LÅNGT FÖRE ALLA ANDRA
DET TOG FYRA ÅR FÖR NORRLANDSKLUBBEN ATT BLI EN SVENSK GIGANT: ”MEN JAG VILL ATT DAMHOCKEYN SKA VÄXA, INTE BARA I LULEÅ”
Linköping chocköppnade finalserien med två segrar men Luleå tog sig samman och tvingade fram ett avgörande som lockade 4 804 åskådare till Coop Norrbotten arena.
Efteråt var det inte direkt så att städpersonalen tvingades vada genom ett hav av avbitna nagelflisor. Den femte SM-finalen bjöd på mindre spänning än de flesta barntillåtna filmer.
Luleå hade säkrat guldet 19.54 in på första perioden, då Rebecca Stenberg tryckte in pucken som betydde 4–0. Hon, som fick äran att lyfta pokalen, kommer aldrig glömma den där torsdagskvällen i mars.
– Jag tänker på det nästan varje dag. Det blev så häftigt och vi hade ett fantastiskt stöd från hemmapubliken. Det är en minne som alltid kommer att finnas kvar, säger hon.
Fem månader senare sitter den blivande 27-åringen på flyget som ska ta henne till Köpenhamn. Slutdestinationen är Albany, New York. Rebecca ska medverka i Aurora Games, en idrottsfestival som samlar stjärnor från en rad olika sporter. Det är Nord- och Sydamerika mot övriga världen i Times Union Center. Legendarerna Jackie Joyner-Kersee och Nadia Comaneci ställer upp som kaptener.
– Jag ska spela två matcher och då får jag min dos av ishockey, säger Rebecca.
Hon berättar att planet kan liknas vid en räkmacka, att vänskapen med Linköpings amerikanska Tori Hickel ger henne chansen att uppleva sportfesten.
– Tori är en av mina bästa kompisar. Hon har spelat under coachen som leder laget och rekommenderade mig.
De var lagkamrater i Djurgården när klubben vann SM-guld 2017. Det är så det funkar inom damhockeyn, att den klubb som har Rebecca Stenberg i laget blir svenska mästare. I våras blev vann hon SM-guld för fjärde året i rad, vilket gör henne unik.
Efter sex dagar i USA ska landslagsstjärnan återvända till Sverige. Till den nyinköpta villan i Domsjö, till pojkvännen Arvid, till ett liv utan hockey.
”NÄR FOLK SPELAR HOS OSS MÄRKER MAN ATT DE TYCKER ATT DET ÄR DE ROLIGASTE BORTAMATCHERNA.”
Slutade med SM-guldet
SM-finalen blev hennes sista match i karriären. Beslutet växte fram under säsongen och redan när finalen spelades hade hon fått arbe
LULEÅ. Sedan bildandet 2015 har Luleå dominerat svensk damhockey. Hemligheten?
Få av konkurrenterna verkar vilja veta.
– Det är bara Brynäs som har varit här på ett rent studiebesök. Jag önskar att fler hade gjort det, säger tränaren och sportchefen Fredrik Glader.
te i Örnsköldsvik, bytt ett gym mot ett annat.
– Det är svårt att kombinera jobbet som personlig tränare med ishockey och jag har uppnått mycket av det jag ville uppnå. Jag försöker ändå stötta damhockeyn och det här kändes som en bra grej.
Rebecca kommer från Piteå och började spela hockey i Munksund-Skuthamns SK. Damlaget i den gamla arbetarklubben fick chansen att ersätta Hanhals i riksserien 2010 men var inget hot i kampen om SM-guldet.
Det blev de fem år senare, när verksamheten flyttades till Luleå.
– Vi hade bra förutsättningar i Munksund också, men då hade man inte så höga krav. Det var som det var och vi hade inget att klaga på. Munksund låg i framkant men det blev ändå väldigt mycket bättre i Luleå. Klubben har en större plånbok och och tog oss seriöst direkt. Det är en av anledningarna till att vi lyckades.
Plötsligt fick Rebecca möjligheten att träna dagtid. Hon kunde se sig själv i en aggressiv marknadsföring, fick uppleva introshower och spela inför en publik värd namnet.
Flytten gav en injektion som hela serien har mått bra av.
