KONVOJ PQ 17
Det gick milt sagt åt helvete när en konvoj med 35 allierade fartyg hamnade i tyskt bakhåll i det ogästvänliga Norra ishavet.
Den 27 juni 1943 lade 35 brittiska och amerikanska handelsfartyg ut från Island med Murmansk i Sovjetunionen som mål. Rutten gick igenom det ogästvänliga Norra ishavet och på lur låg både tyska flygplan och ubåtar. Det skulle bli en av andra världskrigets värsta massakrer till sjöss, och bara tio av fartygen anlände till sin destination, knappt två veckor senare.
Så länge det funnits sjöfart har det funnits sjörövare. Piraterna i Somalia är bara de senaste på en tusenårig lista. De sjöfarande handelsmännen var medvetna om sjörövarna och beväpnade sina handelsfartyg. Eller så lät de sig eskorteras av krigsfartyg som skulle avskräcka eller besegra sjörövare på lur. Särskilt Medelhavet var aktuellt för både handel och sjöröveri under grekisk och romersk storhetstid. På 800-talet blev Nordsjön en ny arena för sjöröveri med våra nordiska förfäder som aktiva deltagare. Från 1500-talet var sjörövare aktiva i ett nytt område: Atlanten. Spanjorer och portugiser skickade hem stora rikedomar i form av ädla metaller och exotiska produkter. Det var dyrbar last och en stor frestelse för sjörövare, inte minst britter. Men de kallade sig kapare, inte sjörövare. Och tendensen att beväpna transportfartygen eller ha eskort av krigsfartyg fortsatte.
De första konvojerna
Så kom Napoleonkrigen, kring år 1800. Nu var det snarare fienden än fristående sjörövare som var hotet. Och fram växte två alternativ: Antingen kunde ägaren av ett handelsfartyg ta risken att segla på egen hand och satsa på att havet var stort, eller så kunde han låta skeppet gå i grupp – eller konvoj – under beskydd av det egna landets krigsfartyg. Havet är lika stort i båda fallen, men en konvoj som kunde täcka flera kvadratkilometer var trots allt lättare att få syn på än en ensam seglare.
Med den brittiska blockaden av Norge efter flottrånet 1807 och senare krig med Sverige, hamnade Nordsjön i fokus. Britter och svenskar skickade fartyg i konvoj mellan de två länderna medan norrmännen lät kornskutor från Danmark segla ensamma. Havet var inte bara stort, det var också mörkt delar av dygnet. Med bra vindar kunde man segla från Frederikshavn till en sydnorsk hamn på mindre än ett dygn. De svenska och brittiska konvojerna åtföljdes av krigsfartyg, men plågades ändå av danska och norska sjörövare eller kapare. En kapare hade kungens tillåtelse att inta fientliga fartyg mot en avgift och kunde sedan sälja fartyg och last i egen hamn.
Det här statssjöröveriet skapade välstånd i många sydnorska kuststäder, men fick ingen stor betydelse för krigets gång.
Första världskriget
Genombrottet för modern krigföring till sjöss kom under första världskriget. Det hade tagits fram ett helt nytt vapen: undervattensbåten.
Den kunde operera både i yt- och djupläge och skjuta dödliga torpeder mot fiendefartyg eller anfalla dem med en fastmonterad kanon. De tyska ubåtarna verkade oslagbara. Inte bara kunde de upptäcka fartyg på ytan, avfyra och sedan dyka ner efter anfallet. Dessutom var de osynliga i djupet och totalt ljudlösa. Dieselmotorerna kopplades ur och driften gick på elmotorer. Men fördelen hade sitt pris. Ubåten måste flyta upp för att ge manskapet frisk luft och för att kunna starta dieselmotorerna som kunde ladda batterierna.
