SÄNKNINGEN AV HMS PRINCE OF WALES OCH HMS REPULSE

Japan hade bedrivit krig mot Kina sedan 1937 och anföll sovjetiskt territorium i augusti 1939. De blev slagna av sovjetiska styrkor under ledning av Zjukov, den framtida hjälten från de hårda striderna mot Hitler på Östfronten. I september 1940 anföll japanerna Indokina (Nordvietnam) för att stoppa överföringen av militärt materiel från det franskkontrollerade Vietnam till befrielsearmén i Kina. Den 27 september undertecknade Japan en militär allians med Tyskland och Italien. Japan hamnade då automatiskt i krig med England. Framåt hösten 1941 började Japan uppföra sig allt mer aggressivt i området. Planen var att expandera i Sydkinesiska havet och införliva allt ifrån Gilbertöarna i öst till Thailand i väst.

England och USA såg med oroliga ögon på utvecklingen, och i början av december 1941 skickade den engelska regeringen styrka G, bestående av slagskeppet HMS Prince of Wales och den tunga kryssaren HMS Repulse, till Singapore som svar på den japanska aggressionen – och för att försvara de brittiska intressena i kolonin. Det var också viktigt att visa Australien och Nya Zeeland att man ville hjälpa till med försvaret av deras områden efter att de länderna skickat stora truppstyrkor till Nordafrika för att hjälpa engelsmännen i striden mot italienarna.

Med det helt nya slagskeppet skulle de väga upp de japanska flottstyrkorna i området. HMS Repulse var en ålderstigen, tung kryssare som byggts under första världskriget. Även om den var moderniserad flera gånger saknade den bland annat effektivt torpedförsvar och bepansrade däcksplåtar som kunde tåla träffar från flygbomber. Förutom de här två fartygen skulle också hangarfartyget HMS Indomitable sörja för luftskydd av styrkan. Hangarfartygen gick på grund vid Kingston och blev liggande i två veckor fram till reparationen i Northfolk, Virginia. Förutom de här fartygen kom de fyra jagarna HMS Electra, HMS Express, HMS Encounter och HMS Jupiter till Singapore den 2 december. När styrkan kom till Singapore döptes den om till Styrka Z. Sedan tidigare befann sig de lätta kryssarna HMS Durban, HMS Danae, HMS Dragon, HMS Mauritius och jagarna HMS Stronghold, HMS Encounter och HMS Jupiter i Singapore. Utöver den här styrkan befann sig den tunga kryssaren HMS Exeter, två jagare, HMS Scout och HMS Thanet, den nederländska lätta kryssaren Java och fyra amerikanska jagare ( Whippet, John D. Edwards, Edsall och Alden) bara tre dagars seglats bort.

Den 7 december anföll japanerna den amerikanska flottbasen i Pearl Harbor och sänkte och skadade stora delar av den amerikanska flottan. Tärningen var kastad. Japan var i krig med USA.

När det blev känt för japanerna att engelsmännen skickat ett av sina nyaste slagskepp till Singapore, skickade de 36 Mitsubishi G4M Betty-torpedbombflygplan till Saigon och Thu Dau Mot-baserna i Vietnam. Här tränade de i syfte att bomba de engelska fartygen.

Redan dagen efter anfallet mot Pearl Harbor, den 8 december, anföll japanska flygplan Singapore. De orsakade minimal förstörelse och inget av de stora fartygen träffades. Samtidigt gick stora amfibiestyrkor till anfall mot Malaya. De brittiska styrkorna på ön blev hårt pressade och behövde undsättas för att inte bli överkörda.

Styrka Z, bestående av HMS Prince of Wales, HMS Repulse och jagarna Electra, Tenedos, Express och Vampire, sattes in för att anfalla de japanska invasionsstyrkorna. Den 8 december klockan 17.10 seglade styrkan från Singapore med kurs mot Malaya. De brittiska flygstyrkorna i området hade inte så stor räckvidd att de kunde ge effektivt luftstöd. Nu var det så att inga flygplan tidigare hade sänkt fartyg av den här storleken, och det antogs därför att de var

immuna mot flygangrepp.

