LULEFÄRGERNA GÅR ALDRIG UR

MEN ”BULAN” BERGLUNDS DRÖMMAR SKIFTAR I GULD

2019-09-10 - Text & foto: Stefan Holm

LULEÅ. Rött, svart, gult. Färgerna går aldrig ur Thomas ”Bulan” Berglund. Den dag han överger Luleå ska han vara svensk mästare även som tränare.

– Det är klart att jag vill dit och vi är ett av lagen som har chansen, säger klubbikonen.

Om människokroppen inte åldrats hade Thomas Berglund, 50, fortfarande spelat elithockey. Viljan och passionen är oförändrat stor och det blir uppenbart mellan övningarna när Luleå genomför ett träningspass i Coop Norrbotten arena. Under i princip varje avbrott letar han upp en puck och trixar upp den på klubbladet.

– Det är inget jag tänker på men på något sätt lever jag mig in i det. Jag vill åka omkring, leka och trolla lite grand, säger Luleå-tränaren en timme senare. ”Bulan” har slagit sig ner vid ett fönsterbord i arenarestaurangen för att äta lunch. En yngre version syns på motsatt sida av matsalen, på en fototapet där hjältarna från 1996 firar klubbens hittills enda SM-guld.

– Det var en rolig på gränsen till brutal finalserie mot Frölunda. Det var fult och tufft men samtidigt en skön jargong. Vi gav och tog utan gnäll och att till slut få vinna... Det är fantastiskt att få göra något med ett lag under en hel säsong och få avsluta med ett guld. Hemresan kommer jag aldrig glömma. 10 000 människor tog sig ut till Kallax för att möta oss. Det var kaos, köer på flera mil.

Beskriv känslan när man ser glädjen hos så många människor och inser att man har framkallat den.

– Det var oerhört stort. Jag kände stolthet, en väldigt skön känsla. Tyvärr är det vårt enda SM-guld. Det borde ha varit fler, för på 90-talet hade vi många lägen som vi strulade bort.

Du var en ledare på isen. Tog du täten på guldfesten också?

– Jag brukar göra det men den kvällen hade jag fått en smäll och kunde inte röra axeln. Jag var ganska låg, hade tömt allt och var helt slut. Då var jag inte partyetta men det var kul ändå.

Tänker du ofta tillbaka på guldsäsongen?

– Nä, bara när jag ser bilder och videoklipp. Det kan vara trevligt med en nostalgitripp ibland men det blir inte så ofta. Det är inte så att jag går hem och tittar på SM-finalen. Visst är det roliga minnen men jag är ganska bra på att sortera bort saker som inte är aktuella. I dag har jag ett annat ansvarsområde och sätter mig in i det.

Är det dags för ett nytt guldfirande i Luleå?

– Vi får se. Det är många om budet. Man får ha respekt för att många lag har blivit bättre men det har vi också. Vi är ett lagen som har chansen även om det är mycket jobb som ska göras.

Hur många tänkbara mästarlag kan du se inför säsongen?

– Det är säkert sex lag som kan vinna guld. Frölunda, Färjestad, Djurgården, HV och Växjö är där och lurar, Skellefteå har ett ganska bra lag och Brynäs, som har bra spets, är intressant. Det är väldigt ovisst. På förhand är Frölunda det lag som har rustat bäst men vi var tio poäng före dem i serien och har ett bättre lag i år.

400 poäng – 772 elitseriematcher

Thomas ”Bulan” Berglund spelade för Luleå under 17 säsonger och lär en vacker, regnig eller blåsig dag få se sin tröja med nummer 18 hissas till taket i arenan. Han hade inte samma status när han anslöt från Piteå 1988. Forwarden som skulle svara för 400 poäng på 772 elitseriematcher och tillbringa närmare ett dygn i utvisningsbåsen valde bort Skellefteå och gick till den klubb han för alltid kommer att förknippas med.

– Jag var faktiskt och träffade Skellefteå samtidigt som Luleå ryckte i mig. De ville ha mig till hockeygymnasiet men som tur är blev det aldrig något. I stället flyttade jag hit. Jag gjorde lumpen första året och det var ganska tufft att slå sig in. Första säsongen gjorde jag bara sex matcher från start. År två lyckades jag ta för mig på ett bättre sätt och då föll saker och ting på plats. Sedan var jag inne i det.