Britterna fann ett effektivt motdrag. De lät sina handelsfartyg segla i konvoj. En konvoj kunde bestå av tjugo till uppemot femtio fartyg som seglade i fasta formationer i linjer och kolonner. Runt konvojerna cirklade eskortfartyg som skulle avskräcka ubåtarna och vid anfall peppra havet med sjunkbomber
där ubåten hade dykt ner. Konvojtaktiken minskade förlusterna men genombrottet kom med en ny uppfinning: asdic. Asdic var ett slags undervattensradar som skickade ljudvågor ner i havet mot den nerdykande ubåten. Om ljudvågorna träffade metall, reflekter ades de tillbaka till eskortfartyget som nu kunde släppa sina sjunkbomber med mycket större precision. Men konvojsystemet var inte perfekt. Konvojen kunde inte röra sig snabbare än det långsammaste fartyget och manövreringen var svår. Vid anfall måste hela konvojen ändra kurs samtidigt och kollisioner förekom, särskilt i grov sjö och i mörker.
Andra världskriget
Så kom andra världskriget. Konvojsystemet var detsamma som under första världskriget. Ubåtarna var något bättre men i stort sett lika dem som användes under 1914–1918. Men ett nytt vapen hade tillförts krigförarnas arsenal: flyget. Flygplanen kunde användas till att observera konvojer och till att skicka meddelanden till ubåtar om var bytet befann sig. Flygplan kunde desssutom användas
i kampen mot anfallande ubåtar men var beroende av landbaserade flygplatser och hade kort räckvidd över öppet vatten.
Sommaren 1940, efter Frankrikes fall, försökte britterna skicka konvojer längs landets sydkust, i och nära Engelska kanalen. Det medförde stora förluster, särskilt på grund av snabba ryska motortorpedbåtar och bristande brittiskt flygstöd. Britterna hade nog med att försvara sig i slaget om Storbritannien.
För tyskarna innebar erövringen av Frankrike och Norge att man fick ubåtsbaser mycket närmare den strategiskt viktiga Atlanten, där britterna fraktade förnödenheter från USA och från kolonierna. Tyskarna hade även långdistansplan av typen Focke Wulf 200 för bombning och observation.
Britterna utvecklade specialflygplan för konvojövervakning och ubåtsbekämpning, såsom Catalina och Short Sunderland. Men havet var stort. Bara de mest kustnära havsområdena kunde övervakas av britterna.
De hade två motmedel: Det ena var att stationera ett jaktflygplan på ett fartyg i konvojen. Det sköts ut ur en katapult och kunde förhoppningsvis skjuta ner en närgående Focke Wulf 200. Sedan måste
jaktplanet landa i havet och var förlorat. Genombrottet kom med hangarfartygen.
Kodsystemet
Det brittiska amiralitetet gav varje konvoj en kod bestående av två bokstäver som angav själva konvojrutten följt av löpnummer baserat på antalet utskickade konvojer. Återvändande konvojer, alltså tomma på last, fick samma bokstavskoder men i omvänd ordning. Konvojer från Island till Ryssland fick under de två första krigsåren bokstäverna ”PQ” och för returen: ”QP”. Sedan följde numret på konvojen.
Konvojerna var långsamma. En snabb konvoj kunde tillryggalägga avståndet mellan New York till en brittisk hamn på 15 dygn – om det var sommar och farten kunde ligga på 9 eller 10 knop. Vintertid kunde en motsvarande konvoj ta upp till tre–fyra
veckor. En sådan konvoj hade koden ”HX”.
Självklart var det möjligt att korsa Atlanten snabbare. Det norska fruktfartyget Thorstrand tog i juni 1942 nio dygn på sig från Storbritannien till New York med en genomsnittsfart på 17 knop. Fartyget gick ensamt och utan eskort.
Ishavskonvojerna
Som många vet trafikerade den norska handelsflottan flitigt överfarten över Atlanten och Medelhavet. Krigsåren 1941 och 1942 inträffade de största förlusterna. Men mest fruktad var ändå konvojrutterna till Ryssland – Murmansk och Archangelsk. Färden gick över det stormiga Barents hav, och vid inloppet till ryska hamnar var fartygen nära de tyska flyg- och ubåtsbaserna i det ockuperade Norge. Överlevde man att bli torpederad eller bombad, men måste hoppa i vattnet, var chansen minimal att överleva en längre tid i det kalla vattnet. Det enda motdraget var den norska räddningsdräkten VACO, utvecklad av ingenjör Dybberg 1939; en heltäckande gummidräkt med öppning för ansiktet. 30 000 sådana dräkter producerades i USA under kriget. Den hjälpte mot kylan – en stund.
