”ÄR SOM EN SEKT”
TURISTSÄSONGEN ÄR ÖVER – NU HAR HOCKEY-SVERIGES STÖRSTA VUXENDAGIS FLYTTAT IN
LEKSAND. I sluttningen mot Siljan står trähusen på rad. Välkommen till hockeyns svar på Bullerbyn.
I Leksand lever spelare och ledare sida vid sida dygnet runt.
– Klubbar på mindre orter har lättare att få en större gemenskap, säger tränaren Roger Melin.
”HÄR ÄTER, SKITER OCH
Det yttersta lagret av affischer och annonser på den allmänna anslagstavlan vid Norsgatan i Leksand ger samma besked som kalendariet på Visit Dalarnas hemsida. När turistsäsongen är över och hösten närmar sig är aktivitetsbudet lika visset som grönskan på midsommarstången i Gropen, speciellt för traktens ungdomar. Den som önskar kan gå på bondemarknad, stadsvandra, börja med yoga, besöka Djura sockenstuga eller paddla kajak. I Backbyn, Siljansnäs, anordnas en folkmusikkväll med Erik Rydvall, nyckelharpa, och Olav Luksengård Mjelva, hardingfela. Jularbo String Band ska spela på Munthes Hildasholm och Gunnar Blomé arrangerar Dan Anderssonaftnar i Skogssamekåtan i Finnbo.
För tonåringar och unga vuxna finns Leksands enda dansgolv på Fred’s Burger vid torget i Leksands försvinnande lilla centrum. Här finns också en biograf men ortens största ungdomsgård ligger en dryg kilometer västerut. Tegera arena står det på skylten utanför.
– Det är hockey, hockey, hockey, hockey. Här finns inget annat att göra, om man ska vara ärlig. Det finns en bio och några restauranger men sedan är det ju inget mer, säger Christer Siik, 53.
Den skallige mannen sitter där han brukar, bakom skrivbordet på sitt kontor. Det är beläget ovanför Alagets omklädningsrum och det är hit spelare och ledare kommer för att få hjälp och råd eller bara munhuggas. Framför honom ligger Dalarnas längsta att göralista.
– Jag skrattade för mig själv i går. Vi var ju borta förra veckan och när jag kommer tillbaka ramlar det in juniortränare och spelare. Jag skrev upp allt som skulle göras men när jag bockade av en punkt hade jag skrivit upp fyra nya. Värmningstider, biljetter... Det är många små grejer som leder till långa dagar. Jag brukar vara här strax före sju på morgonen och kommer hem mellan sex och åtta på kvällarna, ibland klockan elva eller tolv. Det är mest att göra inför och i början av säsongen men det är roligt, säger Siik. Vad är det som driver dig? Är det den där månadslönen på 400 000 kronor? – Ha, ha, ha. Om det vore så väl. Nej, det som driver mig är att jag tycker om att jobba med människor. Jag tycker om att se en människa gå framåt och bli bättre, oavsett om det är spelare, ledare eller Pernilla och AnnaKarin på biljettavdelningen. Det är fantastiskt när man kan driva något framåt genom att hjälpas åt och jag har inga problem med att ta och prata med människor. Sedan älskar jag hockey, förstås. Det är fascinerande, speciellt i SHL. Spelet går fortare och fortare. Var går gränsen?
Hockeysuget större än någonsin
Christer Siiks officiella titel är assisterande sportchef men mannen med de vänliga ögonen skulle behöva ett lakansstort visitkort. Det är han som bokar hotell och resor, fixar leasingbilar och boende och beställer utrustning till samtliga lag.
– Leksand är en ganska extrem förening eftersom vi har så otroligt många ben. Andra föreningar sköter ett herrlag, ett damlag och två juniorlag. Vi har ett Alag i SHL, ett damlag i SDHL och ett i division 1, lag i J18 och J20 Elit och lag i J18 och J20 division 1, från Team Leksand. Det är ganska många sökande till vårt elitgymnasium så många spelare som bor i Leksand kommer inte in. Eftersom det är vårt ansvar att ta hand om dem startade vi ett lokalt hockeygymnasium, som också är fullt, berättar Siik. Med tanke på Leksands befolkningsmängd borde det inte vara möjligt att ha en sådan verksamhet.
– Föreningen tar små steg åt rätt håll med allting och här finns inte så mycket annat att göra. Det är hockey, hockey, hockey. Hela staden andas hockey. Här äter, skiter och tänker man hockey. Man kommer alltid tillbaka till det, att Leksand är den lilla föreningen som slåss bland de stora och har fans i hela Sverige. Det är inte som en förening. Det är som en sekt. Tränar Team Leksand J18 en kväll kan det sitta sjutio spelare från J20 Elit och någon elitspelare och titta.