Vad minns du av debuten?

– Vi spelade mot Skellefteå hemma och jag gjorde mål direkt. Det var kul. Vi vann med 6–1 och jag svarade för ett mål och en assist.

Vilka profiler spelade för Luleå då?

– L-G Pettersson, Johan Strömwall, Jens Hellgren, ”Skuggan” (Stefan Nilsson)... Han var ung men hade redan slagit igenom.

Vad har man för bild av Luleå när man, som du, växer upp i Piteå?

– Det var ju storstan. Vi hade släkt i Luleå så när vi hälsade på passade vi på att shoppa. Då åkte jag rulltrappa och käkade mjukglass. Det fanns inte i Piteå.

Du spelade för Luleå fram till 2005.

– Ja, det blev 17 år som spelare. Det är ett tecken på att jag inte var för bra och inte för dålig. Om jag varit för dålig hade jag inte fått vara kvar och om jag varit för bra hade jag säkert spelat i en annan liga.

Du blev känd som den stora pådrivaren. När tog du på dig den rollen?

– I början, när jag inte kände mig trygg bland en massa erfarna spelare, var jag inte så kaxig men jag tror att engagemanget, att man är temperamentsfull, är medfött. Jag hade det i mig då också men det växte med min position i laget.

Var det aldrig aktuellt med en flytt från Luleå?

– En gång, till Modo. Det var i slutet av karriären, år 2000. Jag var lite sugen på att åka i väg men träffade min fru och blev kvar.

Var du aldrig på väg utomlands?

– Det blev aldrig aktuellt när jag skrev långtidskontrakt med Luleå. När jag hade spelat ut det var jag 36, så då blev det naturligt att lägga av.

Du var en av elitseriens största profiler under många år men fick aldrig chansen i landslaget.

– Jag har faktiskt spelat två landskamper och vet inte varför det inte finns med i den officiella statistiken. Jag spelade mycket för Vikingarna och fick chansen i två Norge-landskamper, en i Lillehammer och en i Kongsberg. Kenta Nilsson, Johan Strömwall och (Anders) Eldebrink var med i laget. Det var roligt. Jag svarade för tre mål och en assist. Det är inte många som har ett sådant facit. Ändå blev jag bortplockad. Ha, ha, ha. Landskamperna spelades när Djurgården och Färjestad spelade final, så spelarna därifrån var inte med.

Var det en självklarhet att du skulle bli tränare direkt efter karriären?

– Ja. Jag är intresserad av sporten, om man säger så, men tror inte att alla som varit bra spelare blir bra ledare. Det handlar mest om att ha en tydlig bild. När Piteå frågade om jag var intresserad ville jag ge det ett försök. Jag och Rönnqvist tog tag i det. Vi spelade tillsammans, blev bra kompisar och pratade mycket om hur vi ville spela. Vi förespråkade fördelen med att åka skridskor och pressa i stället för att stå still. Vi hade säkert en övertro på vårt spel och kanske var lite för tydliga i Piteå. Ja, vi hade kunnat göra saker an

”ATT JAG SPELADE 17 ÅR I LULEÅ VAR ETT TECKEN PÅ ATT JAG INTE VAR FÖR BRA OCH INTE FÖR DÅLIG.”

norlunda och ändå nått samma resultat men det var väldigt roligt och lärorikt.

Många hävdar att du och Jonas Rönnqvist förändrade sporten med den speedhockey ni senare införde i Luleå.

– Det var mycket styrspel på den tiden. Vi införde hård press och det blev ett startskott för många lag. i dag väntar ingen på att motståndaren ska göra misstag.

Vad har ni för relation i dag, du och Rönnqvist? Han lämnade hockeyn.

– Ja, han är affärsman och driver Leos lekland. Vi träffas ofta och det är klart att vi kommer in på ämnet hockey. Det är kul att höra hans åsikter.

Du är inne på din tionde säsong som SHLtränare och har aldrig missat slutspel. Det talas om Bulan-effekten, att dina lag växer för varje år. Resultaten svarar för sig själva.