PQ 17
Den kändaste – för tyskarna berömda och för de allierade beryktade – konvojen var PQ 17. Den gick från Reykjavik på Island mot Ryssland den 27 juni 1942. Konvojer till Ryssland skickades ut redan i september 1941. Då hade Storbritannien och Ryssland allierat sig efter tyskarnas anfall mot Sovjet. Churchill var gammal antikommunist men efter Barbarossaplanen ska han ha uttalat: ”Om Hitler invaderar helvetet, då allierar jag mig med djävulen”. Churchill skickade en pressad Stalin krigsmateriel som britterna själva behövde. Konvojerna med nummer från PQ 1 till PQ 12 gick utan stora förluster.
USA kom med i storkriget efter anfallet mot Pearl Harbor i december 1941 och började snart förse Sovjet med krigsmateriel av olika slag. PQ 17 bestod av 34 frakt- och tankfartyg, de flesta amerikanska. Konvojen följde sommarrutten norr om Björnön och söder om Svalbard. Det gällde att hålla sig så långt borta som möjligt från tyska baser i Norge men också borta från iskanten runt Svalbard. Konvoj PQ 17 hade som närskydd sex jagare, fem korvetter och en rad mindre fartyg, plus ubåtar och två luftvärnsfartyg. Den här gruppen skulle cirkla runt konvojen och avvärja anfall från flygplan och ubåtar.
Men britterna fruktade anfall från tyska ytfartyg. Därför hade de etablerat en tung fjärrskyddsgrupp under amiral Tovey. Den bestod av slagskeppen Duke of York, den nya amerikanska Washington, hangarfartyget Victorious och kryssarna Cumberland och Nigeria, plus 14 jagare. En formidabel styrka.
Det som skulle komplicera totalbilden
var att konvoj QP 13 var på väg tillbaka från Ryssland i samma farvatten som PQ 17. Men tyskarna lät QP 13 vara i fred – det var mycket viktigare att sänka så många som möjligt av de fartyg som var lastade med förnödenheter till den sovjetiska krigsinsatsen. Tyskarna hade ett starkt ess i rockärmen. Det var raden av ytfartyg, tryggt placerade i norska hamnar. Det största och tyngsta esset var Tirpitz, systerfartyget till Bismarck som britterna lyckats sänka i maj 1941.
U-255
U-255 var en ny ubåt, av typen VIIC. Den blev sjösatt i december 1941 och hade sedan dess varit upptagen med övningar i Östersjön. Den lämnade Kiel den 15 juni. Ordern gällde Norge. På morgonen den 20 juni kunde kaptenslöjtnant Reinhart Reche förtöja sin U255 bredvid kommandofartyget Tanga i Narvik. Här fick han besked om att en stor konvoj höll på att lätta ankar för att gå mot rysk hamn. Han orienterades också om de mycket speciella förhållanden som rådde på Barents hav, sommar som vinter.
Den största faran var nedisning. Det iskalla vattnet kunde frysa ventilerna som släppte in och ut vattnet. U-255 fick därför värmeelement som skulle förhindra det. Reche varnades också för midnattssolen som gjorde det omöjligt att gå i ytläge för att ladda batterierna utan risk att bli upptäckt. Om sommaren kunde luftspeglingar inträffa och få ubåten att rapportera fel. Den sista komplikationen var magnetkompassen som inte var pålitlig så långt norrut. Men om inte dimma eller snödrev inträffade hade man åtminstone solen att förlita sig på.