TÄNKER MAN HOCKEY”
Inför SHL-comebacken är hockeysuget kanske större än någonsin. Klubben har sålt över 3 000 säsongskort och över 7 000 människor sökte sig till Tegera arena för att se dagens och dåtidens hjältar visa upp sig i den så kallade i 100-årsmatchen. De fick bland annat se Ulf Weinstock, 67, kollidera med Tomas Forslund, 50, och knäcka tre revben.
– Jag tror inte att någon annan förening skulle kunna göra något sådant här, genomföra en sådan match i en utsåld arena. Ishallen öppnade klockan 14.00. 17.00 var det spelarpresentation och 18.00 började matchen. Jag åkte hit klockan 12.00 och då var det kö över hela arenatorget. Vad är det nu? Jag trodde att min klocka hade stannat, berättar Christer Siik.
Bytte golv mot is
Han kommer ursprungligen från Karlskoga, spelade hockey för Bofors men lyckades inte slå sig in i A-laget. Han gick då vidare till grannklubben Karlskoga HC men tröttnade på hockeyn och tackade för sig som 23-åring. I stället satsade han på en civil karriär.
Siik är golvläggaren som startade en golvbeläggningsfirma med en annan före detta hockeyspelare, Håkan Erngren. Den senare tränade Bofors juniorer och behövde hjälp med träningarna, så snart var de kollegor även i Nobelhallen. Siik blev uppslukad av uppdraget och hade funnit sitt kall. Han var med och drog i gång damverksamheten i Karlskoga, blev tränare i Kristinehamn och fick 2012 erbjudandet att träna Leksands damlag. Dottern Caroline fanns redan på plats för att gå på hockeygymnasiet.
– Efter lite tjat sålde jag firman, så jag och frugan drog hit. Vi trivs jättebra. Det är lugnt och skönt även om det kan vara stressigt på jobbet, säger Christer, som den här dagen lämnar kontoret strax före 18.00.
Han och hustrun Ann-Christine bor i ett trähus vackert beläget vid Siljans strand.
– Vi har tittat efter ett hus att köpa eller hyra men man blir så jävla bortskämd här. Man går ut på altanen med en kopp kaffe på morgonen, Siljan ligger spegelblank och på kvällen ser man Gustav Vasa och de andra båtarna åka förbi. Det är något speciellt med vatten. Det ger ett lugn, säger Christer Siik.
”Siken” tar fram dynorna till soffgruppen på altanen men hinner knappt slå sig ner förrän han upptäcker att grannen två hus bort också har kommit hem.
– Tjenare, ropar Siik.
– Tja, får han till svar.
– Fick du tag på korv?
– Ska jag släppa över honom, så att han käkar upp er? skämtar grannen.
Han heter Roger Melin och syftar på Benji, en 7,5 år gammal sheepdog. Hunden skäller, till skillnad från husse.
Det är så det fungerar på Leksand strand, det som efter turistsäsongen förvandlas till hockey-Sveriges största vuxendagis. Här bor spelare och ledare sida vid sida , vilket har fått Christer Siik att ta på sig ytterligare en roll. Den som extrapappa.
”Tur att vi har en brandman här”
– Någon har dåligt med batteri i spelkonsollen, någon saknar grillfolie, någon har tappat bort nyckeln, någon behöver hjälp med att byta en glödlampa. Man får göra allt men det är också kul för då har man något att snacka om på bussen. Ha, ha, ha. Gemenskapen är viktig och mycket av den skapas här ute. Från början var jag emot att de skulle bo på Leksand strand. När vi startar upp träningen i augusti har de inte sina rätta boenden eftersom husen är uthyrda till turister. Det får vi respektera eftersom Leksand strand måste tjäna pengar. Då får fem-sex grabbar bo tillsammans i en stor stuga och ibland har vi två hus med spelare. Fan, att träna och sedan åka hem och bo ihop. Jag trodde inte att det skulle funka men hade fel och har fått vända tanken. Någon lagar maten, andra tar hand om disken. Det märks att grabbarna kommer ihop, att det är här de växer ihop med varandra. Här släpper de hockeybiten och deras tjejer umgås. Spelarna grillar ihop, hjälper varandra och blir som en familj.
Hur många av truppmedlemmarna klarar egentligen av att byta en glödlampa?
