’’VI HADE POLISER PÅ TRÄNINGARNA’’
HÅKAN ÅHLUND om den stökiga tiden i Malmö, dödsolyckan med pappa där han satt i bilen – och succén i Oskarshamn
OSKARSHAMN. När han var liten satt han ombytt på läktaren och hoppades att någon i A-laget skulle vara sjuk, när han spelade i Malmö vann han två SM-guld och festade med Hells Angels, när han kom till Oskarshamn förde han som förste tränare någonsin laget hela vägen till SHL.
Sportbladet åkte till Småland och träffade Håkan Åhlund inför sitt hockeylivs största utmaning hittills.
Att hålla laget kvar.
Klockan närmar sig lunchtid och det råder febril aktivitet i Be-Ge Hockey Center på Döderhultsvägen 5 i Oskarshamn. För ett par år sedan hade det berott på att SHL beordrat nykomlingen Oskarshamn att bygga om sin arena för en sisådär 60–70 miljoner kronor, men sedan arenakravet slopades kan pengarna användas till annat, och hallen nyttjas som den är.
Just den här dagen har SVT-produktionen ”Eagles” abonnerat arenan för filminspelning och materialaren Benny Boqvist är orolig, han gillar inte när det springer runt främmande människor i korridorerna.
För att ta sig till tränarnas kontor måste man gå igenom spelarnas duschutrymme, Benny ställer ett par badtofflor till förfogande och på andra sidan det våta kaklet sitter Oskarshamns tränartrojka och småpratar.
– Det här är nybyggt. Vi ska bara få upp en dörr här så att vi hör vad vi säger till varandra också, säger Håkan Åhlund och pekar in mot sorlet där spelarna svabbar av sig efter dagens träning.
Förra säsongen satt han och kollegan Fredrik Hallberg i en gammal bastu och arbetade, men nu när SHL-miljonerna rullar in har föreningen kostat på sig att bygga om en del.
I ena delen av kontoret står en ”bildskärm” stor som griffeltavlan i en gammal folkskola. Genom att dutta på skärmen kan tränarna plocka fram ritade övningar, videoklipp och all möjlig statistik.
– En del är helt uppslukade av statistik men jag tror att det är farligt att stirra sig blind på sånt, säger Åhlund samtidigt som han tar av sig naken, slinker ut i duschen och kommer tillbaka fortare än någon av oss andra hinner säga ”Arsi Piispanen”.
– Det är människor vi jobbar med, det får inte bli för mycket av det där.
En stund senare går vi in på en lunchrestaurang nere i hamnen, Oskarshamn känns sensommarslumrigt och trots att stadens ”frälsare”, som Åhlund kallats efter det historiska avancemanget i våras, kliver in på krogen är det förvånansvärt få som ser ut att notera hans närvaro.
Håkan säger att han jobbar mycket när han är här, men i övrigt håller han låg profil.
Annat var det förr.
”Fick hoppa in om nån saknades”
Intresset för ishockey fanns där tidigt, som liten grabb kutade han runt på Vinterstadion i Örebro, hockeyhallen som på 1960- och 1970-talet hade såväl Rolling Stones som ”Miljonkedjan” som hyresgäster.
– Det var fotboll, bandy och ishockey, det fanns en bandyplan där vi bodde och alla föräldrarna hjälpte till att spola is där så fort det blev kallt. Och när man kom upp i åren och närmade sig A-laget kunde man sitta i hallen och vänta, i stort sett ombytt, och var det någon spelare som saknades kunde man få hoppa in.
Idrotten kom att betyda mycket för Åhlund som förlorade sin pappa i en bilolycka 1980.
– Jag var 13 år då, och jag följde med honom och sommarjobbade i Lindesberg. Vi åkte tillsammans med en kille som somnade vid ratten. Syrran var bara sju år och efter olyckan flyttade vi in till ett radhus i stan. Det var många inom idrotten som hjälpte till och stöttade på olika sätt. Andra föräldrar fanns
”JAG FÖLJDE MED PAPPA OCH SOMMARJOBBADE – KILLEN VI ÅKTE MED SOMNADE VID RATTEN”
där och på det sättet var idrotten viktig.
Hur har det påverkat dig, tror du?
– Morsan fick dra ett jättelass, såklart, och vi fick hjälpa till så mycket vi kunde där hemma, så var det. Och när jag inte kunde få skjuts var det bara att hoppa upp på cykeln med trunken på. Det är klart att det har präglat mig. Jag har aldrig tagit någonting för givet.
Säsongen 1983/1984 fick en 15-årig Håkan Åhlund debutera i Örebros A-lag, han slutade spela fotboll trots lockrop från Örebro SK och efter bara någon säsong var han ordinarie i stadens hockeylag.
Där fick han spela tillsammans med legendarer som ”Krobbe”, ”Nalle” och ”Mozart”, men efter bara ett par säsonger valde han att flytta.
– Ja, jag halkade iväg till Malmö då, som 20-åring. Peter
Andersson hade stuckit till Färjestad tidigt, så jag hade varit mycket i Karlstad och träffat det där gänget som senare skrev på för Malmö. Den där resan lockade, det kändes kul att göra en annorlunda grej.