Den 23 juni lämnade U-255 basen i Narvik. Den första stridsinsatsen skulle utföras. Tillsammans med tio andra ubåtar skulle U-255 placera sig nordost om Jan Mayen. I undervattensläge lyssnade man efter ljuden från propellrar från konvoj PQ 17. Men inget kunde höras. PQ 17 lättade ankar på Island först den 27 juni. Det gav tyska agenter på Island besked om. Men var fanns konvojen?
Inte förrän den 1 juli kunde ett tyskt spaningsflygplan få en glimt av den. Men bara en glimt. Dimbankar täckte handelsfartygen. Samtidigt kunde U-255 ge besked om kontakt med konvojen, men även den gick förlorad på grund av dimbankar. Redan dagen därpå fick U-255 ny kontakt. Dimförhållandena var bättre. Reche räknade in 27 fartyg och uppgav självklart positionen. Han befann sig väster om Björnön när han tvingades ner i djupet av en brittisk jagare och måste uthärda sex timmar av sjunkbombsanfall. När han äntligen kunde gå upp igen såg han tydligt konvojen med 32 fartyg fördelade på fyra kolonner. Han observerade också 16 eskortfartyg runt konvojen. Men ständig dimma och isberg gjorde övervakningen farlig. Klockan 20.00 den 4 juli kom det första tyska luftanfallet. Det var 23 torpedplan av typen Heinkel 111 och flera bombplan av typen Junkers 88. Den tyska flygplansstyrkan anföll konvojen som intog perfekt position. Den amerikanska eskortjagaren Wainwright lyckades skjuta ner ett torpedplan. Men anfallen fortsatte. Med
en förlust på två flygplan kunde tyskarna sänka tre fartyg: den ryska tankbåten Azerbadijan med kvinnligt manskap, det brittiska lastfartyget Navarino och det amerikanska fraktfartyget William Hooper.
Tirpitz
Britterna fruktade Tirpitz och var medvetna om fartygets slagkraft. De hade inte lyckats sänka eller skada Tirpitz, vare sig med bombanfall eller anfall från miniubåtar, före juni 1942. Tirpitz var det som britterna fruktade mest vad det gällde konvojer till Ryssland. Den 2 juni 1942 fick de besked om att Tirpitz hade lämnat Trondheimsfjorden och gått norrut. Avsikten var tydlig: det starka slagskeppet skulle delta i striden mot PQ 17. Det var ”Operation Rösselsprung”.
Britterna fick nya besked. Tirpitz, Admiral Scheer och Hipper låg för ankar i Altafjorden. Samtidigt inleddes intensiva ubåts- och flyganfall mot PQ 17. Flera fartyg sänktes, och på kvällen den 4 juli tappade amiralitetet i London tålamodet. Rädslan för att Tirpitz skulle kunna uppföra sig som en utsvulten räv i en hönsgård fick amiral Pound att skicka stränga besked till den brittiska och amerikanska eskorten: Gå ögonblickligen västerut! Konvojen upplöses.
Det har länge diskuterats vad som fick britterna att ta ett sådant steg. Churchill nämner i sitt verk om andra världskriget att han fruktade effekten i USA om amerikanska tunga fartyg skulle träffas av tyskarna i Barents hav. Det handlade om det nya slagskeppet Washington och de två kryssarna Tuscaloosa och Wichita. Fortsatt amerikanskt stöd i Europa var Churchills huvudmål –
viktigare än en seger över Japan i Stilla havet.
Beskedet att gå västerut undgick tyskarnas uppmärksamhet. Den 5 juli gick Tirpitz till sjöss under skydd av kryssare och jagare. Brittisk luftrekognosering kunde bekräfta detta. Kursen gick rakt österut. På eftermiddagen den 5 juli upptäcktes Tirpitz med följe av den sovjetiska ubåten K-21. Den avfyrade sina två aktre torpeder ett par minuter efter klockan 17 och menade att man hade träffat Tirpitz. Detta skedde rakt norr om Varangerfjorden. Ubåtsbefälhavare Lunin skickade i triumf ett radiomeddelande till sina ryska överordnade om att två stora ytfartyg och åtta jagare observerats på östlig kurs.
