasyster Linda – vars namn han låtit gadda intill sin stora Bulan-tatuering på höger underarm – bor också i gurkstaden.
– Hon har två underbara små barn. Det är underbart att de verkligen har fått lära känna en. När de är så små kommer man inte lika långt med Facetime, säger Patrik och ler.
Inför intervjun klargjorde du att du inte vill svara på frågor om hur du egentligen har mått.
– Tyvärr har jag fått prata om det för mycket, speciellt nu när jag har skrivit på och ska ut på ett nytt äventyr. Det är inte svårt för mig att prata om det men det är ett kapitel jag har tagit mig förbi för länge sedan. När jag mår så här pass bra vill jag inte prata om gamla saker som hände när jag mådde dåligt. Helt ärligt vill jag inte lägga ner tid på det.
Hur är livet som NHL-spelare, att ständigt leva under press?
– Det är samma sak här. På det viset har det inte varit jobbigt. Jag vill ha den pressen på mig och tävla på högsta nivå. Det var mycket annat jag hade problem med.
Hur hanterar du förväntningarna?
– Jag tror inte att man tar sig till en hög nivå om man har mindre förväntningar på sig själv än vad andra har. Det gäller att pusha sig själv för att ta sig så långt som möjligt. De betyg man sätter på sig själv efter en match ska vara de som är mest kritiska. Samtidigt är det viktigt att hitta en balans, att inte bara leta fel utan ta in att det har gått bra. Sätter man ribban för högt är det svårt att leva upp till de förväntningar man har på sig själv.
Hur har du följt SHL under åren i USA?
– Inte så bra. Jag såg aldrig någon match där borta. Enda kollen var genom kompisar som jag håller hyfsat bra kontakt med.
Du måste vara en av tidernas äldsta SHLdebutanter...
– Ha, ha, ha. Nej, det måste ha funnits äldre.
Bestämt sig redan i mitten av juni
Patrik Berglund saknade inte alternativ till Djurgården men valde bort alla erbjudanden från NHL, KHL och övriga Europa.
– Redan i mitten av juni hade jag bestämt mig och då stängde jag av helt. Jag hörde att det fanns intresse här och där men valde att inte lyssna. På det sättet har det varit en enkel sommar för mig. I mitt huvud har Djurgården hela tiden kommit först, så det blev ett väldigt lätt beslut. Jag är väldigt glad och tacksam över att det gick att lösa. Familj och vänner blev överlyckliga när jag sa att, fan, jag vill spela hemma i Sverige. Nu kan de komma och kolla. Det är lite svårare att ta flyget till USA.
När hade du första kontakten med sportchefen Joakim Eriksson?
– I början av juni. Han var en av de absolut första som jag pratade med personligen och det kändes bra direkt. Ganska fort kände jag att vi skulle komma fram till en deal.
Vad fastnade du för?
– Jag visste att organisationen är väldigt bra. En gammal kompis, David Lidström, spelade här i ett par år och han har sagt otroligt bra saker om klubben. Laget har tagit stora kliv på ett par år och Djurgården har dessutom en otroligt bra fanbas, vilket är coolt i sig.
Inför säsongen pratas det mycket om dig, Jacob Josefson och de andra rutinerade spelarna. Hur ser du på Alexander Holtz och de andra ungtupparna i truppen?
– Det ser väldigt bra ut. Just nu jobbar jag med mig själv och ska komma in i gruppen men jag ska hjälpa till så gott jag kan. Det kommer med tiden och jag vill vara som en mentor. Det har varit en tuff start för mig som har varit borta från hockeyn under längre tid. Det är mycket träning, mycket fys. Det är bra, för då får jag en ärlig chans att komma i bra form när det verkligen börjar gälla, säger Patrik, som under uppehållet tränade med Westerås Thrashers, där de flesta medlemmarna passerat bäst före-datum.
– De hade istid klockan 22.00 på måndag kvällarna. Jag spelade inga korpmatcher men var med på tre-fyra träningar då det var tvåmålsspel i en och en halv timme.
Bandy? ”Nej, nej, det var olagligt”
Patrik Berglund vet vad det betyder att få hjälp och vägledning av äldre spelare. Hans pappa spelade elitseriehockey för Brynäs och tillhörde Västerås när ”Bulan” föddes 1988. Anders, som han heter, var lagkamrat med Stefan ”Loppan” Hellkvist, Patrik Juhlin och Peter Popovic – tre profiler som senare skulle spela med hans son.