– Jag vet inte om det ger någon effekt bara för att jag är där. Det är svårt att peka på vad det är som gör det, men jag har har alltid haft ett bra samarbete med mina kollegor. Jag gillar inte att stå själv som effekt. Det handlar om samarbete och kan svänga fort i den här branschen, från Bulan-effekten till Bulan-defekten. Sedan har vi tydligare ramar än många andra lag och det är en fördel. Det handlar inte om att spelarna ska vara robotar. Det handlar om hur vi ska jobba i spelet utan puck.

Var ska statyn stå om du lyckas föra Luleå till SM-guld både som spelare och tränare?

– Det blir inget sådant. Det funderar jag inte på.

Vad känner du egentligen för den här klubben?

– Det är ju den klubb jag fick chansen i. Här har jag spelat hela mitt vuxna liv och jag har fått träna juniorer, varit assisterande och huvudtränare. Det är klart att jag känner för föreningen. Här har jag fått min skolning och utveckling.

Vad gör dig till en bra tränare?

– Att jag försöker vara mig själv i alla lägen. Det kan säkert vara både bra och dåligt men jag försöker vara tydlig med vad jag tycker. Ibland kan det bli ganska hårda ord men jag är ärlig både när jag ger beröm och kritik. Jag gör mig inte till och försöker vara någon annan. Att vara hård ibland ingår i att vara tydlig. Jag är tydlig när det gäller sättet vi ska spela, kraven på varandra, hur vi ska vara mot varandra på isen, vad vi ska förvänta oss, minimum av varje spelare... Det är viktigt med tydlighet i allt man gör.

Har det hänt att någon fått en skopa ovett och tagit väldigt illa vid sig?

– Det har väl med erfarenhet att göra men det är klart jag har gjort fel. I efterhand kan jag tycka att jag var för hård som juniortränare, även om det inte var några påhopp. Jag har varit onödigt hård mot andra också och har fått tänka om lite grand. Många har en bild av mig, att jag skriker och skäller, men det är inget jag tycker att jag håller på med. Jag försöker bara vara saklig när det behövs, när vi mentalt inte är där. Det går inte linda in sanningar och låtsas att det är bättre än vad det är. Det kan vara jävligt hårda ord om vi har vunnit med 4–1 tack vare att målvakten var bra. Spelet kan ju ha varit så bedrövligt att vi inte förtjänade att vinna. Vi får inte falla in i något slags eufori bara för att vi har vunnit. Likväl gäller det att kunna säga att vi har gjort jävligt mycket bra saker efter en förlust, om vi har skapat dubbelt så många målchanser men ändå förlorat. Det gäller att vara klarsynt och se vad som verkligen händer.

Som spelare i Luleå hade du Mikael Lundström, Freddy Lindfors, Sakari Pietilä, Lars ”Osten” Bergström, Ulf Taavola och Mikael Andersson som tränare. Vem har inspirerat dig mest?

– Jag har tagit lite lärdom av alla, gillar olika sidor hos olika tränare. Jag uppskattade den hårda kravbild ”Osten” hade. Taavola och Freddy hade ganska bra speldetaljer men jag kan inte säga att jag har kopierat någon. Det är viktigt att försöka identifiera sig själv. Vem är jag? Vad står jag för? Hur vill jag vara som ledare? En tränare måste utgå från sig själv i alla lägen.

Du var Luleå trogen under hela elitkarriären. I dag är det inte ovanligt att spelare hinner med 10-15 klubbar. Hur ser du på den utvecklingen?

– Förr i tiden var man nästan livegen. Det gick inte flytta från en klubb till en annan eftersom klubbarna tog betalt av varandra och det var ganska stora pengar. Nu finns möjligheten att byta och det är bra. En del kör ju fast i klubbar och med tränare och behöver ett miljöombyte.

Är det inte, med tanke på spelaromsättningen, frustrerande att vara coach i SHL?

– Nej, jag kan tycka att det är lite roligt. Förr var det samma lag i 12–13 år. Jag vill ha kontinuitet och ha kvar spelare jag tror på men det är uppfriskande att få in lite nytt blod. Och eftersom spelarna byts ut oftare kan vi tränare leva kvar länge. Samtidigt vill jag inte byta ut hur många spelare som helst. Det är ju en fördel om många känner till spelet och mitt ledarskap.