”Det där gänget” presenterades under en spektakulär presskonferens i Sparbanken Skånes lokaler i Malmö i maj 1988.
Spelarna bar reklamkepsar och Percy Nilsson, då 45 år, förklarade:
– Vi gör en engångssatsning med elitserien som det klart uttalade målet. Engångssatsning, jo tack.
Peter ”Pekka” Lindmark var förstås den stora värvningsbomben, målvakten som bara året tidigare blivit världsmästare med Sverige i Wien, och utöver ”Pekka” presenterades ytterligare sju spelare: Mats Lusth, Matti Pauna, Anders Svensson, Bo Svanberg, Håkan Nordin (ångrade sig senare och skrev på för Frölunda), Carl-Erik Larsson och ”framtidsklippet” Håkan Åhlund.
– Percy var lite över 40 år då … Det är lätt att glömma bort det. Det här var hans prime time och han rev runt ordentligt i etablissemanget och retade gallfeber på allt och alla.
Fick ni bra betalt?
– Ja, det var bra betalt, kanske som en allsvensk ishockeyspelare tjänar i dag, runt 25 000 och lite till pensionen. Men alla hade vanliga jobb och tränade på eftermiddagarna. Det var han stenhård med, Percy. Han hade jobbat själv sedan unga år, så det var inget snack. Jag jobbade på ett försäkringsbolag tillsammans med några andra, och Pekka startade skivaffär i Trelleborg. Den ende som inte jobbade var nog Daniel Rydmark på slutet, hahaha.
Fler på hockey än fotboll i Malmö
Percy Nilssons satsning skapade hockeyfeber i Malmö.
I november 1989 lockade Malmös hemmamatch mot Tyringe i den sjätte omgången i division 1 södra 5 652 åskådare samtidigt som stadens fotbollslag, Malmö FF, drog 54 åskådare färre (5 598) till SM-finalen mot IFK Norrköping på Malmö Stadion.
– Det var den säsongen vi gick upp. Det var sånt drag. Alla ville slå oss och vi blev oerhört tajta tillsammans, psykiskt starka. Den säsongen, 1989/1990, tror jag knappt att vi förlorade någon tävlingsmatch.
En förlust på 39 matcher. Mot Rögle. I sudden.
– Det var onödigt. Vi slog Modo i tre raka i den allsvenska finalen och gick upp. Då var det livat, kan jag säga dig.
Ja, mediabilden av det Malmölaget är att ni var ganska stökiga och diviga, och att ni krökade en hel del.
– Det var ju en image som Percy ville ha, han tyckte att det var för präktigt. Det fick inte vara för mycket familjeliv, vi skulle gå på hans nattklubb Etage medan andra ledare sa ”ska ni gå ut kan ni väl åka till Köpenhamn åtminstone, så att ingen ser er”.
Avgörande vittne mot Hells Angels
I Malmös nattliv minglade hockeyspelarna med kända – och ökända – personer.
– Det hände att vi åt lunch på samma ställe som Hells Angels. Och ibland sprang vi på varandra ute på krogen. Många i deras gäng var hockeyintresserade så vi lärde väl känna varandra lite. Vi hade bra ”connection”. Vi var unga då, men nu när jag tänker tillbaka på det så … Ja, det var väl inte så smart.
Under ett av alla nattklubbsbesök i Malmö uppstod tumult och Håkan Åhlund kallades senare som vittne i rättegången mot en redan dömd Hells Angelsmedlem.
– Det var en kille som var väldigt berusad och gick runt och lös på folk med ficklampa. Han blev tillsagd ett par gånger, sedan slog någon till honom. Det dröjde ett år, sedan blev jag uppringd av polisen. Det var inte lätt att komma ihåg allt, och det är ännu svårare att komma ihåg det i dag. Men jag minns att jag förklarade för Thomas Möller, presidenten, att jag tänkte vittna och då blev jag även uppringd av försvarsadvokaten.
– Vi hade poliser på träningarna, de var rädda att jag skulle påverkas på något sätt, men det hände aldrig någonting.
I en artikel i Aftonbladet 23 mars 1996 beskrivs rättegången där offret, en 25årig man, plötsligt inte mindes någonting från kvällen då han blev misshandlad.
Åklagaren menade att han blivit skrämd och in i tingsrätten klev i stället Håkan Åhlund. En dag senare än tänkt visserligen, eftersom Malmö IF spelat SMslutspel dagen innan, men Åhlund berättade vad han hade sett.
– Jag såg två slag. Som jag uppfattade det utdelades de med öppen hand, sa Åhlund enligt Aftonbladet.
Hells Angelsmedlemmen, som sedan tidigare avtjänade ett fängelsestraff, dömdes till tre månades fängelse för misshandel.
– Det hände aldrig någonting med mig, men det är klart att så här i efterhand … Nej, det där är väl inget man är särskilt stolt över.