Det här radiomeddelandet fångades upp av den tyska avlyssningstjänsten som i all hast avkodade det och gav meddelandet i klartext till den tyska marinledningen. Överraskningseffekten hade gått förlorad. Av rädsla för att möta starka allierade flottstyrkor, och inte minst flygplan från hangarfartyg, gav man order om reträtt till Vestfjorden. Klockan var 21.50 den 5 juli 1942. Den stora räven i hönsgården vände om utan att ha sänkt en enda höna.
PQ 17:s undergång
Men PQ 17 var dödsdömd. Vi vet inte vad manskapen på de brittiska och amerikanska handelsfartygen kände och tänkte när de den 4 juli klockan 22.15 observerade att eskorten vände om och drog västerut. Men nu kunde tyska flygplan och ubåtar obehindrat inleda jakten och sänkningen av fartygen. Ombord på U-255 mottogs beskedet med glädje. Kaptenslöjtnant Reche försökte tänka sig in i situationen för de nu utspridda handelsfartygen. Hur var det logiskt att de tänkte? Jo, att de skulle söka tillflykt längs Novaja Zemljas ryska västkust. Därför gav han order om att sätta kurs dit. Redan den 5 juli sänktes 13 fartyg. De som överlevt sökte tillflykt på Novaja Zemljas västkust, hela tiden förföljda. Här gick ytterligare fem fartyg förlorade. Resten gick söderut mot Vita havet och Archangelsk. Två nya offer: U255 lyckades sänka John Witherspoon och Alcoa Ranger. Efter varje torpedering dök båten upp och lade sig nära de skeppsbrutna sjömännen i sina livbåtar. Reinhart Reche frågade efter fartygens namn och last, och lade nedlåtande till att sjömännen måste vara kommunister eftersom de fraktade hjälp till Stalin. Samtidigt erbjöd han de skeppsbrutna lite vatten och bröd och pekade ut riktningen mot land. Det sista
fartyget som U-255 lyckades sänka var det amerikanska fraktfartyget Olopana. Det var fullt av skeppsbrutna från tidigare sänkningar men undgick inte U-255:s torpeder och artillerield. Reche ställde sina vanliga frågor. De skeppsbrutna sade att de hade tillräckligt med proviant för att nå land.
U-255 begav sig på hemväg till basen i Bergen. På vägen letade fartyget efter nödlandade män från ett tyskt rekognoseringsplan, men förgäves. Ubåtarna var inblandade i flera anfall mot resterna av konvojen men fick napp först den 13 juli. Då upptäckte man ett flytande vrak. Det var holländaren Paulus Potter som drivit en hel vecka som ett spökskepp. Reche skickade folk ombord. De rapporterade att fartyget hade hemliga papper och dessutom var kraftigt bestyckat. En torped sänkte Paulus Potter inom loppet av två minuter. Den 20 juli var U-255 tryggt i Bergen.
Zamalek
Berättelsen om PQ 17 skulle vara ofullständig utan historien om det brittiska räddningsfartyget Zamalek. Det var ett litet skepp, köpt från Tyskland 1921 och utrustat som sjukhusfartyg med stora uppehållsrum för räddade skeppsbrutna. Zamalek hade ett manskap på 65 och var väl bestyckat. Det var också specialutrustat med äntringsmattor längs sidorna för att snabbt kunna få ombord folk från livbåtarna. Särskilda korgar användes för att hissa upp döda sjömän. Inte alla i livbåtarna var glada över att bli räddade. De ansåg sig tryggare ombord i livbåtarna än ombord på det flytande Zamalek.
Britterna fruktade att räddningsfartyg skulle bli primära mål för tyska ubåtar och flygplan. Det stämde bara delvis. Räddningsfartyget Zafran sänktes men inte Zamalek. Tyskarna koncentrerade anfallen på de fullastade handelsfartygen. Med 200 extra passagerare ombord nådde Zamalek rysk hamn. Åtta överlevande från tankfartyget Azerbadijan togs omhand av rysk militärpolis. De betraktades troligen som desertörer och gick ett ovisst öde till mötes. Men Zamalek hade räddat långt fler än de 135 män som gick förlorade i den allierade konvojen.
