’’DE DAR SILVREN AR INTE VÄRDA ETT SKIT’’
Säsongens nyförvärv: Ska en segersugen veteran frälsa Leksand?
LEKSAND. Johan Fransson anlände till Leksand efter fem år som utlandsproffs.
Nu ska backstjärnan hjälpa nykomlingen att tvätta bort loserstämpeln en gång för alla.
– För mig existerar inte kvalspel. Det finns inget som säger att vi inte kommer att vara ett topplag, säger 34-åringen.
Han har spelat 87 landskamper, blivit världsmästare och representerade Tre Kronor så sent som i OS i Pyeongchang 2018. Arton månader senare har ”Frallan” avslutat ytterligare ett träningspass med SHLnykomlingen Leksand. Efter fem säsonger i Schweiz, varav de fyra senaste i Genève, är Tegera arena hans nya hem som idrottsman. Privat har han slagit ner bopålarna på Käringberget inte långt från ishallen.
Kalixkillen, som är gift med Jenny och pappa till Tindra, 14, Troy, 9, och Otis, 6, slår sig ner vid ett bord i arenarestaurangen, lassar in fisk, potatis och sallad och förklarar varför det blev som det blev. Ursprungsplanen var att han skulle fortsätta karriären i Genève, men klubben hade inte råd att behålla svensken.
– De ville ha mig kvar men saknade budgeten just då och vi ville inte vänta. Skulle vi då dra med ungarna till ett annat land så att de skulle behöva lära sig ett nytt språk och gå i ny skola? Nej, det kändes inte rätt mot barnen. Då kände vi att Sverige var aktuellt och jag känner en jäkla glädje över att vara här. Redan första gången jag pratade med Thomas Johansson och Christer Siik fick jag en grymt bra magkänsla. Jag vet ju vilken stor förening Leksand är och blev väldigt intresserad. Föreningen har gått upp och ner i många år men i framtiden ska vi bli ett stabilt topplag. Det är en enorm utmaning, men jag gillar den och kände att klubben verkligen ville ha med mig på den här resan. Sedan var det lockande att spela inför Leksands fans. Det har varit en fantastisk inramning varje gång jag har varit här som motståndare. Det är imponerande att det kan finnas ett så stort intresse i en så liten by, säger Johan Fransson, som tackade nej till klubbar i Schweiz, Tyskland och Ryssland.
Ska se till att göra svackan kort
Sommaren har handlat om logistik och flyttplanering. Ett bohag anlände från sydvästra Schweiz, ett annat från Luleå. Familjen Fransson ägde ett hus i Norrbotten men valde att sälja och satsa pengarna på en kåk i Leksand.
Husköpet talar för att du tänker fullfölja fyraårskontraktet och stanna i klubben även om Leksand åker ur SHL.
– För mig existerar inte kvalspel, så jag gillar inte att prata om det. Det är viktigt att vara ödmjuk, men samtidigt måste vi våga sticka ut hakan och säga att vi ska till slutspel. Det måste vi ha som målsättning. Vi måste försöka få bort den dåliga stämpel som har uppstått genom att laget har åkt upp och ner i många år. Om det går dåligt kanske de som spelat länge i Leksand tänker ”Fan, nu är det på väg att bli som tidigare år”. Sådana tankar måste vi få bort. Alla lag jag har spelat i har haft en downperiod under säsongen. Vissa månader känner man att man inte kan spela dåligt, sedan kommer svackan då man förlorar några matcher. Det gäller att göra svackan så kort som möjligt. Vi ska inte vara glada om vi håller oss borta från eller klarar ett kval. Vi ska ha högre ambitioner. Det finns ingen garanti för att de tänkta topplagen blir topplag. Visst, de har jäkligt bra lag på pappret men det gäller att få ihop alla bitar. Samtidigt är det inte bara att kliva upp i högstaligan och säga att man ska bli ett stabilt topplag.
Både klubben och fansen har enorma förväntningar på dig. Hur hanterar du pressen?
– Jag har alltid högst krav på mig själv och det har jag alltid haft. Vad folk tycker och tänker lägger jag inte så stor vikt vid. Det blir alltid en hajp när en spelare har varit utomlands och kommer hem. Det är egentligen inga konstigheter. Jag hoppas själv kunna bli en viktig spelare i Leksand. Jag har blivit äldre, har spelat mycket och vill vara bäst i varenda match.
”Jag har fått en nytändning”
Johan Fransson har inte spelat i SHL sedan 2014 men det var inte uteslutande främmande ansikten som mötte honom när han första gången klev in i Leksands omklädningsrum. Sedan tidigare känner han fyra av de andra grundpelarna i lagbygget: Mattias Ritola, Patrik Zackrisson, Jonas Ahnelöv och Linus Persson.
– Vi har en bra blandning av äldre och yngre spelare. Det känns jäkligt bra. Ja, jag har fått en nytändning.
Vad har du fått för intryck av tonåringarna i truppen, Calle Själin och Filip Johansson?
– De är jättetalangfulla, har bra blick för spelet och bra touch. De har en stor utvecklingspotential trots att de redan är väldigt duktiga. För att vi ska lyckas är alla i laget jätteviktiga.
”DET VAR HELT SINNESSJUKT ATT VINNA INFÖR FAMILJEN – SOM ATT GE TILLBAKA TILL ALLA”
Du flyttade från Kalix till Luleå för att gå på hockeygymnasiet och gjorde SHLdebut som 18-åring. Vilka av de rutinerade spelarna betydde mest för din utveckling?