– Det märker man när folk spelar hos oss, att de tycker att det är de roligaste bortamatcherna. Det är alltid tuffa matcher och ett bra matchevenemang, säger hon.
Luleå HF/MSSK debuterade i SDHL säsongen 2015/2016, blev svenska mästare direkt, har prenumererat på seriesegern och vunnit ytterligare två SMguld.
Klubben lär fortsätta dominera, även utan Rebecca Stenberg.
Hon står fast vid sitt beslut, har inga planer på att göra comeback.
– Nej, det känns inte så. Det finns så mycket annat i livet.
Känner du inget sug efter hockeyn?
– Det är mindre än jag trodde, faktiskt.
Han minns samtalet som om det hade utspelats i går. Det var en höstdag 2014 och Fredrik Glader hade åkt med Luleås A-trupp till Finland för att se en träningsmatch mot Lukko. Han var en del av SHL-klubben, tränade U15-laget och jobbade som instruktör på hockeygymnasiet.
På plats i Äijänsuo arena följde han matchen från en
av logerna och under en periodpaus hamnade han i samma soffa som dåvarande Luleå-basen Curt Johansson.
– Fredrik, hur fungerar det här med damhockey? undrade Johansson, ovetande om att han två år senare skulle ligga bakom bildandet av riksorganisationen Svenska damhockeyligan, SDHL, och bli dess första ordförande.
Glader, som föregående säsong ersatt Dick Andersson som tränare i Munksund-Skuthamn, tittade på mannen vid sin sida och berättade som det var, att föreningen var orolig inför framtiden. Det kostade mer än det smakade att ha ett damelitlag i ishockey. Riksserien var en liga som knappt de närmast sörjande brydde sig om. Om det berättade både publiksiffror och sponsorintäkter.
Det var där och då det såddes, fröet till det mest blomstrande som har skådats i damhockeyvärlden.
– Efter matchen flög vi tillbaka till Luleå och landade klockan 2 på morgonen. ”Kom till kontoret klockan 9”, sa Curt. Då träffade vi Munksund och det första mötet blev otroligt lyckat. Luleå har alltid haft tankar på att satsa på damhockey och bygga en framtid för unga tjejer i länet men det skulle inte ske på bekostnad av Munksund, säger Fredrik Glader.
”Kände mig stor, stark”
42-åringen växte upp i Malmberget och började spela hockey när familjen flyttade till Luleå. Hans storebror gick på hockeygymnasiet här men Fredrik blev inte antagen.
Han var ingen stjärna som forward men tillräckligt bra för att hanka sig fram som halvproffs i Sverige, Norge och Belgien. Han jagade puck och mål i Luleå, Vilhelmina, Landsbro, Trondheim, Antwerpen, Täby, Nässjö och Malmberget innan han 2005 lättade på snörningen och inledde sin ledargärning i Luleå.
Han började jobba med klubbens pojkar födda 1990, gick vidare till Luleå Rebels och hamnade 2012 i Kalix, som han via kval höll kvar i division 1. Det var inte tillräckligt för klubbstyret med sportchefen Anders Karlsson i spetsen. Säsongen därpå, efter två inledande segrar, klev Robin Lindqvist in som huvudtränare och Glader erbjöds en fortsättning som assistent.
Det ville han inte, så Glader lämnade Kalix och tog över ett damlag som radat upp fem raka förluster, Munksund-Skuthamn. När säsongen var över hade krislaget tagit sig till SM-semifinal och skakat blivande mästarlaget Linköping.
Fredrik Glader har stått i tacksamhetsskuld till damhockeyn sedan dess, och damhockeyn står i tacksamhetsskuld till Fredrik Glader. Under hans styre har Luleå blivit samlingsplatsen för många av världens bästa hockeyspelare.
– Jag kände mig stor, stark och färdig men sedan kom jag in i damhockeyn. Det har gett mig sjukt mycket som ledare. Mitt ledarskap har utvecklats enormt och jag har blivit ödmjuk inför uppgifter och livsöden. När jag spelade hockey drömde jag om NHL och att få spela för Luleå i elitserien. Några sådana drömmar fanns inte för tjejer, säger Glader.