– Ha, ha, ha. Svår fråga, men jag tror faktiskt att de flesta klarar det. Fast om de måste ta bort något för att sätta dit den kan det bli problem.
Vad är det konstigaste någon har bett om hjälp med?
– En spelare frågade var sladden till motorvärmaren var. Ja, det fanns ju ett uttag men ingen sladd. Det är en udda fråga. En annan undrade vilka dagar det är städning. ”Vad menar du?” Kommer ingen och städar och bäddar sängen varje morgon? En spelare kom först och frågade om jag hade en visp, vilket jag hade. Efter en stund kom han tillbaka och bad om en soppslev och sedan ville han ha ett durkslag. Jag sa att han kanske borde laga maten hos mig i stället men det slutade vid durkslaget.
När Leksand spelar match invaderas turistanläggningen av supportrar från när och fjärran men det är inget som stör spelare och ledare.
– Då är det fullt i stugorna här ovanför. Det är flaggor, ibland rökmaskiner, musik som dunkar på dagarna och folk som springer ut i Leksandströjor mitt i vintern. Det är inte långt mellan husen men trots att det är fullt av fans kommer de aldrig ner till oss. Det tycker jag är stort, att de visar respekt, säger Christer Siik.
Hur mycket lever Leksand på den känsla som går att bygga upp här?
– Ganska mycket. Mora hade ett riktigt bra lag i fjol men det fanns inget som kunde störa oss i direktkvalet. Det var en massa som rörde sig. Det var likadant när vi gick upp mot Modo. Det var också en fantastisk grupp och nu känns det som i slutet av förra säsongen. Vi har fått in ett bra gäng som tar ansvar och ställer krav på rätt sätt. Det är en jäkla skön harmoni i laget.
Roger Melin, 63, han har fått tag på korv, om så med låg kötthalt. Hamburgare ligger också på grillgallret. Hustrun Susanne, 48, är på besök från Gävle och Gunnar Persson, assistenten, ska äta med paret innan de slår sig ner i tvsoffan för att titta på speedway.
Melin kan sin hockey men har uppenbara brister som grillmästare. En hamburgare ligger snart på kolbädden, han använder en stekspade av plast och korvarna är minst sagt genomgrillade.
– Tur att vi har en brandman här, säger Susanne syftande på Gunnar, som i Gävle har jobbat på samma brandstation som isracinglegendaren PerOlof ”Posa” Serenius.
– Det är mat i alla fall, säger 61åringen som även har kamperat med Melin i Brynäs och AIK.
– Jag hoppas det, mumlar huvudtränaren. – Det duger åt oss, fortsätter Gunnar, som bor i ett av parhusen bakom sjöfrontskåkarna.
Här, på Leksand strand, kan spelare och ledare hyra möblerat boende till subventionerade priser och många utnyttjar möjligheten. Mellan Melin och Siik bor sportchefen Thomas Johansson de dagar han jobbar i Leksand och på andra sidan har huvudcoachen Sebastian Wännström och David Rundqvist som grannar.
I husraden bakom bor inte bara Gunnar Persson utan även Linus Persson, som nyligen tog över fysioterapeuten Julia Johanessons hem, Daniel Olsson Trkulja, August Berg, Oskar Lang, Fredrik Forsberg, målvakten Janne Juvonen och Marek Hrivikrek.
Den sistnämnde hade något fler grannar under sin tid i New York Rangers men det finns förmodligen ingen plats i världen där spelare och ledare bor så nära varandra som i Leksand.
Följden blir att de umgås och utvecklar en lagkänsla som få klubbar kan matcha. Den här morgonen bjöd August Berg slovenen på frukost och efter träningen delades truppen upp i två stora grupper. Ena gänget åkte till centrum för att äta thaimat, det andra föredrog att äta fläskkött och potatis på folkhögskolans restaurang.
”Mentalt var laget inte i form”
Sedan åkte de hem, vilket i många fall betyder en turistanläggning med sjöutsikt. Totalt bor ett 30tal spelare på Leksand strand under säsongen, damer och juniorer inkluderade.
– Här finns inte så mycket att göra men jag tycker det är skönt att inte ha andra saker som lockar, att det bara blir hockey. Det är grymt att bo här, bredvid varandra. Det blir mycket kortspel och är det någon hockey eller fotbollsmatch på tv tittar vi ihop i stället för att alla
sitter ensamma hemma. När jag var i AIK var jag den ende som bodde i Solnaområdet så då blev det inte att man käkade middag tillsammans. Här kan vi grilla ihop och spela golf, berättar kvalhjälten August Berg, som öppnar dörren till sitt hem.