Besättningen på amerikanska Carlton är ett specialfall. Fartyget sänktes redan den 5 juli. Delar av manskapet plockades upp av tyska sjöflygplan och fraktades till Banak – och tysk fångenskap. Resten drev mot land i Finnmark. Först den 24 juli hade de 19 amerikanerna fast mark under fötterna. Men glädjen över att ha blivit räddade varade inte länge. De utmattade sjömännen samlades strax upp av tyskarna och skickades till fångläger i Tyskland. Tyskarna spred ut ett rykte om att Carlton egentligen sänkts av en brittisk ubåt eftersom den befann sig så nära den norska kusten …
Konvojtragedin var över den 11 juli 1942. Av PQ 17:s 34 fartyg hade 24 gått förlorade. Tyskarna förlorade fem plan. 143 000 ton tonnage hade sänkts. Inte en enda av de elva tyska ubåtarna gick förlorade. U- 88 med kapitänleutnant Bohmann sänkte två fartyg, 5 000-tonaren Carlton och 7 000-tonaren Daniel Morgan.
Sett ur tysk synvinkel var PQ 17 en enastående framgång. Stalin förlorade 3 350 lastbilar, 430 stridsvagnar, 210 flygplan och 99 000 ton annat krigsmateriel. Det var höga siffror. Under sommaren var tyskarna åter på offensiven längs hela Östfronten. Varje flygplan, varje lastbil till försvar var viktig.
Totalt var det Luftwaffe och Kampfgeschwader 30 som stod för de flesta träffarna.
ARTIKELFÖRFATTAREN
Tore Dyrhaug, född 1942, gick efter sin gymnasieexamen i Sandefjord, Norge, en befälsutbildning inom norska armén. Därefter studerade han och tog examen i historia 1968. Han bosatte sig på Nøtterøy och blev lektor på det lokala gymnasiet. Han har varit aktiv i den lokala historieföreningen och har skrivit både böcker och en rad artiklar om lokal och nationell militärhistoria. Han pensionerade sig 2004.
"SETT UR TYSK SYNVINKEL VAR PQ 17 EN ENASTÅENDE FRAMGÅNG. STALIN FÖRLORADE 3 350 LASTBILAR, 430 STRIDSVAGNAR, 210 FLYGPLAN OCH 99 000 TON ANNAT KRIGSMATERIEL. DET VAR HÖGA SIFFROR. UNDER SOMMAREN VAR TYSKARNA ÅTER PÅ OFFENSIVEN LÄNGS HELA ÖSTFRONTEN. VARJE FLYGPLAN, VARJE LASTBIL TILL FÖRSVAR VAR VIKTIG."
Den flygavdelningen var placerad i Kirkenes, Banak och Bardufoss. Flygplanen sänkte direkt lika mycket tonnage som ubåtarna och skadade många fartyg som senare sänktes av ubåtar genom så kallat ”Fangschuss”.
Efterklokhet?
Allt som allt blev PQ 17 den största allierade konvojtragedin. Britter och amerikaner ville sluta med konvojer under den ljusa årstiden, vilket naturligtvis irriterade Stalin. För honom var förnödenheter viktigare än brittiskt och amerikanskt tonnage. Frågor har också ställts om den brittiska tillbakadragningen av eskorten den 4 juli. Var den förhastad? Kunde inte Duke of York och Washington, med stöd av fyra kryssare, tagit upp kampen – eventuellt – mot Tirpitz och kompani? Och å andra sidan: var tyskarna för ängsliga då de beordrade Tirpitz tillbaka till trygg norsk hamn? Vad kunde jätten ha uppnått mot den del av PQ 17 som överlevde?
Men oavsett hur frestande det kan vara att leka Hitler och Churchill, amiral Pound och kollegan Raeder på tryggt avstånd hemma i soffan, kvarstår fakta. Historien godtar inga ”om” och ”ifall”. Historia är uteslutande det som skedde. Varken mer eller mindre.