I januari 2015 blev han utlånad till MunksundSkuthamn för att stötta Anders Eliasson i båset. De kände varandra sedan tidigare, studerade tillsammans på turist- och hotellprogrammet i Vilhelmina.
Det var inte första gången Luleå sträckte ut en hjälpande hand till en klubb som behövde det. Ett år tidigare spelade Piteå-laget en hemmamatch i Coop Norrbotten arena med målet att stärka klubbkassan och slå publikrekordet för riksserien. Toppnoteringen på 1 675 personer stod sig men de 1 168 som såg ett lag från Piteå spela match i Luleå berättade att intresset var tillräckligt stort för att intensifiera samarbetet mellan klubbarna.
2 653 på hemmapremiären
2015 flyttade damlaget drygt fem mil norrut och det var starten på en av de mest lyckade satsningarna inom svensk idrotts historia. Under den första riktiga hemmamatchen, mot AIK, kom 2 653 personer och publikrekordet i SDHL var slaktat. Luleå stod för 33 procent av den totala publiksiffran under debutsäsongen och vann SM-guld av bara farten.
– Vi visste att vi hade ett bra lag men trodde inte att vi skulle vinna första året. I finalen slog vi Linköping, som vi hade förlorat alla tidigare matcher mot. Det var en euforisk säsong, säger Fredrik Glader, som fungerar som både tränare och sportchef.
Nyförvärv som danskfinskan Michelle Karvinen och kraftfull marknadsföring är två av förklaringarna till succén i Luleå.
– När vi värvade Karvinen började folk googla: ”Shit, hon är ju bra.” Plötsligt gick snacket och intresset växte. Fansen har betytt otroligt mycket på den här resan. Om man i dag frågar spelarna i motståndarlagen tror jag att de flesta säger att det är roligast att åka till Luleå och spela. Vi har en festlig och bra inramning, säger Glader.
Rebecca Stenberg är inte den enda spelaren som har lämnat Luleå inför säsongen. Målvakten Maria Omberg, Nathalie Ferno och Melinda Olsson har också slutat men i Luleå är det inte svårt att hitta ersättare.
Minatsu Murase, som har sonen Caspian med herrlagets Robin Kovács, har förstärkt målvaktssidan och från Linköping anslöt danskan Nicoline Söndergaard Jensen. Ytterligare sex unga tjejer har flyttat till Luleå för att gå på det nystartade hockeygymnasiet.
Spelare från när och fjärran, många med landslagsmeriter, hör av sig och erbjuder sina tjänster.
”VARFÖR SKA TJEJER INTE HA SAMMA MÖJLIGHETER? ATT BYGGA UPP DET HAR DRIVIT OSS I LULEÅ.”
– Det är inte så många samtal men mycket mejl. Inför den här säsongen skulle jag uppskatta att det har kommit runt 20. De skriver att de har följt Luleå, hört bra saker om klubben, sett vad vi har gjort för damhockeyn och är intresserade av att bli en del av organisationen. Jag brukar tacka för visat intresse. Vi är väldigt noggranna med scoutingen och det har vi varit från dag ett. Jag har varit på i stort sett alla landslagssamlingar och mästerskap och vill veta hur spelarna är vid sidan av hockeyn. Vi bygger en stark hållbar produkt och då är det viktigt vad vi tar hit för människor, säger Glader, som även är förbundskapten för Danmarks damer.
Vill alla spela för Luleå?
– Alla vet jag inte, men vi har bra förutsättningar för damhockeyspelare. Spelare utvecklas, vi har nått framgång och utvecklat hela organisationen. Spelarna är oerhört respekterade, förebilder för båda könen och har betytt mycket för hela Luleå Hockey. Varför ska inte tjejer ha samma förutsättningar och möjligheter? Att bygga upp det har drivit oss i Luleå.
Sedan starten 2015 har ni vunnit grundserien varje år och tre av fyra SM-guld...
– Att vinna är det som driver gruppen och oss ledare. Det är lika jäkla roligt varje gång. Samtidigt är det viktigt att vara ödmjuk. Vi vet att det är tufft att vinna och ribban höjs varje säsong. Vi är laget alla vill slå, så vi måste göra topprestationer och få ihop gruppen.
