KAN MYCKET VÄL BLI GULD IGEN – TROTS CHL

Tiden när svenska hockeyklubbar kunde bygga dynastier och ha en kärna av spelare som stannade år efter år är för länge sedan borta.

Men årets Frölunda är så nära man kan komma.

Jag tvekar inte en sekund att kalla dem bäst i SHL. Den perfekta mixen av rutin, hjärta och rå talang. Och en lagkapten i Joel Lundqvist som aldrig slutar brinna. Stark som ett gammalt frustande ånglok, som drar hela laget med sig.

Men att vara bäst på pappret är inte detsamma som att de tar hem SM-guldet den här gången också.

Frölundas fortsatta satsning på CHL gör samtidigt att de offrar en hel del kraft och tid för återhämtning under SHL:s grundserie.

Men på något sätt har de lyckats med det också, då de tog dubbla titlar båda guldåren 2016 och 2019.

Det är i grundserien de dubbla skiften märks mest.

Trots de två SM-gulden och ständigt starka trupper, har de inte vunnit SHL:s grundserie sedan 2005. Men de har inte varit långt ifrån med placeringarna 2-2-2-3-3-3 de senaste sex säsongerna.

Och Frölunda är byggt för att vara bäst när det gäller.

De har hjärtat hos spelare som Joel Lundqvist och hemvändare som Johan Sundstöm och Nicklas Lasu. De har spetsen i spelare som amerikanen Ryan Lasch. Och de har ung och utvecklingsbar talang i spelare som Samuel Fagemo och Lucas Raymond.

Frölunda har tappat backarna Chay Genoway (KHL) och Jonathan Sigalet (Brynäs), vilket kan ha försvagat backsidan. Men framåt är de ruskigt starka med Johan Sundström och Nicklas Lasu tillbaka i laget.

Det var inget snack i våras då de hade 12-4 i matcher i SMslutspelet. Mycket pekar på att det blir samma sak nu.

Det enda som talar emot att Frölunda tar andra raka SM-guldet är statistiken. Det är förbannat svårt att vinna två år i rad. De senaste tjugo åren har det bara hänt två gånger. Men ska några kunna göra det är det Frölunda.