– Det var väldigt stort. De tog mig under sina vingar och den som pushade mig mest var ”Julle”. Vi var kedjekompisar under mina två år i A-laget och han tog alltid med mig för att köra extra på gymmet. Han var kapten och körde själv väldigt hårt.
Var han den mentor alla unga spelare behöver?
– Absolut. Även Johan Tornberg har hjälpt mig på vägen. Jag hade honom som tränare från det att jag var 16 år tills jag drog. Han är duktig på att jobba med individen och arbetade inte bara med mig och Västerås. Jag sprang på Tornberg förra veckan och nu tränar jag fys på somrarna med ”Julles” son, Eric.
NHL IGEN? ”JAG BLICKAR INTE SÅ LÅNGT. JAG HAR VARIT IFRÅN HOCKEY
Payback time?
– Ha, ha, ha. Ja, han var sliten och riktigt trött i somras men krigade på utav helsike. Han är en väldigt duktig spelare så det ska bli kul att följa honom i framtiden.
Vilket är ditt första minne av ishockey?
– Jag har minnen från hockeyskolan. Det fanns en liten skithall bredvid Rocklunda. Den kallades curlinghallen och seriöst så var det en curlinghall. Där fick man lära sig åka skridskor.
Västerås dominerade bandyn när du växte upp. Har du aldrig provat på den sporten?
– Nej, nej, nej. Det fick jag inte för farsan. Det var olagligt. Där jag bodde i Västerås, i Hökåsen, var vi ett gäng på 10–20 grabbar som alla spelade hockey. Tränade vi inte så spelade vi streethockey. Ja, vi spelade hela tiden.
Du var tongivande i TV-pucken och representerade Västmanland i tre upplagor. När insåg du själv att din talang var något utöver det vanliga?
– Det flöt på från dag ett. Jag kom med i TVpucken tidigt och Västeråslaget var väldigt bra. ”Mickis” Backlund kom tidigt upp i vår grupp och vi fick spela i både 88- och 87-serierna. Det blev mycket matcher på helgerna och det hjälper vem som helst i utvecklingen.
I ditt fall, hur mycket handlar om genetik och hur mycket handlar om talangutveckling, det vill säga viljan att träna?
– Eftersom jag var duktig från dag ett är väldigt mycket genetiskt. Sedan, efter TV-pucken, började kroppen utvecklas. De som då slutar träna och tror att de kan leva på talang försvinner ganska snabbt. Det har man sett genom åren. Det är extremt viktigt att träna extra.
Du är 192 cm lång och väger närmare 100 kilo. Spelade du aldrig back som ung?
– Nej, det fanns inte på världskartan. Farsan ville ha mig som center. Hans son skulle inte åka och vifta på rumpan.
Hur stor del av ditt liv har egentligen handlat om hockey?
– I stort sett hela livet. Jag fick förmodligen på mig ”grillorna” tidigare än jag skulle och kommer ihåg att jag och syrran sprang i omklädningsrummet när pappa spelade. Jag började på hockeyskolan tidigt och farsan blev redan då tränare för min grupp, 88-kullen i Västerås. Sedan var han min tränare tills efter TV-pucken.
Hur var det att dra till NHL som 20-åring?
– Spännande. Nervöst. Jag var väldigt blyg och tillbakadragen och skulle för första gången ensam ge mig ut i världen. Jag ville uppfylla min dröm, så det var bara att åka. När jag kom till St Louis var de underbara mot mig och tog hand om mig på ett jättebra sätt. Jag kom in i laget direkt och hade en bra rumskompis som hjälpte mig på traven, T J Oshie. Han var till stor hjälp, speciellt under de första åren då jag inte kände till något utanför hockeyn. I St Louis finns inte lika mycket att hitta på som i de coolare städer vi alla känner till, men jag trivdes otroligt bra. St Louis är en väldigt behaglig och skön stad. Det som överraskade mig mest var att folk var så öppna och hjälpsamma.
Unga spelare pratar ofta om hur de drivs av passion. När började du se hockeyn som ett jobb?
– När jag kom till NHL. I Västerås, i allsvenskan, fanns det en kraftigare livlina när det gick dåligt. Allt var så hemma. Det är en helt annan kravställning där borta, där man spelar inför 20 000 i stället för 3 500 på läktarna. Varje träning och varje match var mer som en dagsvara. Då, när man insåg vilken press det är, fick man bära sig själv på ett annat sätt.