– Men på den här tiden var ”Pekka” mer känd än kungen nere i Malmö. De ville hänga med idrottsstjärnor, vi tyckte att det var lite häftigt, det blev som det blev. Var sak har sin tid. Vi var ungdomliga och aningen naiva då.
Håkan Åhlund spelade nio säsonger i Malmö, vann två SMguld (1992 och 1994) och borde kanske även vunnit ett tredje, menar han.
– Ja, 1995. Det var nog det bästa laget vi hade under alla de där åren, men tyvärr hade vi en tokig tränare i Hannu Jortikka. Han är nog den dummaste människa jag sprungit på. När vi vann den andra semifinalen mot HV71 i Jönköping och skaffade oss 2–0 i matcher sa han att ”inte ens Gud kan se till att de vinner nu”. Sedan vände HV och vann tre raka.
– Hur kan man säga så? säger Åhlund och sätter ett snurrande finger mot tinningen.
Efter en turbulent tid med många tränare och stor ruljangs på spelare bestämde sig Åhlund för att dra vidare. Det blev ett par säsonger i Finland och sedan vidare till Tyskland innan han avslutade sin spelarkarriär med ytterligare en säsong i Malmö, Timrå och Örebro. Något spel i NHL blev det aldrig, Åhlund draftades av Vancouver men ”ville slå sig in i landslaget först”, han var extraforward när Tre Kronor tog VMsilver i München 1993 och blev ratad i den sista gallringen till OS i Lillehammer 1994.
– En relativt bra karriär ändå, summerar Åhlund och lutar sig tillbaka och knäpper händerna nöjt bakom huvudet.
”Jag ringde en vän. Percy.”
Han är ju mitt uppe i en ny. Fem år som tränare i division 1laget Kumla ledde till en assisterande roll i Örebro, och när han fick gå därifrån kunde han utnyttja en livlina.
– Jag ringde en vän. Percy. Han har alltid sagt att jag kan ringa honom om jag vill jobba. Han gick in och sponsrade sex månader i Pantern när Stephan ”Lillis” Lundh var
”TYVÄRR HADE VI EN TOKIG TRÄNARE I MALMÖ – HAN ÄR NOG DEN DUMMASTE JAG SPRUNGIT PÅ”
där. De första kontrakten skrevs aldrig på papper, det var ett handslag, och Percy har alltid hållit vad han lovat.
Det blev stökigt i Pantern, enligt uppgifter ska du ha uttryckt dig rasistiskt mot en spelare och du fick sparken till slut. Vad hände egentligen?
– Det fanns personer i Pantern som inte skötte sig, det hände att någon kom in onykter i omklädningsrummet och då sade jag ifrån. Efter det hände en rad olika saker som
”Det blir blåställ på”
Just nu har han karriärens hittills största utmaning att brottas med – det ”omöjliga uppdraget” att rädda IK Oskarshamn kvar i SHL. Frågan är om ”ens Gud kan se till att de klarar sig kvar”.
– Det blir blåställ på, varje kväll, och det blir nyttigt för våra spelare. Vi gjorde en jäkla resa i fjol och de som är kvar vet vad som krävs. Vi siktar på att komma lite högre upp än sist i tabellen, så mycket kan jag säga.
Hur då?
var riktade mot mig. Vi gick bra sportsligt så det fanns egentligen ingen anledning att sparka mig, men så dök den här hittepågrejen upp och då pallade inte styrelsen stå emot längre.
Det var hitte-på?
– Ja, killen det rörde sig om var inte ens med i laget då utan körde rehab, och han har aldrig sagt att det här skulle ha hänt. Men i läget som uppstod stod ord mot ord och då valde jag att lägga locket på i stället.
Varför det?
– Jag visste att jag inte hade gjort någonting och kände att jag inte ska behöva försvara mig mot något som inte stämmer. Och ingen vågade stå för det heller. Det var mest jobbigt för min fru och mina barn, att jag blev utpekad som rasist.
– Men det var mycket som var mindre bra i Pantern, det kan jag säga, säger Åhlund och drar ett par historier som vi kan få anledning att återkomma till.
– Vi ska bli en bra, tajt grupp, en enhet. Och det kan vara en fördel att vara en liten stad som Oskarshamn i det läget. Det går inte att försvinna här. Vi kommer inte att hitta någon spelare som kommer hit och gör det här åt oss, vi får göra det tillsammans.
Hur låga är oddsen på att du får sparken?
– Det här blir min största utmaning i karriären, inget snack om det. Men jag kan inte gå runt och fundera på om och när jag ska få sparken.
Du kallas för ”Frälsaren” här i Oskarshamn.
– Jag ser mig inte som någon frälsare, men den resan vi gjorde i fjol är nog det bästa jag varit med om i mitt hockeyliv. De jämförde oss med Väsby 1987, men jag vill hävda att det vi gjorde var en större bedrift med tanke på den ekonomiska klyftan som är mellan serierna. Förhoppningsvis ska vi ta fler poäng än vad Väsby gjorde som nykomlingar.
De tog tre.
– Då ska vi ta fler, haha …