– Många spelare har bidragit till att jag har blivit den jag är. När jag kom upp i A-laget spelade jag med Jonas Rönnqvist, ”Bulan” (Thomas Berglund), Petter Nilsson, Roger Åkerström, ”Hento” (Daniel Henriksson) och Janne Sandström. De var fantastiska förebilder och jag utvecklades jättemycket, blev mer allround. Åkerström, som var kapten, är en av de bästa människor jag har stött på. Han tog alltid hand om de yngre och var en superskön kille. Sandström, som jag spelade med, måste ha varit tokig på mig på grund av tappade puckar, baklängesmål och misstag men han var alltid svinlugn, kom med tips och sa att jag skulle köra mitt race. Det har jag tagit med mig. Jag vill också vara en skön kille men har spelat med en del äldre utlänningar som inte har varit det. En del kunde vara dumma i huvudet mot yngre spelare. Man kände: ”Vad fan gör du här? Stick härifrån!” Även som tränare har ”Bulan”, ”Rönken”, Åkerström och ”Hento” hjälpt mig att utvecklas. Roger Rönnberg, som tidigt blev min tränare, har också format mig.
Som 13-åring var du med och vann en landsomfattande bandyturnering hemma i Kalix. Du är svensk mästare, om så i fel sport.
– Finalen var min sista bandymatch. Jag är rätt säker på att det var den 15 mars 1998 och att vi vann med 4–2 mot Katrineholm. Vi hade ett superlag och sopade banan med alla lag i hela Sverige. Pekka Rintala och Andreas Lysell, som spelade länge, var med i laget och jag var toppforward. Vi fick kämpa i finalen men vanligtvis vann vi med 10–2, 12–4 och sådana siffror. Vi firade segern på Frasses, med milkshake och hamburgare. I dag skulle väl ett firande bli lite vildare.
När fick du smeknamnet Frallan, och av vem?
– Ingen aning, men det började tidigt och har hängt med sedan dess. I hockeysammanhang säger nästan alla ”Frallan”. När folk ropar mitt rätta namn tror jag inte att de tilltalar mig.
Ditt avtal med Leksand sträcker sig till 2023, då du fyller 38. Är det här slutstationen?
– Nej, jag kan inte säga att det är mitt sista kontrakt. Jag kommer spela så länge det är kul och kroppen känns fräsch. Jag kan förstå att de som har varit skadade och missat fem månader varje säsong väljer att sluta men jag har inga sådana planer.
Du har förlorat en SM-final med Luleå och två med Linköping. Leksand kommer med andra ord inte bli svenska mästare så länge du är i klubben ...
– Tre finaltorsk ... Jag vet hur det är att förlora och det är fan inte kul. De där silvren är inte värda ett skit. Jag vet inte ens var jag har medaljerna. Förmodligen är de bortkastade, men jag minns att pojkarna har lekt med dem. Det enda jag har sparat är VM-guldet, bronsmedaljen (2014) och medaljen från när Luleå vann CHL.
Kommer du någonsin över finalförlusterna?
– När man tänker på det... Det är sjukt svårt att vinna, alltså. Vad fan, tre silver. Det svider. Jag skulle vilja vinna det där SM-guldet.
Å andra sidan är du världsmästare.
Vilket är ditt starkaste minne från Globen-VM 2013?
– Det var helt sinnessjukt att vinna inför familjen, mina föräldrar och syskon, fru och barn. Det var som att jag fick ge tillbaka något till alla som gjort uppoffringar för mig. Det var ett guld som inte bara betydde något för mig. Jag kommer aldrig glömma när slutsignalen gick.
I finalen slog ni dessutom Schweiz, ditt andra hemland, med 5–1. Det måste ha varit skönt att ha med sig när du flyttade dit ...
– Ja, jäklar alltså. VM var fantastiskt. Vi hade problem i början av turneringen men sedan kom Sedinarna, Loui (Eriksson)... Vilka jävla spelare! Jag har aldrig stött på så ödmjuka och försiktiga människor som Daniel och Henrik, men de var så fruktansvärt jäkla bra. Jag har aldrig spelat med några som så exakt visste var de hade varandra på isen. De skickade iväg pucken och visste att den skulle bli upplockad. Det var galet att se en sådan kemi. Jag satt mellan dem i omklädningsrummet och hade problem med att se skillnad på dem. Vi skojade mycket om det men i slutet av turneringen hade jag lärt mig se skillnad.
Du kunde också ha spelat i NHL, skrev på för Los Angeles Kings 2010 men blev utlånad till Sankt Petersburg.
– Hade jag gett det två, tre år hade jag spelat i NHL med 110 procents säkerhet. En del kanske dunderkapar att jag säger så men det är min känsla, vad jag tror. Ah, jag gav det aldrig riktigt chansen, säger ”Frallan” och spetsar en bit gurka med gaffeln.
Nära välja bandyn på heltid
Han växte upp närmare 90 mil härifrån, i Kalix, och det var där han upptäckte Leksand, eller rättare sagt en av klubbens största profiler.
– Jag älskade att kolla på ”Sigge” Svensson. Jag hade en vhs-kassett med Tre Kronors alla mål 1992–1996 och såg den en miljard gånger. Det var så jäkla roligt. När jag var liten ville jag bli hockey- eller bandyspelare. Att det blev hockey berodde på att Luleå spelade i elitserien. Där fanns ett hockeygymnasium och klubben hade legat på mig lite, att jag borde komma dit. Annars hade jag nog fan valt bandyn. Jag spelade ganska länge.
Du har spelat tre VM-turneringar och ett OS. Är Tre Kronor ett avslutat kapitel?
– Nej, får jag frågan ställer jag självklart upp. Jag känner mig ung och fräsch men jag tror att ledningen väljer en annan väg och satsar på yngre spelare, säger Johan Fransson.