’’OM FEM ÅR? DÅ NÅR VI MITT MÅL – GULD’’
Säsongens nyförvärv: Everberg har en plan
ÄNGELHOLM. Tillbaka på hemmaplan.
Dennis Everberg, 27, vet vad Rögle betyder för honom. Och för supportrarna.
Han har skrivit på det längsta kontraktet i klubbens historia och har målsättningen klar. – I år ska vi visa att vi är en etablerad SHL-klubb. Guld? Ja, det är ju målet, säger han.
Han har Rögle i blodet. Pappa Paul Andersson Everberg var poängkung och tog upp Rögle från division 2 till nuvarande allsvenskan innan han gick vidare till Frölunda och var en starkt bidragande orsak till deras elitserieavancemang i slutet av 1980-talet.
Dennis Everberg inledde visserligen karriären i Västerås IK, men tio år gammal flyttade familjen tillbaka till Ängelholm, och Everberg jr gick med i hockeyskolan och blev en trofast gäst i gamla Ängelholms ishall. Hans svar på frågan om vad Rögle betyder för honom är därför inte helt förvånande.
– Hem. Det är det som första kommer upp i huvudet på mig. Det är mitt hem, här har jag växt upp. Jag har massor av minnen från den gamla ishallen, men också från den nya.
Efter att ha spelat två år i NHL (Colorado) och AHL (Lake Erie och San Antonio) vände Everberg mot Sverige 2016. Men inte till Rögle, utan hårdsatsande Växjö. En framgångsrik säsong där tog honom vidare till KHL, följt av en halv säsong i AHL och så 41 matcher i schweiziska Zug förra säsongen.
Nu är det äventyret över. Och i stället väntar ett nytt uppdrag: ta Rögle från lindansargäng till ett stabilt SHL-lag, helst på övre halvan.
– Jag känner att det är i år vi ska visa att vi är en etablerad SHL-klubb. Förra året var första gången vi tittade uppåt i slutet av vintern, i stället för att försöka kämpa för överlevnad. Att slippa den pressen, att sikta på att vinna i slutet i stället för att undvika att förlora, det tror jag var viktigt. Det var något för oss att fortsätta bygga på, säger han.
Hur märks det i klubben och bland supportrarna?
– Jag hör ju snacket om slutspel. Det är det siktet är inställt på. Jag har inte hört någon ens nämna kvalserien.
”Vet vad Rögle betyder här”
Värvningen av Dennis Everberg blev den slutliga byggstenen i Rögleslottet. Mathias Sjögren, Niklas Hansson, Daniel Zaar och Ted Brithén är andra tidigare Röglespelare som flyttat hem efter perioder utomlands eller i större svenska klubbar. Nu återförenas de i det Rögle där de tillbringade hela sin uppväxt.
Det ökar förväntningarna på Rögle, och på spelarna själva.
– Jag vet hur mycket jag själv vill, men jag vet inte om jag känner någon personlig press på mig själv. Men visst, det finns en press på hela laget, en tro och ett hopp från hela regionen. Jag vet hur mycket Rögle betyder för folk här, inte bara i Ängelholm utan också alla supportrar ute på vischan. Hela regionen mår bra när det går bra för Rögle. Jag minns hur det var när jag själv stod på läktaren, hur otroligt mycket jag ville att det skulle gå bra för laget.
Ändå valde han Växjö i stället för Rögle förra gången han flyttade tillbaka till Sverige. Men inte så konstigt egentligen.
– I ung ålder så väger det personliga över, som spelare har man trots allt en personlig karriär som man har chans att påverka. Förra gången jag flyttade till Sverige var jag i en annan sits. Då valde jag Växjö för att jag fortfarande ville ge mig själv en chans att komma ut igen. Och det blev ju bra också, med en ny utlandsflytt.
Fast tro inte att Everberg nu flyttar hem totalt utan ambitioner, bara för att på ålderns höst ge tillbaka till sin moderklubb.
– Nej, jag gör inte detta bara för Rögle, utan det är en spännande resa som jag vill vara med på också.
Det är ett annat Rögle nu än när du valde att gå till Växjö?
– Ja, det är det. Jag är fortfarande lite självisk, jag tror att detta kan bli jäkligt bra och det vill jag vara med på. När jag var ung var allting lättare, då var min situation att berika mig själv. I dag har jag en familj att tänka på också.