I ett annat av de rödmålade husen bodde Roger Melin när han tog över krislaget efter Leif Carlsson, men inför den stundande säsongen har Leksandstränaren flyttat fram till ”gräddhyllan”.
Är det belöningen för att du förde Leksand till SHL?
– Ha, ha, ha. Det var ett krav från min sida, om jag skulle fortsätta. Jag försökte redan när jag kom men Thomas sparkade ”Leffe” och tog hans hus. Då fick jag ta ett av husen ovanför, skojar Melin.
– Ah, det här är jättebra. Man kan inte bo bättre. Det är bra hus och en fantastisk utsikt. Vi har hund och kan ta strandpromenaden in till Leksand. Så här långt har allt varit
”THOMAS SPARKADE LEFFE OCH TOG HANS HUS”
fantastiskt, säger Roger Melin.
Hur var det att komma till Leksand?
– För mig var det ju roligt men det var lite illa ställt med laget. Mentalt var de inte i världens bästa form.
Vad betydde din rutin i det läget? Du är typen som inte har haft över 70 i puls sedan 1980-talet.
– Det är sant, försäkrar Susanne från köket. – Ha, ha, ha. Det är möjligt. Jag har varit med förr i tajta lägen och det är klart att det hjälper till. Jag hetsar inte upp mig för det minsta lilla.
För Roger Melin är det mer än ett jobb att coacha Leksand. Det var hans favoritlag under uppväxten i Enköping.
– Det bara blev så. Jag gillade deras sätt att spela och min första stora idol var Nisse Nilsson, vilket talar om hur gammal jag är. Sedan kom nästa generation med (Mats) Åhlberg, (Dan) Söderström och de där. De var väldigt duktiga och spelade en underhållande hockey.
På 80-talet skulle ungdomarna antingen vara hårdrockare eller syntare, på 70-talet skulle de välja mellan Brynäs och Leksand.
– Precis. Det var ju de stora lagen då. Många höll på Brynäs men jag tyckte Leksand var roligare.
Sa han som ledde Brynäs till SM-guld...
– Ja, det blev så. Det är mycket tillfälligheter som gör att man hamnar där man hamnar. På tränarkursen jag gick var Kjell Damberg och (Claes-Göran) ”Myggan” Wallin överledare från förbundet. Jag vet inte varför de fastnade för mig men jag fick erbjudanden från både Brynäs och AIK, där de var ledare. Då var det, även om jag var leksing, svårt att tacka nej till Brynäs.
”Inspirerande med alla fans”
Ju mindre ort, desto bättre sammanhållning. Skiljer sig Leksand, just i det avseendet, från andra klubbar du har tränat?
– Lite så är det, tror jag. Leksand är väldigt speciellt eftersom en liten ort bidrar till en stor gemenskap. Här finns en enorm tradition och kultur som alla värnar om och en fantastisk supporterskara. Och här finns inga avstånd. När jag tränade AIK kunde det vara en timmes resa till träningen, vilket man var tvungen att ta hänsyn till i planeringen. Här tar det fem minuter.
Det är lätt att glömma att det bor knappt 16 000 människor i kommunen. Borde det ens vara möjligt att ha ett SHL-lag här?
– Det är helt otroligt, egentligen. Det är svårt att förstå att klubben har överlevt så många år på högsta och näst högsta nivå. Det är fantastiskt. Samtidigt är det otroligt inspirerande med alla fans, inte bara de som finns här utan i hela Sverige.
Är det slut på jojo-åkandet?
– Det är i alla fall vår målsättning, att vi ska etablera oss. Föreningen har visionen att ta sig tillbaka dit man en gång var, att bli ett etablerat topplag som kan kriga om SM-guldet. Det är svårt att säga hur lång tid det tar men den här säsongen ska vi i alla fall ta ett litet kliv. För att klara av de första åren på ett bra sätt har Thomas medvetet värvat äldre och erfaret folk som vet vad som krävs på den här nivån.
Är det inte svårt att hålla distansen till spelarna när ni bor som ni bor?
– Nej, det tycker jag inte. Vi umgås inte och för mig spelar det ingen roll om jag bor långt ifrån eller nära spelarna. Vi hejar på varandra när vi går till bilen. Sedan är de för sig, vi för oss. Gunnar, jag, Thomas och ”Siken” umgås inte heller hela tiden men kan träffas.
Känslig fråga, men vem är truppens bästa korvgrillare?
– Ja, det är inte jag. Ha, ha, ha. Jag har dålig koll men det kan nog vara ”Siken”, säger Roger Melin och skrattar.