MELLANMJÖLKSLAGET FÅR SE UPP FÖR BOTTEN

Det känns som en nystart med Bert i båset och nye sportchefen Niklas ”Pajen” Persson som ska se till att det inte blir pannkaka den här vintern också.

Tolfteplatsen i vintras var den sämsta på sjutton år.

Men den sanna bilden av Linköping är att de nästan alltid varit ett topplag sedan de etablerade sig i SHL.

Fiaskot i vintras var bara andra gången som klubben missat slutspel på sexton raka säsonger och de har varit på övre halvan i tolv av dem.

Ändå känns östgötarna iskalla på något sätt, efter en enda fiaskosäsong.

Svåra att få grepp om, svåra att identifiera i en stad där det populära damlaget i fotboll nästan blivit mer känt och förknippat med stan efter sina sportsliga framgångar.

Det är dags för Bert Robertsson att sätta Cluben på kartan igen. Men kan han? Ingen tränare i världen kan göra guld av vatten.

För att han ska ha en chans måste målvakten Jonas Gustavsson bli ett monster igen, amerikanen Broc Little den poängkung han en gång var, Patrik Lundh lika bra som han var senast i Djurgården och nye finländaren Jaakko Rissanen en fullträff.

Men bland de namn en bred publik känner igen är Patrik Lundh och norska backen Jonas Holøs klubbens enda riktigt tunga värvningar. Men det är fortfarande för mycket mellanmjölk, som till och med ordföranden

Roger Ekström beskrev laget häromåret. Linköping behöver räddningsplankor, men i dagsläget kan jag inte se dem ha andra än Leksand och Oskarshamn bakom sig i en sluttabell.

Möjligen går Örebro att räkna in där.

Det är i och för sig ett bra utgångsläge för en ny tränare. Det kan bara bli bättre.

Jag vet inte vad som hänt i Linköping, men efter flera år i toppen känns de som SHL:s mest anonyma lag. Få lag väcker så få känslor utanför kommungränsen. Men är det någon som ska kunna skaka liv i LHC igen är det tränaren Bert Robertsson.