Måste man bli mer egoistisk för att överleva i NHL?
– Nej, det tycker jag inte. Alla är byggda på olika sätt så man kan känna av den mentaliteten också men inom hockeysporten kommer man inte långt på att vara egoistisk. Det kommer alltid vara en sport med laget före jaget. Den roll du får för dagen, den får du försöka mantla.
Vilka är de bästa spelarna som du har lirat med?
– Det är svårt att bara nämna ett fåtal. TJ Oshie, Andy McDonald, Alexander Steen, Alex Pietrangelo, Paul Kariya, Keith Tkachuk … Jag har säkert glömt flera i St Louis och när det gäller Buffalo är ju Jack Eichel världens absolut bästa spelare. Han kan göra sjuka saker i världens bästa liga. Sedan har jag spelat OS och World Cup och alla svenskar som är med där är toppspelare i NHL. Ja, jag har fått se många bra spelare.
Vilket är ditt lyckligast ögonblick som hockeyspelare?
– Jag har ju bara dragit på mig silver. Det är tunga tider, säger ”Bulan”, som har spelat 30 landskamper och aldrig lär komma över finalförlusterna i Sotji-OS 2014, VM 2011 och JVM 2008.
Det är bättre än brons.
– Det känns inte så, men det är det ju eftersom man får spela final. Bästa känslan är ändå när jag kom från allsvenskan till campen, tog en plats i St Louis och fick göra det jag är bra på. Det var ett coolt kvitto och en otroligt skön känsla, men den tappar man väldigt fort. Man måste göra allt för att få stanna.
Vilken är ditt livs match?
– Svår fråga men under de två senaste säsongerna i St Louis lyckades jag göra två hattrick och vi vann båda matcherna. Det är skönt att ha det på meritlistan. Då hade jag en bra känsla på isen.
Samma säsong som du blev trejdad vann St Louis Stanley Cup. Hur var det att följa finalserien i våras?
– När de tog sig till final var jag väldigt glad för deras skull. Jag ville att de skulle vinna men trodde inte att de hade laget för att ta sig hela vägen, så jag följde inte serien så mycket. Jag är så glad för organisationen, staden och fansen, för de förtjänar det verkligen. Sedan är jag extremt glad för det fåtal spelare som var där under hela min tid i klubben. Jag vet inte hur många gånger vi drömde oss iväg och pratade om den här dagen, hur hårt vi tränar och all tid vi lägger ner för att ta oss dit.
Finns det någon spelare som har förtjänat en Stanley Cup-ring mer än Alexander Steen?
– Nej, det är svårt att hitta och vi står varandra väldigt nära. Det var otroligt skönt för honom eftersom han inte har så många år kvar.
Samtidigt måste det har varit surt, för du kunde ju ha varit med.
– Exakt. Jag behöver inte ens gå in på hur ont det gjorde i själen att jag inte fick vara med. Det tror jag att alla förstår, att det var väldigt surt.
Såg du Djurgården och Frölunda göra upp om SM-guldet?
– Ja, på tv hemma i soffan. Jag såg inte alla matcher, men tre.
Har du planer på att återvända till NHL?
– Jag blickar inte så långt. Det är ett ärligt svar. Jag har varit ifrån hockeyn ett tag och ska ta mig tillbaka. Vi får se efter säsongen, vad jag vill göra.
Hur pass amerikaniserad blev du under åren i NHL?
– Ganska mycket.
Så kycklingvingar till frukost är helt okej?
– Ha, ha, ha. Nej, men så klart tycker jag om det. Efter karriären skulle jag lätt kunna se mig bo i USA. Jag trivs bra där.
Vad har du för drömmar som hockeyspelare i dag?
– Det skulle vara otroligt kul, en dröm, att vinna SM-guld med Djurgården. Innan jag slutar med hockeyn vill jag vinna något stort. Det är verkligen målet.
Drömmar som människa, då?
– Jag jobbar med andra mål som människa men har inte kommit dit, så jag vet inte vad som väntar. Jag är en sprallig person, så jag kommer inte sätta mig i soffan och njuta av livet. Jag behöver göra något efter hockeyn och golfen kommer alltid att finnas där. Jag älskar att spela och har fem i handicap. Det borde vara ännu bättre när man spelar lika många rundor som jag, säger Patrik Berglund.
ETT TAG OCH SKA TA MIG TILLBAKA.”