Tidigt på morgonen den 9 december passerade styrkan på östra sidan av Anambaöarna och upptäcktes här av den japanska ubåten I- 65. Britterna hade inte insett att de var upptäckta och blev observerade. Ubåten följde fartygen i hela fem timmar och rapporterade tillbaka till basen om dess rörelser. Det ledde till att den japanska invasionsstyrkan varnades, och man skickade huvuddelen av sina fartyg tillbaka till basen Cam Ranh Bay i Indokina.

När beskedet om den brittiska styrkan nådde den 22:a luftflottiljens högkvarter, höll man på att lasta bombflygplanen med bomber för ett nytt anfall mot Singapore. Bomberna byttes ut mot torpeder, men det tog lite tid och flygplanen var inte redo att lyfta vid sextiden.

Alldeles innan solnedgången, vid halv sextiden, upptäcktes styrka Z av tre Aichi E13a-sjöflygplan (Jake) som skickats upp med katapult från kryssarna Yura, Kinu och Kumano. De följde styrkan i en halvtimmas tid innan de måste avbryta och vända tillbaka på grund av bränslebrist.

Vid halv sju-tiden skickades HMS Tenedos tillbaka till Singapore på grund av begränsad bränslekapacitet.

Japanerna försökte sig på ett nattanfall, eftersom de fruktade att britterna skulle hitta resten av invasionsstyrkan, men dåligt väder gjorde att de inte hittade fienden, och torpedflygplanen återvände till Saigon och Thu Dau Mot-baserna vid midnatt.

Den natten kom de brittiska och japanska flottstyrkorna så nära varandra som fem nautiska sjömil utan att upptäcka motparten. Trots att HMS Prince of Wales var utrustad med radar fångade den inte upp de japanska fartygen.

Amiral Philips (chefen för styrka Z) drog slutsatsen att de inte skulle hitta den japanska styrkan och beslöt att avblåsa aktionen och vända tillbaka till Singapore.

På väg tillbaka upptäcktes de av ubåten I-58. I-58 avfyrade fem torpeder men bommade med alla. Engelsmännen upptäckte inte torpederna och fortsatte sin seglats utan att ana oråd.

När meddelandet från I-58 kom in till högkvarteret klockan 03.15 gjordes tio bombflygplan redo för att lyfta klockan 06.00 för att försöka hitta de engelska fartygen.

På morgonen den 10 december anföll japanerna staden Kuantan som ligger på Malayas östkust, mitt emellan Singapore och Kota Bharu. När styrka Z fick meddelandet ändrade man kurs rakt mot Kuantan. Klockan 05.15 upptäcktes ett rökmoln vid horisonten, och man antog att det var invasionsstyrkan. Det visade sig vara en pråm på släp. HMS Prince of Wales skickade upp ett sjöflygplan av typen Walrus för att försöka hitta den japanska styrkan. Flygplanet hittade ingenting och fortsatte därför vidare till Singapore.

Klockan 10.05 kom det in meddelanden från HMS Tenedos om att de var under anfall från japanska flygplan 140 kilometer sydost

om styrka Z. De anfölls av nio Mitsubishi G3M Nell, som trodde att HMS Tenedos var HMS Prince of Wales. HMS Tenedos klarade sig genom bombregnet utan några skador.

Fartygen hade klarat sig bra. De hade fyllt luften med luftvärnseld och bestämt avvisat de japanska flygplanen. Självsäkerheten hos styrka Z steg.

Som en blixt från klar himmel kastade 16 Nell-bombflygplan sig över fartygen. Den här gången var lasten torpeder. Flygplanen kom in lågt mot de brittiska fartygen och släppte sina dödliga torpeder. Artillerimanskapen togs på sängen. De var inte vana vid att beskjuta flygplan på så låg höjd. Under träning mot luftmål hade målen varit högflygande bombflygplan eller störtbombare – flygplan som rörde sig över dem, inte vid sidan av dem.