Du fungerar som huvudtränare, Stefan ”Skuggan” Nilsson som general manager. Är det viktigt med klubbkänsla i ledningen?

– Det är klart att det är en fördel men någonstans växer klubbkänslan fram. Jag var inte i Brynäs i hundra år men kände för dem som jobbade där och ville vinna för deras skull också.

Var det inte märkligt att möta Luleå?

– Jo, det var speciellt att komma till hallen där man själv spelat i så

”MÅNGA HAR EN BILD AV MIG ATT JAG SKRIKER OCH SKÄLLER MEN DET ÄR INGET JAG TYCKER ATT JAG HÅLLER PÅ MED. JAG FÖRSÖKER BARA VARA SAKLIG.”

många år, speciellt första gången. Mina grabbar satt på läktaren med Luleå-halsdukar men vi mötte Luleå flera gånger och det blir ju att man fokuserar på sitt eget lag.

2017 ledde du Brynäs till SM-final, där det blev förlust mot HV71. Är det lättare att komma över en titelförlust som tränare än som spelare?

– Nej, det är samma sak. Man är en del av laget och delar besvikelsen med alla andra. Vi gjorde en fantastisk säsong och i slutändan var det hugget som stucket men någon ska vinna, någon ska förlora. Tyvärr är det så. Skillnaden mellan vinst och förlust är himmelsvid och det är lite läskigt.

Du är inne på din andra vända som tränare i Luleå. Kan du se dig själv som klubbens svar på Alex Ferguson, Sir Bulan?

– Nej, det tror jag inte. Större spelaromsättning gör det lättare för en tränare att vara länge i en förening men det går inte jämföra sig med honom och hans framgångar. Lyckas man däremot och hjälper general managern genom att visa känsla när det gäller rekryteringen av spelare är det en fördel att jobba tillsammans över tid.

Jobbar du och ”Skuggan” nära varandra när det gäller lagbygget?

– Ja, och det har funkat väldigt bra. Som när Isac Brännström, en duktig och prisvärd spelare med mycket kvaliteter, kom upp på radarn. Han är ung och utvecklingsbar och har imponerat väldigt mycket under försäsongen. Det är svårt att hela tiden göra rätt värvningar men det gäller att göra så mycket som möjligt rätt för att det inte ska kosta klubben pengar genom utköp och sådant. Det är så mycket som spelar in, som hur de trivs här.

Ni har en annan ung ny spelare i Filip Hållander. Är det viktigt för åldersstrukturen i laget?

– Ja, det är jätteviktigt att få in unga spelare. Nackdelen är att de åker över till NHL direkt om de är tillräckligt bra. Det är kul att jobba med unga spelare. Äldre spelare med erfarenhet är också viktiga men yngre har oftast ett större driv, vill köra extra och lära sig.

Luleå har även värvat två finska världsmästare i Arttu Ilomäki och Juhani Tyrväinen.

– De är i en ny klubb och har press på sig. Vi jobbar på att de ska lära sig systemet och få utlopp för det de är bra på. Det är bra spelare men det gäller att hjälpa dem att lyckas i den här miljön.

Kan du tänka dig att jobba som tränare utomlands?

– Jag skrev på ett nytt treårskontrakt och jobbar bra med (Roger) Kyrö, (Henrik) Stridh och Gusten (Törnqvist) så det är inget jag funderar på nu. Sedan får vi se var jag står i livet, men det gäller att vara noggrann. Framgång är en färskvara. Det är så små marginaler i den här branschen och om några dyra spelare inte uppfyller dina krav är det lätt att hamna i uppförsbacke.

Vem i truppen påminner mest om spelaren Thomas ”Bulan” Berglund. Finns det någon med inbyggd blåslampa?

– Jag kan inte jämföra mig med någon. Alla unga spelare är så lugna och timida, nästan för lydiga. De är så professionella och tänker på hockey dygnet runt. Förr kunde man sätta sig upp mot tränaren: ”Vad fan är det här?” Det var lite polsk riksdag över det hela. Det var högt till tak och man ifrågasatte.

Har det hänt att du har höjt rösten mot en spelare som har skällt tillbaka?