Den här framgångssagan måste ha föranlett studiebesök från många andra klubbar...
– Enda klubben som har varit här är Brynäs. Jag önskar att fler hade gjort det men jag är en speciell person, en jävla tävlingsmänniska. När det är match skiter jag i vem jag möter. Många tar det personligt och kanske drar sig för att ta kontakt men vid sidan av isen vill jag att damhockeyn ska växa inte bara i Luleå, säger Fredrik Glader.
När Simon Hardell, 36, kom tillbaka från semestern väntade en överraskning i herrarnas omklädningsrum på Willys i Luleå. Insidan av dörren till hans skåp var täckt med idolbilder på Zsofia Jókai-Szilágyi, en av stjärnorna i Luleå.
– Bättre start kunde jag inte få. Det är klart att jag blev glad, säger han.
Simon och 15 av hans kollegor såg Luleå spela hem SM-guldet i våras och gladdes extra mycket med den ungerska centern. Zsofia jobbar ju också här. Den här dagen har hon grillat kyckling, kamben och gräddat burek. Snart ska hon cirkulera, gå vidare till brödstationen.
När hon plockar varor på butiksgolvet är det inte ovanligt att kunder kommer fram till henne för att snacka hockey.
– Folk är jättegulliga, vet när vi har vunnit och kan säga att de har sett mig i tidningen. Efter SM-guldet i våras skämtade chefen och bad om en autograf. Då kom jag hit i guldhjälm och med medaljen, berättar Zsofia.
Luleå beskrivs som en jämställd förening men det gäller inte spelarersättningen. I damlaget har finskorna det bäst ställt, och det beror i första hand på ett generöst förbundsstöd. De övriga spelarna måste jobba fler timmar för att försörja sig.
– Lönen är en sak men vi kan inte klaga. I vissa lag får spelarna betala för maten, kan jag tänka mig. Vi får mat innan och ibland efter matcherna och vi flyger till nästan alla bortamatcher. När jag spelade i Munksund åkte vi buss till Gävle och Leksand. Här finns grymt bra förutsättningar för unga tjejer.
Lämnade Budapest för Växjö
Zsofia Jókai-Szilágyi var bara 16 år när hon lämnade Budapest för att gå på hockeygymnasiet i Växjö. Det var starten på en hockeyresa som skulle ta henne till Norrlandskusten.
Hon var en av spelarna som ingick när flyttlasset gick till Luleå.
– Ny miljö, ny stad, nytt lag, nya personer... I början var jag lite orolig men det kändes bra efter några månader. Jag kom till en bättre arena, ett bättre lag och nu trivs jag jättebra. Det är med stolthet jag tar på mig tröjan. Under sommaren längtar jag efter hockeyn. Det är jättefina tjejer i laget och alla är hjälpsamma om det uppstår problem inom hockeyn eller privat. Vi har en väldigt bra sammanhållning, säger 27-åringen som har några av sina bästa vänner i lagkamraterna Ida Boman, Christa Alanko, Sandra Rannerud och Lisa Berglund.
Ett par timmar senare, när klockan passerat 13.00, har Zsofia lämnat jobbet och står på ett gym vid Coop Norrbotten arena med en skivstång på ryggen. Jenni Hiirikoski övervakar benlyftet. Den finska landslagsbacken leder fysträningen men precis som för herrlaget är det Petter Pettersson som har satt ihop programmet.
Lagen använder samma sjukgymnaster och ortopeder och vid sponsoraktiviteter skickas alltid en spelare från respektive lag. I Luleå, men bara i Luleå, är det en självklarhet att det trycks upp idolbilder på både herr- och damspelare.
Bortsett från lönerna är det bara en sak som skiljer klubbens SHL- och SDHL-lag. Medan herrarna inte har vunnit SM-guld sedan 1996 har damlaget radat upp mästerskapstitlar.
Så lär det fortsätta även om Linköping och Djurgården har rustat för strid.
– Serien blir jämnare för varje år men vi har en bra trupp med stor potential, säger Zsofia Jókai-Szilágyi.
”LÖNEN ÄR EN SAK MEN VI KAN INTE KLAGA. I VISSA LAG FÅR SPELARNA BETALA FÖR MATEN.”