Resultatet var katastrofalt. Hela sex torpeder hittade fram till HMS Prince of Wales. Fartyget fick omedelbart 10 graders slagsida åt babord. Det gjorde att flera av kanontornen låste sig på den här sidan och att flera av tornen på styrbord sida inte kunde sänkas tillräckligt lågt för att kunna träffa de anfallande planen. Dessutom skadades propelleraxlarna och maskinrum B, och pannrum Y och rummet med huvudnödaggregatet sattes under vatten. Detta försvårade styrningen av fartyget, och det mesta av strömmen var borta. Pumparna stannade, kanontornen måste vändas manuellt och all kommunikation var utslagen. S1- och S2-tornen var fortfarande i stånd att beskjuta de högtflygande anfallarna men med liten effekt. HMS Express gick upp på sidan av fartyget och började ta ombord de ickestridande manskapen och de sårade.

Strax efter klockan 13 träffade en bomb hangaren på akterdäck, där de sårade sjömännen var samlade, och dödade många av dem. Det utdelades då order om att lämna HMS Prince of Wales, som kantrade och sjönk klockan 13.18.

Samtidigt med anfallen mot HMS Prince of Wales anfölls också HMS Repulse av flera

"PÅ VÄG TILLBAKA UPPTÄCKTES DE AV UBÅTEN I-58. I-58 AVFYRADE FEM TORPEDER MEN BOMMADE MED ALLA. ENGELSMÄNNEN UPPTÄCKTE INTE TORPEDERNA OCH FORTSATTE SIN SEGLATS UTAN ATT ANA ORÅD."

vågor av torpedbombare och högtflygande bombflygplan.

Kapten William ”Bill” Tennant lyckades på ett mirakulöst sätt manövrera Repulse undan bomberna. Så kom ett anfall med åtta torpedbombare från två håll som hon klarade att styra undan. Till slut kastade sig hela 26 Betty-bombflyg över henne från fyra håll och hon träffades av fyra torpeder. Repulse hade inte torpedskydd (extra pansar på skutsidorna) och inte heller vattentäta skott mellan de olika sektionerna i fartyget. Det gjorde att fartyget snabbt fylldes med vatten och hon kantrade och sjönk på sex minuter klockan 12.23. Då hade hon lyckats manövrera undan hela 19 torpeder och ett okänt antal bomber.

Japanerna hade släppt 49 torpeder och träffat med 11 av dem. Tre japanska flygplan hade skjutits ner; ett Nell- och två Betty-torpedbombflygplan. Precis när Prince of Wales sjönk kom det luftstöd från den australiska 453:e skvadronen. De flög Brewster Buffalo-jaktflygplan. De kastade sig över 10 japanska flygplan som var kvar för att observera resultaten av anfallen. De japanska flygplanen avbröt uppdraget och stack tillbaka till sina baser vid Saigon – utan förluster.

Jagarna HMS Electra och Vampire gick in och räddade överlevande från Repulse och Express plockade upp överlevande från Prince of Wales. Totalt miste engelsmännen 840 sjömän; 513 på Repulse och 327 på Prince of Wales. Både fartygsbefälet på HMS Prince of Wales, kapten John Leach, och amiral Philips gick ner med fartyget. Kaptenen på Repulse, William G. Tennant, räddades av HMS Vampire.

Det här var ett hårt slag för britterna. Ett av de mest moderna slagskeppen i flottan hade slagits ut på bara några få timmar – och det av flygplan. Något de trott vara näst intilll omöjligt. Förlusterna av Prince of Wales och Repulse var också Royal Navys största enskilda förluster under andra världskriget.

Det här förändrade hela det taktiska tänkesättet kring användningen av stora slagskepp. De måste ha flygstöd hela tiden och de måste byggas om för att kunna klara sig i striden mot flygplanen. Som jämförelse miste samma japanska skvadroner hela 17 flygplan under anfallet mot USS Lexington tidigt under 1942. Här mötte de motstånd från hangarfartygsbaserade flygplan och vältränat luftvärnsmanskap på de amerikanska fartygen.

"DET HÄR VAR ETT HÅRT SLAG FÖR BRITTERNA. ETT AV DE MEST MODERNA SLAGSKEPPEN I FLOTTAN HADE SLAGITS UT PÅ BARA NÅGRA FÅ TIMMAR – OCH DET AV FLYGPLAN. NÅGOT DE TROTT VARA NÄST INTILL OMÖJLIGT."