Fem månader gammal dotter
Så är det. Ute i villan på Bjärehalvön sitter sambon Julia och parets fem månader gamla dotter Zelda. Dessutom bor bonussonen Milan hos dem varannan vecka. Huset köpte de redan förra sommaren, men Julia pendlade ner till Schweiz där Dennis tillbringade säsongen. Nu bor de tillsammans på riktigt.
Du har kommit hem både hockey- och privatmässigt?
– Ja, så är det. Jag har varit utomlands i fem år, men nu har vi en nyfödd dotter plus Milan varannan vecka. Då blir det struligt om man ska bo utomlands. Även om jag hade velat pröva något år till utomlands, jag trivdes otroligt bra i Schweiz. Julia var inställd på att göra ett tag till i utlandet, men jag tror att det hade varit väldigt hektiskt. Man får aldrig den tryggheten då som gör att man kan känna sig hemma. Det blir mycket resväskor och fara och flänga.
Att känna sig hemma är viktigt för dig?
– Jag vet inte, jag har trivts när jag varit utomlands också, utan att jag känt mig som hemma. Jag har bott i lägenheter där jag inte velat vara, men det har funkat. Men jag har märkt att hemma är när jag packar upp min resväska. Och när jag bodde i USA gjorde jag aldrig det.
Bokstavligt talat?
– Ja, för jag visste att nästa dag kunde jag vara nedskickad till AHL igen. Jag hade en resväska och plockade upp t-shirt efter tshirt därifrån. Jag levde verkligen från dag till dag och det blev aldrig någon trygghet. Det är något som jag har saknat. I Ryssland kunde jag inte bli nedskickad, men där gick det inte så bra och risken fanns hela tiden att jag skulle få sparken.
Går det att beskriva hur du känner dig när du är hemma och trygg?
– Jag behöver bara fokusera på en sak. När jag är här i hallen så är det hockey, jag ger allt för det. Sen åker jag hem, glömmer det, och är med familjen i stället. Jag slipper onödiga tankar. Det är skönt.
Är du en tänkare?
– Haha, ja. Jag funderar mycket.
Positiva tankar?
– Jag skulle nog beskriva mig som pessimist, fast med hockeyn brukar det vara positivt.
Fast nu måste det väl vara lätt att vara positiv?
– Ja, alltså, livet nu är helt underbart. Det finns inget att klaga på.
Hur är du som pappa?
– Orolig, haha. De första månaderna har varit … Det är tur att jag har en flickvän som kan det här bättre än mig.
Vad är du orolig för?
– Jag sa ju att jag är en pessimist…? Så jag tänker värsta tänkbara scenariot. Fast jag tycker det är jäkligt kul att vara pappa, det är framsteg varje dag. Och att känna att jag är en trygg punkt för henne, det är coolt.
Hur går det med blöjbytandet?
– Det är jag otroligt bra på, det har liksom varit min lilla grej. Julia fick amma, så tog jag blöjorna. Det var svårt att göra tvärtom …
Everberg skrev på ett femårskontrakt med Rögle i våras, det längsta i klubbens historia. Och det finns inga tankar på att lämna för utlandet igen, de två första åren finns det inga klausuler över huvud taget i kontraktet. – Jag är hemma nu, och det är jäkligt skönt.
Var det din eller Rögles önskemål att det skulle bli ett så långt kontrakt?
– Det var fyra eller fem år som vi båda ville. Sen tyckte jag det var lite coolt att få ett femårskontrakt, att få det längsta någonsin. Jag vet inte vem som hade rekordet innan? Men jag tror att både ”Sjöa” (Mathias Sjögren) och Ted (Brithén) hade fyra år.
Var ser du Rögle någonstans om fem år?
– Hur gammal är jag då? 32? Ja, då borde vi ha nått mitt mål, tänker jag, att ha vunnit SMguld. Jag brukar säga att vi ska ta steg framåt varje säsong som går, nu ska vi visa att vi är ett etablerat SHL-lag. Sen vet jag om att det finns många bra lag i den här ligan som tänker likadant och vill vinna varje år. Men kan vi bli bättre varje säsong ska vi nå dit till slut.
Det måste vara en fräck känsla för dig som gammal Rögle-pojk att säga ”vi ska vinna SM-guld”?
– Jaja, det är ju målet. Sen om det blir i år eller om tre år, det vet jag inte. Men det är dit vi strävar.
”JAG HÖR JU SNACKET OM SLUTSPEL – JAG HAR INTE HÖRT NÅGON ENS NÄMNA KVALSERIEN”