FÅNGE I STIGANDE FÖRVÄNTNINGARS RÄVSAX
Få lag har gått så snabbt från högkonjunktur till sämre tider. Det märks på läktarna, det märks i plånboken och det märks på isen.
Det finns få arenor som känns så öde som Skellefteå Kraft Arena under serielunken. Det är inte mer än allsvensk klass vissa matcher.
Och i en klubb där pengarna bara rasade in för några år sedan, forsar de nu ut lika snabbt.
För tre år sedan var Skellefteå SHL:s rikaste klubb med 70 miljoner i eget kapital. Nu har de gått back med närmare 30 miljoner de tre senaste säsongerna.
Jag kan förstå det.
Skellefteå förstörde marknaden och skämde bort publiken under sex, sju säsonger då de dominerade svensk hockey, spottade ur sig talanger och hade en stomme spelare av absolut svensk toppklass.
De skapade enorma krav att leva upp till och när det inte går lika bra är publiken inte lika intresserad längre.
De två tunga namn som är kvar från den storhetstiden — efter diverse utflykter — är Joakim Lindström, 35 och Oscar Möller, 30.
De är fortfarande Skellefteås hopp.
Den gångna säsongen var de tvåa (Lindström) och sjua (Möller) i SHL:s poängliga och i kvartsfinalen mot Djurgården gjorde de hälften — tre var — av Skellefteås totalt tolv mål.
De bara fortsätter att leverera.
Det är resten av laget som är problemet. Om det nu är ett problem. Skellefteå kom femma i grundserien i fjol, vilket de flesta andra lag skulle hoppa jämfota över. Men hos västerbottningarna är kraven högre än så.
Och ännu mer när grannen i norr – Luleå – är både i kapp och förbi. Men nye sportchefen Erik Forssell har byggt en stark trupp, där unge backen Philip Broberg kan bli en sensation. Men är den stark nog för att blidka publiken?
Skellefteå har haft några tunga vintrar efter de fyra raka seriesegrarna och två SM-gulden 2012–2016. En väntad baksmälla. Och det känns fortfarande som det är Joakim Lindström och Oscar Möller som avgör hur det ska sluta för västerbottningarna. Den här gången också.