– Det händer nästan aldrig och det är synd. Jag skulle vilja locka fram det mer även om man inte behöver ta det inför alla. Jag var ju själv sådan som spelare. Rätt eller fel? Det är ett friskhetstecken att värna om sitt. Då är du levande och funderar. Vi tränare har inte alltid rätt i våra analyser och det kan finnas andra infallsvinklar på ett problem vi tar upp.

Vilken är den hetaste diskussion du haft med någon av dina tränare?

– Det var med ”Osten”, antar jag. Vi var båda livliga så det är klart att vi hade våra duster. Taavola hade jag också diskussioner med. En gång spelade vi poker på bussen till Ö-vik. Ja, vi spelade alltid poker. Den gången förlorade vi mot Modo och då sa han att det är förbjudet med poker. Vad fan, är det bättre att titta på video? Hur vet man att det är bättre än att spela poker? Man kan ju inte förbjuda saker när man inte vet att det är det som är felet. Hur som helst, det blev inget förbud. När något har varit fel har jag stått upp och sagt det.

Är det ett bevis på att du alltid har rätt?

– Ha, ha, ha. Exakt. Jag säger inte att jag alltid har rätt men jag har heller aldrig fel. Någon sa att det ordspråket passar in på mig.

Finns det tränare i motståndarlagen som försöker reta upp dig lite med tanke på ditt hetsiga humör?

– Nej, i båset är man ganska fokuserad av vad som händer på isen. Det är ingen munhuggning över gränserna. Alla håller sig på sin kant.

Hur är du som pappa och make?

– Det är svårt att värdesätta sig själv. Jag är nog ganska disträ men engagerar mig i mina barns aktiviteter. Jag är med och lirar när det är fotboll och basket på gatan.

Vem är mest pådrivande hemma, du eller din fru Monica?

– Det är hon. Som i så många andra hem är det en som kommer med idéerna och en som verkställer. Ha, ha, ha.

Ni bor i Gammelstad. Bosatte du dig medvetet utanför Luleå för att slippa snacka hockey hela dagarna?

– Nej, vi fick tag på en tomt i ett fint område och byggde där. Vi flyttade in 2003. Det är bara nio kilometer till stan, så det är cykelavstånd.

Du är pappa till Charlie, 17, Olle, 15, och Ville, 11. Det är ingen vågad gissning att dina söner spelar hockey.

– Den äldste och yngste spelar. Det är viktigt att de får leva sina drömmar men det är tufft att ta sig hela vägen. Bara en bråkdel av alla spelare kan ju livnära sig på hockeyn. Mellankillen spelar inte trots att han är väldigt intresserad. Han tittar på hockey, kommer med analyser och blir förbannad när vi förlorar.

Vad hade du för drömmar som barn?

– Jag ville bli hockeyspelare även om jag också spelade fotboll. Jag är uppvuxen på Sovjettiden, med (Valerij) Charlamov, (Vladislav) Tretiak och (Boris) Michajlov. Sedan gillade jag Roland Eriksson, som gjorde tre mål när Sverige vann med 3–1 mot Sovjet. Jag fick möta Roland i ett playoff när han spelade i Västerås. Då var han kanske inte lika bra, men det var ändå han. ”Krobbe” Lundberg var också otroligt bra med sina dragningar. Sedan följde jag Skellefteå, med Hardy Nilsson och Martin Karlsson.

När fick du smeknamnet ”Bulan” och varför?

– Det kommer jag väl ihåg. Jag ramlade med cykeln på väg till fotbollsskolan när jag var ung och fick en bula. Sedan fick jag heta ”Bulan”.

Du har ett ärr i pannan. Är det ett minne från den vurpan?

– Nej, det fick jag efter en ful tackling av Fredrik Warg. Jag fick hjärnskakning och hjälmen slet upp ett sår. I dag hade han blivit avstängd i sju-åtta matcher men då var det ingenting. Äh, man ska vara lite ärrad.

Det finns det en ”Bulan” Berglund även i Djurgården, i Patrik. Vi behöver inte diskutera vem som är originalet och vem som är kopian, va?

– Ha, ha, ha. Faktiskt inte. Det är inget snack om saken, säger Thomas ”Bulan” Berglund.

”JAG KAN INTE JÄMFÖRA MIG MED NÅGON I TRUPPEN. ALLA UNGA SPELARE ÄR SÅ LUGNA OCH TIMIDA.”